varo stå skuldbelastad inför sin maka, utan at dock ha styrka att afslöja den rysliga hemlighe ten, ökade hans qval och gjorde scenen. outhärd lig. För att göra ett slut derpå, återstod honon intet annat, än att med ett maktspråk sönder hugga knuten. Vrede och pinande blygsel dar rade på hans bleka läppar, då ban med dämpaq röst sade: Qvinna! motsäg mig icke. Har jag derföre si länge lefvat rättskaffens och ärligt, att min eger hustru anser mig istånd till en galenskap, istånc till att, af fabelaktig lättsinnighet, störta mitt barr i olyckan? Förbannelse öfver dig och honom för det j kunnen tro sådant! Det är bättre at pojken aldrig mer beträder min tröskel, än at! han skall ingå en sådan förbindelse. — Tig! aldrig ett ord meral, Fader! sade Edward, ni har uttalat min dom och förvisat mig ur föräldrahuset. Ert bifall till mitt giftermål kan ni vägra, men hindra mig ati hålla mitt löfte — dertill äger ni icke makt. — Jag går. Vänta!, ropade modren och höll Edward tillraka, jag går med. — Jag, modren, öfver hvilken förbannelsen nyss uttalades, kan icke skilja mig rån mitt så orättvist förskjutna barn. Vänta, vänta — o! det är din mors första befallning — ag befaller dig att vänta.n Då gick hon, med svigtande knän, in i ett sidorum, utkom straxt derpå, klädd i hatt och erispin, och skred långsamt fram till arbetsborlet. Några stora, tunga tårar runno utför hennes lödsbleka kinder. Hon tog papegojan på handen, fattade i en stor nyckelknippa och lade den midt på frukostbordet, liksom till tecken att hon alf