ynglingar, som troligen hos de högre atåelningarna i
de öfriga klasserna alstrat ett begär efter respekt a!
och myndighet öfver de lägre afdelningarna, äfvensom
rättighet att medelst stryk ådagalägga denna myndig-
het; och utom det att denna förordning är ensam or-
saken till den sednare beskrifna poenalismens art mel-
lan rektorsklassen och öfriga klasser, så torde den äf-
ven, i förbigående sagdt, vara en bland de orsaker,
som gjort rektoristerna så öfvermodiga, att de visa
så föga aktning för rektor och lärare, hvarom i detta
fall hållna Collegia Scholastica, och andra omständig-
heter intyga. Den andra sannolika orsaken till det
onda är det i sednare tider införda bruket, att i vis-
sa ämnen låta superiorer och inferiorer inom de lägre
klasserna (undant. den första och Apologistklassen)
läsa på olika timmar, hvarigenom förhållandet mellan
afdelningarna icke kan bli så broderligt, som det var
i förra tider, utan de måste bli mera främmande för
hvarandra, hvaraf en viss köld, hätskhet och herrsk-
lystnad måste alstras hos den afdelning, som anser
sig såsom högre. En orsak till det onda, hvilken di-
rekt härffyter från rektor och lärare, är den stora myndig-
het, som blifvit tillagd den s. k. observator eller custos
morum inom klasserna, att nemligen vara försedd med
rotting, och bestraffa dem som under lärarens frånvaro
möjligen icke hålla sig fullt tysta, och något ännu värre,
att afstraffa dem, som komma till skolan efter klockslaget;
allt saker,som i förra tider tillhörde läraren sjelf att
afdömma och bestraffa. Det är också härigenom,
som de öfriga superiorerna trott sig äga rätt, att föra
rottingar med sig i skolan, och dermed efter behag
slå inferiorerna; i brist af egna låna de äfven nå-
gongång observatorns. Möjligtvis är lärarens me-
ning, att observatorn skall hålla styr på hela klassen
men superiorerne springa gå golf, bord och bänkar, och
föra ett temligt oväsende, under det inferiorerne må-
ste sitta på sina platser, snart sagdt,säsom bildstoder,
och icke våga hviska ett ord tillsin sidokamrat, knapt
vrida bufvudet åt sidan, vid äfventyr af stryk. Det
är till och med sannolikt, att lärarne i hemlighet gyn-
na denna s. k. superiorsmyndighet: en lärare i en af
de lägre klasserna talade en gång om superiorsmyn-
dighet, icke i en förebrående ton, utan i en hyllan-
de betydelse, och. efter klagomåls anmälande har händt,
att läraren med sin varning till de felande uppskjutit
till en lästimma, då inferiorerne icke voro närvarande
naturligtvis i afsigt att superiorernes myndighet icke
skulle förringas i inferiorernas ögon, och följaktligen
den af rektorn, visserligen i enlighet med skolordnin
gen, men måhända något excentriskt uppfattade, så
ofta tillsagda aktningen hos de lägre afdelningarna
för de högre icke skulle i någon mån motverkas. Kän-
de likväl rektor och lärare, till hvilka excesser denna
superiorsmyndighet någon gång kan föryttra sig, såsom
t. ex. att superiorerna medelst flera gånger förnyad
stryk tvinga inferiorerna, äfven om de äro fattiga, att
kontribuera till de i sednare tider alltför vanliga, och
följaktligen mindre betydelsevärda presenter till lärar-
ne på deras namnsdagar och dylikt, så torde de väl
åtminstone stäcka detta våld.
Då man vet att sedlighetens yttersta grundyilkor,
eller dess conditio sine qua non, är aktningen för
personligheten; då man i Christendomens så demo-
kratiska, älska din nästa såsom dig sjelf, finner ex-
pressionen af sedlighetens ide i förhållande till med-
menniskan, så inser man lätt, att detta, om än lilla,
förtryck, hvilket onekligen framställer bilden af des-
poter och slafvar, der medmenniskans personlighet
eller menniskovärde icke respekteras, än mindre någon
kristlig kärlek för henne finnes, ingalunda är förenligt
med sedlighetens och Christendomens fordringar. För-
hållandet blir ännu betänkligare derigenom, att det
kan ega rum mellan barn, ehuru menniskokärleken
är enligt naturens ordning under barndomen mäkti-
gast; och då man vet att skolorne äro i första rum-
met bildningsanstalter för sedlighetens insigt och rea-
liserande hos de uppvexande mennisko- och. medbor-
gareembryonerne, samt att de traditioner, som då
erhållas, sedan till en viss grad fortfara hela lifvet
igenom, så finner man också huruvida de skolor, der
ett sådant lyte i sedligt hänseende fått innästla sig
och vegetera, motsvara detta ändamål.
Penalismen har, tyvärr, inom kathedralskolan så
inrotat sig, att det fordras en kraftig hand för att
tvärt taga bort. Medlen härför torde vara: upphäf-
vandet af förordningen om de lägre klassernas tvungna
och straffbelagda helsningsskyldighet i förhållande till
rektorsklassen, borttagandet från custodes morum och
observatorerne af deras rottingar och bestraffningsrätt
samt strängt handhafvande af den i skolordningen,
som stadgar att ungdomen bör lefva sins emellan uti
vänskap, fördragsamhet och enighet, men förbjuder
alla slags bestraffningar af yoglingarna sinsemellan.,
Äfven vore önskligt om dessa momenter upplästes af
rektorn på samma gång som de öfriga momenterna af
denna . Rättvist bör dock nämnas, att då saken
gått så långt, att den slagne fått betydligare kropps-
skada, såsom händelsen var förlidna termin inom rek-
torsklass, har rektorn beifrat den; men vid gossars
klagan hos honom öfver den besträffning de af rek-
toristerne lidit för försummad helsning, lära de nå-
gon gång blifvit afspisade med frågan: hvarför helsade
du icke? Ibland alla klasser är prima utom apolo-
gistklassen, der ins. icke känner förhållandet, den en-
da, der läraren med allvar lagt sin shand mot det on-
da. — En annan omständighet, ehuru den ej hör un-
der penalismen, torde dock ej böra förbigås. Enoch
annan bland de s. k. rektoristerna bryta mot skolord-
ningen i så mätto, att de besöka källare och värds-
hus, samt till och med spela om penningar. Detta
är en sak, den rektorn högligen beifrar, och kan ej
underlåta att esomoftast påminna den felande om hans
förseelse: men det står dock fast, att förseelsen bör
näpsas med allvar, men sedan vara glömd, ty i vi-