d
Oroen eder derföre icke öfver följden af mitt miss-I
ag, i fall jag skulle begå ett sådant.
Jag kommer nu till adressen, och jag säger:jag be-
trider adressen helt och hållet, och till dess anda och
syftning. Hvarföre? Emedan hon innefattar en viss
känsla af politisk belåtenhet, en lyckönskan ät lan-i
det och ät kronan, i hvilka mitt samvete förbjuder
mig att instämma. (Bifall från venstra sidan.)
Jag säger detta, och jag går att bevisa det; ty stri-
digheten emellan : mina åsigter och orden i förslaget
till eder adress härflyter ur grundtankan för hela mitt
politiska lif. Jag säger att denna stridighet har sitt
upphof i sättet, hvarpå jag och hvar och en af oss,
som här äro närvarande, uppfattat regeringens all-
männa gång, alltifrån Julirevolutionen och intill denna
dag. Jag skall förklara hvad jag menar.
Tron icke, mina herrar, — och jag besvarar här
ankar, som väl icke yttras på samhällets höjder, men
hvilka jag ofta hört här och annorstädes; tron icke,
säger jag åt kammaren och mina gamla vänner, lik-
som åt de män, hvilkas politik jag hädanefter vill un-
derstödja af alla mina krafter; tron icke, att Julire-
volutionen var en öfverraskning för mig. Julirevolu-
tionen, som kunnat såra mina känslor såsom menni-
ska, har aldrig nänsin hvarken förvånat mitt förnuft
eller oroat min tanka. Jag förstod genast, under sjelfva
elden af händelserna, hvad jag fawat i mina yngre år,
under restaurationen: att den politiska och moraliska
verlden sväfvade emellan tvenne grundsatser, emellan
en regering, som utgick från absolutismen och en som
utgick från friheten; emellan den grundsatsen, som
försmälter thronerna, aristokratierna och dynastierna
i et! enda stort nationellt interesse, och den grund-
satsen, som underordnar alla landets stora varaktiga
interessen under dynastiernas, thronernes och aristo-
kratiernes af hvarje slag vexlande interesse; jag såg att
verlden nu gjort sitt val emellan de båda grundsat-
serna, och. att den valt den bästa. (Bifall från ven-
stra sidan, — Uttryck af ironi från somliga bänkar.)
Nå väl! jag sade till mig sjelf: se här en regering
uppkommen genom explosionen af en liberal ide, en
regering som måste blifva konstifutionell och populär
på fullt allvar, eller som icke blir någonting, eller
också en dag faller. Jag frågade mig sjelf: huru bör
en dylik regering handla? Se här en styrelse, som
bar sin instruktion skrifven på sjelfva fanan för den
populära revolutionen, ur hvilken hon upprunnit. Hon
behöfver en grundsats; denna är grundsatsen af en
vis och sig utvecklande demokrati. Hon måste vara
en regering för massorna, för intelligensen, för arbe-
tet, ciler också blir hon ingenting!
Jag önskar freden, emedan folkens allmänna förnuft
vil den. Det finnes utan tvifvel betänkligheter och
svårigheter härvid; men om dessa urartade till trot-
siga fordringar eller förödmjukelser för oss, så äga vi,
för att hålla dem i tygel, eller tillintetgöra dem, kraf-
ten och lyftningen af en revolution, en reserf af 4
million män, och änteligen allmakten af de liberala
idgerna, då de icke utbreda sig medelst en revolu-
tionär propaganda, då de icke skrifva på sina fanor:
Eröfring utan: Försvar för fosterjorden och frihe-
ten der! (Ganska bra, ganska bra!)
Hvad bör regeringen göra? Hålla sig upprätt e-
mot dien överdrift, som en revolutionär styrelse altid
påtrycker sakerna och sinnena; tillse att ingen oför-
modad sammanstötning emellan Frankrike och Euro-
pa krossar allt och i synnerhet oss sjelfve; med ett
ord, gilva rigtning åt händelserna, låta stoftet af den-
na ihåliga och bofälliga monarki falla, bakom hvilket
makterna tro sig se en afgrund af revolution och
folkyrå, för att låta dem i stället der se en ny ord
ning, men en verklig ordning, oaktadt den är liberal
och populär; en härd för friheten, men ingen brand-
fackla för Europa. (Bravorop från venstra sidan.)
Ja, sådan är regeringens kallelse, och hon bör mo-
digt uppfylla den. Anda till 1834 var regeringen in-
genting annat än en modig strid emot den materiella
voordningen: en revolution återgår icke på en dag inom
sina bräddar. Det var först 1834, som regeringen
kunde hafva en politik, och det var också då först
som jag, inträdd i Kammaren, började att ofta i op-
positionens leder bekämpa tendenserne, symptomerne,
ötverdriften i Juliregeringens handlingar. t
Det första af dessa försök, det som visade mig att
regeringen måhända icke förmådde uppfatta den sanna
väg, som borde leda henne till organisationen af en
monarkisk demokrati, var försöket att införa ett ärft-
ligt pärskap. Jag bestred denna plan, och äfven så-
som författare i all min ringhet. Ja, jag insåg allt-
ifrån den stunden, att regeringen icke uppfattat sin
verkliga ställning, sin kallelse; jag såg, att hon sökte
demokratiens styrka i en aristokratisk institution, och
ifrån den stunden var jag icke utan oro för följderna
af denna regerings handlingar. :
Det andra försöket var Septemberl:garne.
Jag vill icke vidlyftigt utbreda mig öfver dessa la-
gar; vi hafva diskuterat dem tillräckligt på detta rum.
Jag har stridt emot dem, och i bredd med hvilka?
I led med de män, som på en gång hysa den största
tillgifvenhet för friheten, för institutionerna och för
den dynasti, de grundlagt; företrädd af den vördnads-
värde Royer-Collard, som lefver i edert minne såsom
symbolen af den upprätthållande principen i Frank-
rike; af Her Barrot, Dufoure och Dupin, hvilka utan
tvifvel gifvit tillräckliga prof på sin tillgifvenhet för
friheten och Julirevolutionens inrättn ngar. Jag be-
stred detta lagförslag, och följderna hafva visat eder
om den tanka jag då framlade, om fruktan att se
diskussionens frihet, till utseendet så fullkomlig, lik-
väl i sjelfva verket så inskränkt, både; genom den öf-
verdrifna borgen för tidningarne och de ofantliga bö-
terna, samt det lagliga monopol regeringen, när den
ville, kunde tillvälla sig i departementerne, om denna
fruktan var grundad eller icke. J hafven erfarit det,
TRA EETEE A SÅR ——V