musselin, tror jag; det skall jag laga att jag får
veta. De der skola tjena till mönster; jag vill,
att den jag ämnar åt dig skall vara vackrare, än
någon af de der. Det låg en barnslig glädje i
hennes röst, i hennes sätt. 1Leon svarade, efter
ett litet uppehåll:
— Ja, om du kunde göra mig en sådan, som
den der, så skulle jag blifva glad. Förlåt mig,
min stackars vän, du skall göra dig besvär...
det är ett infall af en sjuk, det skall kanske
blifva rätt dyrt.
— Nej, nej, afbröt hon hastigt: tänk ej på det;
vi kunna bestå oss detta.
De började åter tala sakta, men gingo in, då
det började blifva kallt. Jag såg Clotilda leda
Lon in i hans rum och önska honom god natt;
sedan stängde hon dörren, och all glädje i hen-
nes ansigte var försvunnen. Hon kom iåter ut,
för att hemta frisk luft och såg sig omkring, lik-
som för att se om något främmande öga gaf akt
på henne. Jag var dold bakom min gardin, så
att hon ej märkte mig. Efter ett par ögonblicks
eftertanke, gick.hon fram till valnötsskåpet, ut-
tog derifrån en liten ask, öppnade den och fram-
tog, efter hvarandra, flera små juveler; hon un-
dersökte dem, vägde dem i handen liksom för
att utforska deras värde, utvalde en, inlade den
iler i asken och slutade med att uttaga allesam-
mans. Stora tårar nedföllo på hennes händer.
Hunden, som satt framför henne, följde alla hen-
nes rörelser, hviftade med svansen och uppgaf
lå och då några klagande suckar. - Hon gaf ej
kt på någonting: man såg, att inbillningen åter
ramkallat det förflutna, och att hon lidit myc-
ket. Hon inlade sina små dyrbarheter i ett pap-
per och lade dem på kakelugnen. Derefter föll
hon på knä; hennes bön var lång och brinnande,
ehuru hon ofta afbröt den, för att gå och lyssna
vid den sjukes dörr; en liflig ångest målade sig
hennes ansigte.e Snart kunde hon ej längre