ynglingar, som troligen hos de högre atåelningarna i de öfriga klasserna alstrat ett begär efter respekt a! och myndighet öfver de lägre afdelningarna, äfvensom rättighet att medelst stryk ådagalägga denna myndighet; och utom det att denna förordning är ensam orsaken till den sednare beskrifna poenalismens art mellan rektorsklassen och öfriga klasser, så torde den äfven, i förbigående sagdt, vara en bland de orsaker, som gjort rektoristerna så öfvermodiga, att de visa så föga aktning för rektor och lärare, hvarom i detta fall hållna Collegia Scholastica, och andra omständigheter intyga. Den andra sannolika orsaken till det onda är det i sednare tider införda bruket, att i vissa ämnen låta superiorer och inferiorer inom de lägre klasserna (undant. den första och Apologistklassen) läsa på olika timmar, hvarigenom förhållandet mellan afdelningarna icke kan bli så broderligt, som det var i förra tider, utan de måste bli mera främmande för hvarandra, hvaraf en viss köld, hätskhet och herrsklystnad måste alstras hos den afdelning, som anser sig såsom högre. En orsak till det onda, hvilken direkt härffyter från rektor och lärare, är den stora myndighet, som blifvit tillagd den s. k. observator eller custos morum inom klasserna, att nemligen vara försedd med rotting, och bestraffa dem som under lärarens frånvaro möjligen icke hålla sig fullt tysta, och något ännu värre, att afstraffa dem, som komma till skolan efter klockslaget; allt saker,som i förra tider tillhörde läraren sjelf att afdömma och bestraffa. Det är också härigenom, som de öfriga superiorerna trott sig äga rätt, att föra rottingar med sig i skolan, och dermed efter behag slå inferiorerna; i brist af egna låna de äfven någongång observatorns. Möjligtvis är lärarens mening, att observatorn skall hålla styr på hela klassen men superiorerne springa gå golf, bord och bänkar, och föra ett temligt oväsende, under det inferiorerne måste sitta på sina platser, snart sagdt,säsom bildstoder, och icke våga hviska ett ord tillsin sidokamrat, knapt vrida bufvudet åt sidan, vid äfventyr af stryk. Det är till och med sannolikt, att lärarne i hemlighet gynna denna s. k. superiorsmyndighet: en lärare i en af de lägre klasserna talade en gång om superiorsmyndighet, icke i en förebrående ton, utan i en hyllande betydelse, och. efter klagomåls anmälande har händt, att läraren med sin varning till de felande uppskjutit till en lästimma, då inferiorerne icke voro närvarande naturligtvis i afsigt att superiorernes myndighet icke skulle förringas i inferiorernas ögon, och följaktligen den af rektorn, visserligen i enlighet med skolordnin gen, men måhända något excentriskt uppfattade, så ofta tillsagda aktningen hos de lägre afdelningarna för de högre icke skulle i någon mån motverkas. Kände likväl rektor och lärare, till hvilka excesser denna superiorsmyndighet någon gång kan föryttra sig, såsom t. ex. att superiorerna medelst flera gånger förnyad stryk tvinga inferiorerna, äfven om de äro fattiga, att kontribuera till de i sednare tider alltför vanliga, och följaktligen mindre betydelsevärda presenter till lärarne på deras namnsdagar och dylikt, så torde de väl åtminstone stäcka detta våld. Då man vet att sedlighetens yttersta grundyilkor, eller dess conditio sine qua non, är aktningen för personligheten; då man i Christendomens så demokratiska, älska din nästa såsom dig sjelf, finner expressionen af sedlighetens ide i förhållande till medmenniskan, så inser man lätt, att detta, om än lilla, förtryck, hvilket onekligen framställer bilden af despoter och slafvar, der medmenniskans personlighet eller menniskovärde icke respekteras, än mindre någon kristlig kärlek för henne finnes, ingalunda är förenligt med sedlighetens och Christendomens fordringar. Förhållandet blir ännu betänkligare derigenom, att det kan ega rum mellan barn, ehuru menniskokärleken är enligt naturens ordning under barndomen mäktigast; och då man vet att skolorne äro i första rummet bildningsanstalter för sedlighetens insigt och realiserande hos de uppvexande menniskooch. medborgareembryonerne, samt att de traditioner, som då erhållas, sedan till en viss grad fortfara hela lifvet igenom, så finner man också huruvida de skolor, der ett sådant lyte i sedligt hänseende fått innästla sig och vegetera, motsvara detta ändamål. Penalismen har, tyvärr, inom kathedralskolan så inrotat sig, att det fordras en kraftig hand för att tvärt taga bort. Medlen härför torde vara: upphäfvandet af förordningen om de lägre klassernas tvungna och straffbelagda helsningsskyldighet i förhållande till rektorsklassen, borttagandet från custodes morum och observatorerne af deras rottingar och bestraffningsrätt samt strängt handhafvande af den i skolordningen, som stadgar att ungdomen bör lefva sins emellan uti vänskap, fördragsamhet och enighet, men förbjuder alla slags bestraffningar af yoglingarna sinsemellan., Äfven vore önskligt om dessa momenter upplästes af rektorn på samma gång som de öfriga momenterna af denna . Rättvist bör dock nämnas, att då saken gått så långt, att den slagne fått betydligare kroppsskada, såsom händelsen var förlidna termin inom rektorsklass, har rektorn beifrat den; men vid gossars klagan hos honom öfver den besträffning de af rektoristerne lidit för försummad helsning, lära de någon gång blifvit afspisade med frågan: hvarför helsade du icke? Ibland alla klasser är prima utom apologistklassen, der ins. icke känner förhållandet, den enda, der läraren med allvar lagt sin shand mot det onda. — En annan omständighet, ehuru den ej hör under penalismen, torde dock ej böra förbigås. Enoch annan bland de s. k. rektoristerna bryta mot skolordningen i så mätto, att de besöka källare och värdshus, samt till och med spela om penningar. Detta är en sak, den rektorn högligen beifrar, och kan ej underlåta att esomoftast påminna den felande om hans förseelse: men det står dock fast, att förseelsen bör näpsas med allvar, men sedan vara glömd, ty i vi