nyckel hos portvakten, då en hyrvagn stannade
framför mig. Kusken öppnade den; den unga
flickan och hunden stego derur, och derefter
hjelpte hon en man ut, hvilken tycktes hafva yt-
terst svårt att gå. Denne man var ungefär vid
min ålder; men hvilket skelett! Han hade san-
nolikt haft en vacker växt, ett ädelt ansigte, men
nu var han knappt en skugga af sig sielf. Om
ni hade sett, min fru, med hvilken varsamhet
hon satte hans arm under sin; om ni hade sett
det leende, hvarmed han tackade henne!... Det
senomträngde min själ. De gingo uppför trap-
porna, och jag gick att äta middag. Jag träffade
några vänner, vi promenerade; jag glömde mina
Srannar.
Dagen derpå var det ett herrligt väder; det
var en af dessa höstdagar, då man finner luften
i Paris så tung, då man längtar efter landet. Jag
började tänka på shvart jag skulle gå, för att
hemta frisk luft, och begaf mig till Boulogner-
skogen. Jag hade promenerat der några ögon-
blick, då en hunds gläfsande väckte min- upp-
märksamhet, och snart sprang Trilby förbi mig
som en pil. Denna händelse påminde mig om
hans ägare. Jag varseblef dem snart, det unga
fruntimret väl insvept i en stor shawl, dold un-
der sin ofantliga hatt; hennes följeslagare, stödd af
henne, ännu blekare och likaktigare än dagen förut;
de sågo mig ej. Då de aflägsnat sig, följde jag
dem med ögonen så långt jag kunde. De intres-
serade mig emot min vilja. Han är för ung
att vara hennes man, det är kanhända hennes
bror ... eller hennes älskare. Denna tanka plå-
sade mig. Jag gjorde mig ej reda för detta in-
tryck.
Följande morgon inträdde min städerska, ma-
dame Canu, med min frukost. IIedan hon lade
ett par varma ärg omkring koffekannen och du-
kade mitt enkla bord, kände jag en mycket stark
lust att fråga henne; tre (sger dröjde en fråga