i guldbyxornax, ömsom Statsrådet i messhake
det sednare likväl ingalunda i samma mening, som
det yttrades om Grelve Rosenblad; ty Heurlin i
kropp, han, att ge sig attan tusan djeflar påb
alt han icke hör till de andäktige skenhelige. Ocl
han försvärjer sig icke.
Men hvarföre — frågar du — lägger Statsrå-
det Heurlin icke bort prestdrägten, och begagna
den klädsel, som tillhör hans verkliga embete!
Hvarföre skall en obestridlig öfverlägsenbet blott-
ställa sig för ett åtlöje, som lika återfaller på
både sidenkappan och den guldbroderade konselj-
fracken? Hvarföre vill han icke synas vara mnå-
gonting helt?
Äfven detta, käraste bror! har sina randiga skäl,
och du kan på förband taga för afejordt, at!
Statsrådet Heurlin icke gör någonting, icke ens
drager på sig den ena strumpan förr än den on-
dra, utan slug beräkning. Till och med hans
-prestkrage på taburetten har, icke en sådan, men
två, dem man skulle kunna kalla den lilla och
den stora. Den lilla afsisten är, att utan nya
formaliteter kunna i blinken få ett andligt bröd-
stycke igen, om konseljkakan skulle befinnas allt
för hårdbiten. Ian vill då !örekomma stormen,
och lika oförsedt som man fick se Biskopen på
Gottland förflyttad till Kyrkoherde i Nerike, blir
Herr Statsrådet då förvandlad till pastor i Stora
Tuna, Biskop i Lund, Erkebiskop i Upsala; —
hvilket allt icke utesluter möjligheten, alt han
korrt: derefter kan dyka upp som president i
Statskontoret, General-Tull-Direktör, eller Se-
kundehef för Lifgardet till bäst, utan att han
under någon af dessa så olika uppenbarelser öm-
sar skrud. Hans föresyn är Kardinal Mazarin,
hvars rykte för spetsfondighet i framtidens hä
der sannolikt varder fördunkladt ar Kardinal
Heurlins. -
Kardinalskälet till hans prestkrage i Stats-
rådet syftar på den stundande riksdagen. Me-
dan H. E. Gyllenhaal der skall söka komma i
besittning af eivila tjenstemanna personalen samt
lånbehöf vande, och medan militären, på vanligt
sält, klibbar fast vid Excellentissimus,ehvad han
fogar sig efter Minervas uppmaning och annam-
mar batongen, eller fortfarande endast med nyc-
keln till sängkammaren kommenderar armeen;
så blir Hans Eminence Heurlins roll att taga de
Högvördige fiderne om hand. Det skerj alltid
lättare i deras drägt, än i hviken annan, huru
grann som helst, och Heurlin har mycket för
mycket hufvud att låta sina interessen öfverrö-
stas af fåfingan. Det inger förtroende, det smick-
rar den presterliga ezenkärleken, det äggar an-
dras lust att gå och göra sammaledes, att se
Statsrådet-Kardinalen med prestkrage om halsen,
biskopskors på bröstet och konseljportefeuillen
under armen. Det är en fana, uthängd att samla
anhängare och alt visa dem den politiskt- orthodoxa
vägen, korteligen: eft korruptionsmedel, ingenting
annat. Aldrig, icke ens under den eljest i det
afseendet så illa anskrifna frihetstiden bafva de
maktägande i Sverige gjort så stora och listigt
sammansmidda ansträngningar för att korrumpera,
som till det instundande riksmötet, det blir, med
ett ord, en korruptivonsriksdag. Nu mera
köper man ieke helt simpelt med penningar, som
under den förbatade frihetstiden: man lockar med
ombeten, man kittlar med utmärkelser, man dag-
tingar med interessen. Alt detta ligger inom de
styrandes lås och nyckel, och folket har ej annat
att ställa upp mot dessa giltiga anslag, än sin
moraliska känsla, och om denna allt för oförsynt
trampas under föllerna, sin fysiska kraft. På en
representation, som till nära 3 a:delar består af
embetsmän, är det icke osannolikt, alt det Heur-
lin-Brahe-Gyllenhaalska retmedlet skall göra åsyf-
tad verkan, och att nästa riksdag i följd deraf
varder helt och hållet reaktionär. Kanske är
detta till och med önskvärdt. Starren måste
bafva hunnit sin mognad, ivnan operationen före-
tages. Bondeståndet förblifver bädanefter oåt-
komligt (med få undantag åtminstone), på riksda-
garna och manstarkast äfven dess emellan. En
gång måste fjellen falla från böndernes och våra
talrike orepresenterade landsmäns ögon. När de
bunnit handgripligen öfvertygas, alt både pung
och frihet äro en djerf ministöres säkra rof, så
länge det kan legaliseras af en orimlig represen-
tations åtkomliga röster, — då blir det också
snart slut med nuvarande representationssältet;
ty mot korruption finnes intet annat medel än
styrkan. Delenda est Carthago: Den gor-
diska knulen måste aflugras.
g