i guldbyxornax, ömsom Statsrådet i messhake det sednare likväl ingalunda i samma mening, som det yttrades om Grelve Rosenblad; ty Heurlin i kropp, han, att ge sig attan tusan djeflar påb alt han icke hör till de andäktige skenhelige. Ocl han försvärjer sig icke. Men hvarföre — frågar du — lägger Statsrådet Heurlin icke bort prestdrägten, och begagna den klädsel, som tillhör hans verkliga embete! Hvarföre skall en obestridlig öfverlägsenbet blottställa sig för ett åtlöje, som lika återfaller på både sidenkappan och den guldbroderade konseljfracken? Hvarföre vill han icke synas vara mnågonting helt? Äfven detta, käraste bror! har sina randiga skäl, och du kan på förband taga för afejordt, at! Statsrådet Heurlin icke gör någonting, icke ens drager på sig den ena strumpan förr än den ondra, utan slug beräkning. Till och med hans -prestkrage på taburetten har, icke en sådan, men två, dem man skulle kunna kalla den lilla och den stora. Den lilla afsisten är, att utan nya formaliteter kunna i blinken få ett andligt brödstycke igen, om konseljkakan skulle befinnas allt för hårdbiten. Ian vill då !örekomma stormen, och lika oförsedt som man fick se Biskopen på Gottland förflyttad till Kyrkoherde i Nerike, blir Herr Statsrådet då förvandlad till pastor i Stora Tuna, Biskop i Lund, Erkebiskop i Upsala; — hvilket allt icke utesluter möjligheten, alt han korrt: derefter kan dyka upp som president i Statskontoret, General-Tull-Direktör, eller Sekundehef för Lifgardet till bäst, utan att han under någon af dessa så olika uppenbarelser ömsar skrud. Hans föresyn är Kardinal Mazarin, hvars rykte för spetsfondighet i framtidens hä der sannolikt varder fördunkladt ar Kardinal Heurlins. Kardinalskälet till hans prestkrage i Statsrådet syftar på den stundande riksdagen. Medan H. E. Gyllenhaal der skall söka komma i besittning af eivila tjenstemanna personalen samt lånbehöf vande, och medan militären, på vanligt sält, klibbar fast vid Excellentissimus,ehvad han fogar sig efter Minervas uppmaning och annammar batongen, eller fortfarande endast med nyckeln till sängkammaren kommenderar armeen; så blir Hans Eminence Heurlins roll att taga de Högvördige fiderne om hand. Det skerj alltid lättare i deras drägt, än i hviken annan, huru grann som helst, och Heurlin har mycket för mycket hufvud att låta sina interessen öfverröstas af fåfingan. Det inger förtroende, det smickrar den presterliga ezenkärleken, det äggar andras lust att gå och göra sammaledes, att se Statsrådet-Kardinalen med prestkrage om halsen, biskopskors på bröstet och konseljportefeuillen under armen. Det är en fana, uthängd att samla anhängare och alt visa dem den politisktorthodoxa vägen, korteligen: eft korruptionsmedel, ingenting annat. Aldrig, icke ens under den eljest i det afseendet så illa anskrifna frihetstiden bafva de maktägande i Sverige gjort så stora och listigt sammansmidda ansträngningar för att korrumpera, som till det instundande riksmötet, det blir, med ett ord, en korruptivonsriksdag. Nu mera köper man ieke helt simpelt med penningar, som under den förbatade frihetstiden: man lockar med ombeten, man kittlar med utmärkelser, man dagtingar med interessen. Alt detta ligger inom de styrandes lås och nyckel, och folket har ej annat att ställa upp mot dessa giltiga anslag, än sin moraliska känsla, och om denna allt för oförsynt trampas under föllerna, sin fysiska kraft. På en representation, som till nära 3 a:delar består af embetsmän, är det icke osannolikt, alt det Heurlin-Brahe-Gyllenhaalska retmedlet skall göra åsyftad verkan, och att nästa riksdag i följd deraf varder helt och hållet reaktionär. Kanske är detta till och med önskvärdt. Starren måste bafva hunnit sin mognad, ivnan operationen företages. Bondeståndet förblifver bädanefter oåtkomligt (med få undantag åtminstone), på riksdagarna och manstarkast äfven dess emellan. En gång måste fjellen falla från böndernes och våra talrike orepresenterade landsmäns ögon. När de bunnit handgripligen öfvertygas, alt både pung och frihet äro en djerf ministöres säkra rof, så länge det kan legaliseras af en orimlig representations åtkomliga röster, — då blir det också snart slut med nuvarande representationssältet; ty mot korruption finnes intet annat medel än styrkan. Delenda est Carthago: Den gordiska knulen måste aflugras. g