af förtroende, aktning, kärlek ete. Men detta är ju ett fullkomligt Gudsfred yxeskaft. Ar det författarens mening, att en styrelse aldrig vill eller kan handla i strid med det rätta eller med det allmännas fördel, för att gynna enskilda intressen, hvilka aldrig uraktlåta att sökainsteg hos regeringarna och inkräkta på det allmänna? Förmodligen icke. Hyem skall då kontrollera styrelsen och söka förekomma sådana missbruk? Folket, genom -de institutioner, som för sådant ändamål finnas stadgade i grundlagar, genom rättigheten för folkets ombud att bevilja statsanslagen och beskattningen, att yrka olämpliga rådgifvares aflägsnande, att granska förvaltningen m. m. Hela den långa och granna frasen om det mekaniska föreställningssättet af staten är således ett rent nonsens, så vida författarens mening icke helt simpelt är att inga grundlagar eller ansvarighetslagar borde finnas, och då vore det bättre att tala rent ut; ty nog kan hvar och en utan serskildt studium inse, att man icke kontrollerar och garanterar en styrelses gång genom: bara: kärlek. Vi äre ingalunda, mer än insändaren, af den tankan, att en friktion mellan statsmakterna är nödvändig för samhällets välbefinnande; men i länder, der: vissa gränser för makten finnas utstakade uti beskrifna och besvurna lagar, lärer en sådan friktion svårligen kunna undvikas på annat sätt, än att styrelsen icke öfverskrider dessa lagar. Det är då regeringen -och ieke folket, :som måste bära skulden för Söndringem och den möraliska kraftens, aftagande. Det är väl. ömt och rörande, att höra författaren i -Biet stämpla såsom en förvillelse den tankan, aft nationerna böra oaflåtligen vara på vakt emot styrelsernas maktlystnad, och han är ingalunda den förste, som för ett sådant! språk. Salig professor Törneros, hvars bref i Biet blifvit citerade såsom en dyrbaroch i sitt slag ojemförlig skänk åt fosterlandets vitterhet, talar alldeles i samma anda, då han kallar. de konstitutionella konungarne för de stackars kortkungarne, som måste bära hundhufvuds, och professor Atterbom har ju likaså yttrat på ett ställe i sina skrifter, att den konstitutionalitet, hvartill verlden nu sträfvar, är motsatsen af allt upphöjdt och ädelt; den krassaste. materialism, oförenlig med allt annat än . handel, fabriker, potatis, äta, dricka och tillfredsställandet af jordiska behof. Af allt detta visar det sig endast, hvartut alla dessa herrar egentligen vilja med sitt tal om förtroende och kärlek såsom motsats till ett mekaniskt föreställningssätt om staten. Men det finnes äfven andra auktoriteter, som kunna sättas emot de nyssnämuda. Redan den namnkunnige Junius varnade på 1760:talet det Engelska folket, att icke låta regeringen inkräkta en hårsmån af sina rättigheter, emedan det kunde vara förvissadt, att denna eftergifvenhet snart skulle följas af en större inkräktning; och den ädle doktor Channing, slafhandelns nitiske motarbetare och en af verldens utmärktaste prester, yttrar i en af sina skrifter följande tanka, som väl förtjenar att läggas på minnet: Om det är någon sanning, som historien lär. oss tydligare än hvarje annan, så är det den, om menniskonaturens böjelse att missbruka makten. Att beskydda oss emot makten, att hafva en beständig hållhake på den genom dess fördelning, på många olika händer, genom inskränkning i tiden för dess innehafvande, genom bestämmande af dess verkningskrets med skarpa begränsningar, genom dess noggranna bevakande, genom stadgande af ansvarighet för dess missbruk — detta är detstora målet för vår samhällsinrättning. todtycklig, oåterhållen makt är ett ondt, emot hvilket all-erfarenhet ropar så högt, att försvaret för densamma måste afskedas utan att blifva hördt. Behagar . man nu, för att närmare granska befogenheten af Bi-författarens klagoljud, så vidt de kunna hafva afseende på den Svenska oppositionens. yrkande på kontroller, närmare granska pressens politiska verksamhet härstädes, så lärer det befinnas; att denna press aldrig sökt att betaga vår regering och dess organersnågot af--dess grundlagsenliga -makt-att otvra vikat utan endast vrkat att donna makt