genom Nathan (Lessing), Egmont, (Goethe) och
Schillers Weallenstein framställas. Huset var öfver
fullt och från alla sidor hördes yttringar af det bi
fall och intresse, hvarmed publikenmottog dessa säll
samma tidsbilder.
Från Frankfurt am Main skrifves, att systrarne
Theresa och Maria Milanollo der gifvit en tredje
konsert, och att dessa Doppelwunder der Violine,
dervid skördat en stor triumf. Huset var så fullt.
att ett stort antal åhörare måste inrymmas på sjelfvc
teatern-
Herr Döbler är nu i Wien och trollar och för
trollar. :
Abbå de PEptes födelsedag firades i Paris den 49
i förra månaden, genom en lysande sup, tillställc
nästan endast af döfstumma, hvarvid tal och skåla:
höllos och proponerades på teckenspråket af tillstäl-
larne.
— De Franska teatrarne förete på nya året blot
en serie af småsaker: gammalt nytt, utan serdele:
värde. Italienska operan bjuder Can!ratici villane
Lablache, far och son, samt Persiani och Garcia ut
märka sig naturligtvis. Stora operan står på svage
fötter, Dupråz har sjungit ut, och måste nyligen
Hugenotterne, efter första akten, upphöra att sjun-
ga. På theatre S:t Martin uppföres nu ett nytt styc-
ke Tusen och en natt med stort spektakel, för
hvilket vi längre fram skola redogöra. På theatre
Olympique har uppförts ett militäriskt stycke i 3 ak-
ter och 44 tablåer, kalladt Prins Eugene Beauhar-
nais och kejsarinnan Josephine,. Åtta hundra man
soldater, infanteri, kavalleri, kanoner, batalj, revy
samt Napoleons öfvergång öfver Alperna, allt får man
här se och beskåda. Den beskedliga dialogen tar sig
rätt väl ut i krutröken, säges det, och man tviflar
ingalunda på, att stycket ju skall komma att upplefva
minst 300 representationer.
I litterär väg roa sig Fransoserne som vanligt med
genre-bilder. Paul de Kock har utgifvit La grande
Ville, hvilket arbete lemnar en utförlig teckning af
Paris, och Jules Janin några häften af ett verk, kal-
ladt: Un hiver å Paris. Tableau de Mocurs con-
temporains,. Nägra andra arheten i samma anda,
men af underlägset värde, omnämnas äfven: Les pe-
tites miseres de la vic humaine samt Les Abus de
Parisp, som båda skildra de olika stånden i Paris.
Den för någon tid sedan i Ryssland aflidna furstin-
nan Jadimerowski har testamenterat en betydlig sum-
ma penningar till tvenne skådespelare. Rysslands
Talma, herr Karatigin, har erhållit 50,000 silfverru-
bel, och herr Laferiere vid vaudevill-teatern i Paris
30,000. Den ene för det han kommit Hennes Hög-
het att gråta, och den andre för det han kommit
henne att skratta.
En ny prestation har man i dagarne haft på Odeon,
som vi här, för kuriositetens skull, litet närmare vilje
omförmäla. Bet är en dram at mr Leon Gozlan,
kallad: La main Droite et la main Gauche (högra
och venstra handen). Författaren har här syftat på,
eller ämnat syfta på drottning Victoria och prins Al-
bert. Det är svårt att, efter de många omstöpningar
och förändringar, stycket har måst undergå, afgöra
till hvad grad författaren i detta sitt opus från bör-
jan vidrört personligheter. Det begaf sig, nemligen,
att stycket, då det, på tbeatre de la Renaissance, för
cirka ett och ett halft år sedan, skulle uppföras, blef
af polisen indraget, en timme innan ridåen skulle
uppdragas. Affären gjorde mycket väsen af sig på
den tiden, och man vet med visshet, att åtskilliga
underhandlingar om saken ägde rum emellan Britti-
ske ambassadören och herr Gozlan. Tmedlertid, och
oaktadt att all likhet mellan dramats hufvudkarakte-
rer och de personer, som nu föra spiran öfver Eng-
land, är omsorgsfullt utplånad, står dock tillräckligt
qvar af den ursprungliga satiren, för att visa, det
stycket från början haft många pikanta anspelningar,
på icke allenast qvinno-regementet, ntan ock på
fordna och nuvarande ministrar: Pecler, Melbournar,
Russellar och deras obetydligare satelliter. Men fö:
att komma ifrån hvad stycket var ämnadt att vara,
till hvad det för närvarande är, vilja vi nu lemna
några notiser om dess innehäll. Scenen är förlagd i
Stockholms slott, under Eleonoras (Ulrika Eleonoras?)
regering. Ehuru längesedan ur ungdomsåren, är H. M.
förföljd af en skara tillbedjare, de der belägra hennes
palats och fylla hennes sybord med kärleksbref —
hvilket naturligtvis ingalunda behagar prinsen (af
Hessen-Cassel, hennes gemål), som befinner sig i ett
högst löjligt och tvetydigt. förhållande, emedan han
nindras af hof-etiketten, icke allenast från att beskyd-
la sin Penelope från dessa besvärliga tillbedjare, utan
ck från alla förtroligare samtal med henne, och så-
unda ser sig, ehuru behandlad med yttre tecken af
vördnad, likväl alldeles förnollad. Dramen har äfven
in Melbourne, föreställd af en personnage, vid namn
Srik — samt sin Peel, representerad af en med nam-
ret Norbert. Att stycket öfverflödar af en mängd
adane historiska fakta, om hvilka man, i det goda
Sverge, aldrig hört talas, kan man taga för afgjordt,
lå författaren nyttjat svenska namn och händelser
ndast såsom maskraddrägter åt sin engelska per-
onal.
ECE REN ERn
sg flncändt Y