varo stå skuldbelastad inför sin maka, utan at
dock ha styrka att afslöja den rysliga hemlighe
ten, ökade hans qval och gjorde scenen. outhärd
lig. För att göra ett slut derpå, återstod honon
intet annat, än att med ett maktspråk sönder
hugga knuten. Vrede och pinande blygsel dar
rade på hans bleka läppar, då ban med dämpaq
röst sade:
Qvinna! motsäg mig icke. Har jag derföre si
länge lefvat rättskaffens och ärligt, att min eger
hustru anser mig istånd till en galenskap, istånc
till att, af fabelaktig lättsinnighet, störta mitt barr
i olyckan? Förbannelse öfver dig och honom
för det j kunnen tro sådant! Det är bättre at
pojken aldrig mer beträder min tröskel, än at!
han skall ingå en sådan förbindelse. — Tig! aldrig
ett ord meral,
Fader! sade Edward, ni har uttalat min dom
och förvisat mig ur föräldrahuset. Ert bifall till
mitt giftermål kan ni vägra, men hindra mig ati
hålla mitt löfte — dertill äger ni icke makt. —
Jag går.
Vänta!, ropade modren och höll Edward till-
raka, jag går med. — Jag, modren, öfver hvilken
förbannelsen nyss uttalades, kan icke skilja mig
rån mitt så orättvist förskjutna barn. Vänta,
vänta — o! det är din mors första befallning —
ag befaller dig att vänta.n
Då gick hon, med svigtande knän, in i ett si-
dorum, utkom straxt derpå, klädd i hatt och
erispin, och skred långsamt fram till arbetsbor-
let. Några stora, tunga tårar runno utför hennes
lödsbleka kinder. Hon tog papegojan på handen,
fattade i en stor nyckelknippa och lade den midt
på frukostbordet, liksom till tecken att hon alf-