ej genom drifhusvärman. Ofta händer nemliger att barn med medelmåttiga anlag forceras till e viss grad af teknisk färdighet, för att lysa såsor Wunderkinder, men den på lösan sand uppför da byggnaden ramlar snart, då den inre kallelse ej motsvarar de yttre åtgörandena. Detta är imed lertid ej förhållandet med ifrågavarande lilla auk tor: lyckliga anlag felas ej, och om han, utan at tröttna, utan att låta sig vilseledas af modets oc! flärdens bedrägliga irrbloss, stadigt fortsätter si vandring på konstens bana, så bör han i en fram tid komma att uppnå ett af de högre målen på densamma. Ref. har med mycket nöje genomgått närva rande sånghäfte. De flesta försök af så ungdom liga författare hemta sitt värde uteslutande frår auktorns ålder, och då man hör dem, tycke man sig merendels vandra genom barnkammaren kaos. Detta kan man imedlertid ej säga om ifrå gavarande lilla opus: fastän tankarne naturligtvi ännu ej äga den sjelfständighet, deras kombinationer ej den artistiska fulländning, som mar fehuru ofta förgäfves) väntar af en till mera stadgad ålder kommen konstnär, så finnas ändå tan kar — ofta rätt vackra — och deras kombination röjer onekligen sinne för formens harmoni. Några ställen skulle man knappast tro härröra från en så ung författare, om ej det naiva barnasinnet ständigt åter framblickade och omgålve det hela med den okonstlade hjertlighet, som alltför ofta förflyger med barnaåren. Hvi suckar det så tungt uti skogen? I denna sång är texten rätt väl uppfattad; rytmen är enkel, och en rörande enfald genomgår det hela. Den vid versernas slut återkommande refrängen är vacker. Till Oskulden. Melodien har en naturlig och flytande gång, och äfven harmonien saknar ej intresse; i 9:de takten från slutet hade harmonien imedlertid ej bort qvarligga i hela takten; bättre hade varit, om den förändrats något, för att lämpligare inleda följande ackord. Tonerna. Här har vår unge tonsättare vågat sig på den högtidligare stilen; vågstycket har imedlertid ej aflupit illa, och denna sång behölfver icke stå efter för någon af sina kamrater. Lärkan. Afven här har sångmön icke nänts öfvergifva sin lilla gunstling; melodien är rätt graciös, och saknar ej egenbet, isynnerhet uti sednare hälften af stycket. Poemerna äro valda med takt, och deras uppfattning är ingalunda misslyckad; fastän man här ej får söka mognad och stadga, så mötes man dock öfverallt utaf en anda af oskuld och naturlighet, hvilken säkert ej skall tillåta någon att med likgiltighet bortlägga detta lilla arbete. — U —