ej genom drifhusvärman. Ofta händer nemliger
att barn med medelmåttiga anlag forceras till e
viss grad af teknisk färdighet, för att lysa såsor
Wunderkinder, men den på lösan sand uppför
da byggnaden ramlar snart, då den inre kallelse
ej motsvarar de yttre åtgörandena. Detta är imed
lertid ej förhållandet med ifrågavarande lilla auk
tor: lyckliga anlag felas ej, och om han, utan at
tröttna, utan att låta sig vilseledas af modets oc!
flärdens bedrägliga irrbloss, stadigt fortsätter si
vandring på konstens bana, så bör han i en fram
tid komma att uppnå ett af de högre målen på
densamma.
Ref. har med mycket nöje genomgått närva
rande sånghäfte. De flesta försök af så ungdom
liga författare hemta sitt värde uteslutande frår
auktorns ålder, och då man hör dem, tycke
man sig merendels vandra genom barnkammaren
kaos. Detta kan man imedlertid ej säga om ifrå
gavarande lilla opus: fastän tankarne naturligtvi
ännu ej äga den sjelfständighet, deras kombina-
tioner ej den artistiska fulländning, som mar
fehuru ofta förgäfves) väntar af en till mera stad-
gad ålder kommen konstnär, så finnas ändå tan
kar — ofta rätt vackra — och deras kombina-
tion röjer onekligen sinne för formens harmoni.
Några ställen skulle man knappast tro härröra
från en så ung författare, om ej det naiva barna-
sinnet ständigt åter framblickade och omgålve
det hela med den okonstlade hjertlighet, som allt-
för ofta förflyger med barnaåren.
Hvi suckar det så tungt uti skogen? I denna
sång är texten rätt väl uppfattad; rytmen är en-
kel, och en rörande enfald genomgår det hela.
Den vid versernas slut återkommande refrängen
är vacker.
Till Oskulden. Melodien har en naturlig och
flytande gång, och äfven harmonien saknar ej in-
tresse; i 9:de takten från slutet hade harmonien
imedlertid ej bort qvarligga i hela takten; bättre
hade varit, om den förändrats något, för att lämp-
ligare inleda följande ackord.
Tonerna. Här har vår unge tonsättare vågat
sig på den högtidligare stilen; vågstycket har
imedlertid ej aflupit illa, och denna sång behölf-
ver icke stå efter för någon af sina kamrater.
Lärkan. Afven här har sångmön icke nänts
öfvergifva sin lilla gunstling; melodien är rätt
graciös, och saknar ej egenbet, isynnerhet uti
sednare hälften af stycket.
Poemerna äro valda med takt, och deras upp-
fattning är ingalunda misslyckad; fastän man här
ej får söka mognad och stadga, så mötes man
dock öfverallt utaf en anda af oskuld och natur-
lighet, hvilken säkert ej skall tillåta någon att
med likgiltighet bortlägga detta lilla arbete.
— U —