genom Nathan (Lessing), Egmont, (Goethe) och Schillers Weallenstein framställas. Huset var öfver fullt och från alla sidor hördes yttringar af det bi fall och intresse, hvarmed publikenmottog dessa säll samma tidsbilder. Från Frankfurt am Main skrifves, att systrarne Theresa och Maria Milanollo der gifvit en tredje konsert, och att dessa Doppelwunder der Violine, dervid skördat en stor triumf. Huset var så fullt. att ett stort antal åhörare måste inrymmas på sjelfvc teaternHerr Döbler är nu i Wien och trollar och för trollar. : Abbå de PEptes födelsedag firades i Paris den 49 i förra månaden, genom en lysande sup, tillställc nästan endast af döfstumma, hvarvid tal och skåla: höllos och proponerades på teckenspråket af tillställarne. — De Franska teatrarne förete på nya året blot en serie af småsaker: gammalt nytt, utan serdele: värde. Italienska operan bjuder Can!ratici villane Lablache, far och son, samt Persiani och Garcia ut märka sig naturligtvis. Stora operan står på svage fötter, Dupråz har sjungit ut, och måste nyligen Hugenotterne, efter första akten, upphöra att sjunga. På theatre S:t Martin uppföres nu ett nytt stycke Tusen och en natt med stort spektakel, för hvilket vi längre fram skola redogöra. På theatre Olympique har uppförts ett militäriskt stycke i 3 akter och 44 tablåer, kalladt Prins Eugene Beauharnais och kejsarinnan Josephine,. Åtta hundra man soldater, infanteri, kavalleri, kanoner, batalj, revy samt Napoleons öfvergång öfver Alperna, allt får man här se och beskåda. Den beskedliga dialogen tar sig rätt väl ut i krutröken, säges det, och man tviflar ingalunda på, att stycket ju skall komma att upplefva minst 300 representationer. I litterär väg roa sig Fransoserne som vanligt med genre-bilder. Paul de Kock har utgifvit La grande Ville, hvilket arbete lemnar en utförlig teckning af Paris, och Jules Janin några häften af ett verk, kalladt: Un hiver å Paris. Tableau de Mocurs contemporains,. Nägra andra arheten i samma anda, men af underlägset värde, omnämnas äfven: Les petites miseres de la vic humaine samt Les Abus de Parisp, som båda skildra de olika stånden i Paris. Den för någon tid sedan i Ryssland aflidna furstinnan Jadimerowski har testamenterat en betydlig summa penningar till tvenne skådespelare. Rysslands Talma, herr Karatigin, har erhållit 50,000 silfverrubel, och herr Laferiere vid vaudevill-teatern i Paris 30,000. Den ene för det han kommit Hennes Höghet att gråta, och den andre för det han kommit henne att skratta. En ny prestation har man i dagarne haft på Odeon, som vi här, för kuriositetens skull, litet närmare vilje omförmäla. Bet är en dram at mr Leon Gozlan, kallad: La main Droite et la main Gauche (högra och venstra handen). Författaren har här syftat på, eller ämnat syfta på drottning Victoria och prins Albert. Det är svårt att, efter de många omstöpningar och förändringar, stycket har måst undergå, afgöra till hvad grad författaren i detta sitt opus från början vidrört personligheter. Det begaf sig, nemligen, att stycket, då det, på tbeatre de la Renaissance, för cirka ett och ett halft år sedan, skulle uppföras, blef af polisen indraget, en timme innan ridåen skulle uppdragas. Affären gjorde mycket väsen af sig på den tiden, och man vet med visshet, att åtskilliga underhandlingar om saken ägde rum emellan Brittiske ambassadören och herr Gozlan. Tmedlertid, och oaktadt att all likhet mellan dramats hufvudkarakterer och de personer, som nu föra spiran öfver England, är omsorgsfullt utplånad, står dock tillräckligt qvar af den ursprungliga satiren, för att visa, det stycket från början haft många pikanta anspelningar, på icke allenast qvinno-regementet, ntan ock på fordna och nuvarande ministrar: Pecler, Melbournar, Russellar och deras obetydligare satelliter. Men fö: att komma ifrån hvad stycket var ämnadt att vara, till hvad det för närvarande är, vilja vi nu lemna några notiser om dess innehäll. Scenen är förlagd i Stockholms slott, under Eleonoras (Ulrika Eleonoras?) regering. Ehuru längesedan ur ungdomsåren, är H. M. förföljd af en skara tillbedjare, de der belägra hennes palats och fylla hennes sybord med kärleksbref — hvilket naturligtvis ingalunda behagar prinsen (af Hessen-Cassel, hennes gemål), som befinner sig i ett högst löjligt och tvetydigt. förhållande, emedan han nindras af hof-etiketten, icke allenast från att beskydla sin Penelope från dessa besvärliga tillbedjare, utan ck från alla förtroligare samtal med henne, och såunda ser sig, ehuru behandlad med yttre tecken af vördnad, likväl alldeles förnollad. Dramen har äfven in Melbourne, föreställd af en personnage, vid namn Srik — samt sin Peel, representerad af en med namret Norbert. Att stycket öfverflödar af en mängd adane historiska fakta, om hvilka man, i det goda Sverge, aldrig hört talas, kan man taga för afgjordt, lå författaren nyttjat svenska namn och händelser ndast såsom maskraddrägter åt sin engelska peronal. ECE REN ERn sg flncändt Y