nyckel hos portvakten, då en hyrvagn stannade framför mig. Kusken öppnade den; den unga flickan och hunden stego derur, och derefter hjelpte hon en man ut, hvilken tycktes hafva ytterst svårt att gå. Denne man var ungefär vid min ålder; men hvilket skelett! Han hade sannolikt haft en vacker växt, ett ädelt ansigte, men nu var han knappt en skugga af sig sielf. Om ni hade sett, min fru, med hvilken varsamhet hon satte hans arm under sin; om ni hade sett det leende, hvarmed han tackade henne!... Det senomträngde min själ. De gingo uppför trapporna, och jag gick att äta middag. Jag träffade några vänner, vi promenerade; jag glömde mina Srannar. Dagen derpå var det ett herrligt väder; det var en af dessa höstdagar, då man finner luften i Paris så tung, då man längtar efter landet. Jag började tänka på shvart jag skulle gå, för att hemta frisk luft, och begaf mig till Boulognerskogen. Jag hade promenerat der några ögonblick, då en hunds gläfsande väckte minuppmärksamhet, och snart sprang Trilby förbi mig som en pil. Denna händelse påminde mig om hans ägare. Jag varseblef dem snart, det unga fruntimret väl insvept i en stor shawl, dold under sin ofantliga hatt; hennes följeslagare, stödd af henne, ännu blekare och likaktigare än dagen förut; de sågo mig ej. Då de aflägsnat sig, följde jag dem med ögonen så långt jag kunde. De intresserade mig emot min vilja. Han är för ung att vara hennes man, det är kanhända hennes bror ... eller hennes älskare. Denna tanka plåsade mig. Jag gjorde mig ej reda för detta intryck. Följande morgon inträdde min städerska, madame Canu, med min frukost. IIedan hon lade ett par varma ärg omkring koffekannen och dukade mitt enkla bord, kände jag en mycket stark lust att fråga henne; tre (sger dröjde en fråga