Mina Herrar! Konungens regering lyssnar medi allvar till sinnenas stämning, till kammarens önskan, då hon tror sig kunna bringa denna önskan till fullbordar genom en ordentlig underhandling och gemensamt bifall, så skall hon göra det. PREUSSEN. I Preussen hafva nyligen tvenne vigtiga lagar blifvit utfärdade, som stå i samband med hvarandra, nemligen angående inflyttning och bosättning i församlingar eller gods-områden, samt angående skyldigheten att bidraga till fattigförsörjningen. Grunderna för , den förstnämnda äro: 4) att ingen sjelfständig preussisk undersåte kan å den ort, der han eger egen boning eiler sjelf kan förskaffa sig utkomst, förvägras att der uppehålla sig! eller dervid betungas af några försvårande vilkor. Upptagandet inom me gheten I kan endast vägras: en genom stralfidom Lill boningsort inskränkt person; dem, som äro vådlige för allmänna säkerheten och derför lidit straff. De anhörige af en i häkte insatt person kan likväl kommunen, derest de der vilja inliytta, det då förvägra. Detta gäller äfven för de utfattige och till arbete oförmögne, som icke ega i den nya boningsorlen sådana anhörige, hvilka äro skyldige att försörja dem. Betänkligheten för framtida bergning för en inflyttande må icke anses såsom skäl för hans afvisande; men om inom ett års tid det skulle visa sig, att personen behöfver anlita offentligt understöd och ådagalägger kommunen, att armodet redan innan inilyttni ingen var förhanden, kunna sådane fattige återförvisas till den menighet, inom hvilken de förut vistats. En utlänning kan af menigheten när som heldst förvägras rätt att ibland dem upptagas. De godsegare, hvilkas områden utgöra serskild församling, eller icke utgöra delar af större menigheter, ulölva I dessa alscenden kommimens rättigheter. Före bosättningen bör anmälan ske hos ortens polismyndighet och upplysningar öfver de personliga för hållandena, ed afseende på förutnämnda omständigheter, meddelas, hvaröfver ett bevis då lemnas. Den infiyltande bör äfven uppgifva til 1 polisen sin boningsort. Ilar den inflyttande underlåtit en sådan anmälan, som här finnes föreskrifven, kan han icke förvärfva sig bosättning i den mening, som nu gilna lag, angående fat Luigförsöjning, förutsätter. Skulle likväl, efter en längre vistelse i orten, försörjni nzsb idrag ifrån kommunen eller godsegaren blifva nödigt för den fattige, ega dessa likväl, efter allmän rättsgrund, anspråk på skadestånd emot den, som varit tillj anmälan förpligtad, men sådan underiaut. För Judarne gälla likväl de förutvarande föreskrifter. I den sednare eller fattiglagen stadgas hufvudsakligen följande: Då anförvandt, husbonde eller inrättning icke är skyldig eiler i stånd, att försörja den fattige, blitver detta hvarje församlings pligt, i hvilken denne 4) uttryckligen är upptagen såsom medlem, 2) i enlighet med förenämnde Jag för inflyttning och bosättning förvärfvat sådan rätt, eller 5) efter upphunnen ålderdom under de tre sista åren, innan behof af försörjningshjelp uppstått, der haft sitt vanliga uppehåll. Fattigförsörjningsskyldigheten upphör för den, som, efter upphunnen ålderdom, i tre påföljande år vistats utom församlingen. En blott genom öfvergående förhållanden vållad frånvaro gör likväl bäri förändring. Finnes i orten ingen faltigförsörjningsinrättning, skall försörjningen anses åligga provin-. sen, och skall då utgöras af den provinciala fattigförsörjningen (en inrättning, som lärer hafva långt förut bestått i landet), men der äfven en såda an icke finnes, skall den oförtöfvadt inrättas. Intill dess sådant skett, meddelas bidrag för det nödvändiga ifrån skattkammaren, efter skedd anmälan hos inrikes-ministern. Till de menigheter, som äro oförmögne att försörja sina fattige, skola äfven under stöd ifrå ån provinciallörsörjningen meddelas. Anspråk på fattigunderhåll kan ej vid domstol upptagas, u uton skall i administrativ väg fullfölj Ingen ege att fordra mera än nödtorftigt uppehälle. Vägra de, som på privata rättsgrunder äro pligtige att försörja den fattige, dennes underhåll, skall han under tiden, och intill dess laga kraftvunnet utslag kunnat i verk sättas, underhållas af den fattigförsörjningsanstalt, som bordt honom upplaga, derest inga sådana underhålls-skyldige funnits. Med kungörandet af denna lag, träda alla äldre angående detta ämne utur kraft; men inga utländska menigheter eller fattiganstalter vinna derigenom rätt, att härleda anspråk emot inländska försörjningsanstalter. Ännu en tredje lag är samtidigt med dessa utfärdad, som bestämmer preussiska infödingsoch medborgarer ätten. Denna utgår ifrån en helt annan princip, än den i landet förut erkände, att enhvar, som en längre!tid varit der bosatt eller PENNE BEAR sö tee. are ENNART värde församlingsboerne. Vid dörren stod en stor ocvart räknetafla, hvarpå Drosten alla dasar unpp