på mina läppar, tre gånger tillslöt ett slags blyg
sel min mun; slutligen kunde jag ej längre håll
mig.
Nå, madame Canu, nu har ni fått mer att göra
de här unga på sidan om. mig hafva ingen piga
tror jag? — Ack nej, de stackars barnen! Jac
gör ändå ingenting åt dem: mamsellen sköte
hushållet, som det tyckes; hvad hennes bror be
träffar, så är han så sjuk, att jag spår, det har
ej lefver länge.
Ordet bror gjorde mig godt! Och slutliger
berättade den hederliga gumman, utan att afvakt:
några vidare frågor, allt hvad hon visste, och til
och med hvad hon gissade. Mamsell Clotilda —
det var min grannes namn — arbetade : så snar!
hon var-ensam, på det att ingen skulle se det
hon var en engel. Jag låtsade ej höra. dessa de
taljer, utan satte halsduken i ordning framfö!
spegeln. Så fort jag var för mig sjelf, genomgick
jag allt detta i minnet och beslöt att göra en-
gelns bekantskap. På hvad sätt? Det visste jag
icke; men tviflar man på något, då man är tjugu
år? Dagen var qväfvande het; om qgvällen satte
jag mig i mitt observatorium, fönstren bredvid
mina voro hermetiskt slutna, men då natten in-
bröt öppnades de. Clotilda satte eller rättare
stödde sin broder der och uppmuntrade honom
med ljufva ord; jag hörde dem ej, så sakta ut-
talades de, men jag gissade dem. Vi voro så
nära hvarandra, att jag var rädd att genera dem;
och satte mig derföre så, att jag kunde se allt,
utan att blifva sedd. I detta ögonblick lyste vå-
ningen en trappa upp af tusen ljus; praktfulla,
nedfällda rullgardiner läto luften intränga, men
afböllo likväl nyfiknas blickar; på samma sätt
var det om dagen. De begge ungas samtal ble
lifligare; de pratade. nästan alldeles högt. — Du
tycker, att detta ljus är mildt och behagligt, min
Lon, du ville hafva en dylik rullgardin. Jag
tror nog, att jag kan måla en sådan. De äro a