gen, är således verkligt vidtagen, och det tvertemot lag, hvilket torde för Hr Rektor W. m. fl. få gälla såsom ett litet bevis på hvad en Ephorus tror sig äga rätt och äger förmåga att uträtta, öm han vill. I tvenne fall har artikelförf. kländrat vederböråndes underlåtande af sina pligter. Ibland underlåtare räknar han dock alldeles icke Hr W., emedan förf., som förut sagt sig tala i fävitsko, men nu, då sådant blifvit taget efter ordålydelsen, öppet förklaras, att han på stället skaffat sig en sann kännedom af ställ ningar och förhållanden,, vet, att Hr W. icke blott genom vänliga erinringar uppmanät, utan ock med eget exempel föregått sina Herrar medlärare i båda dessa hänseenden, nemligen både deruti att i rättan tid infinna sig på lärosalen och att inspiciera ungdomen äfven hemma i dess qvarter. Hr Rektor W., som eljest är en i högsta måtto allvarlig och derjemte sanningsälskande man, vågar dock (af allmän eller enskild menniskokärlek?) i sitt svar göra sannolikt, att hans medlärare iakttagit den förra skyldigheten, ehuru det är allmänt veterligt, att flera af dessa Herrar begagnat ledighetsqvarten såsom en häfdvunnen rättighet, med hvilken Lag och Rektor hade intet att skaffa, helst som Ephorus, midt emot hvars fönster Gymnasii-trappan är, sett emellan fingren med saken, förmodligen såsom mindre betydlig, rätt så Ephorus, d. ä. uppsyningsman, han är eller bör vara. Hr W:s förmodan, att artikelförfattaren med sifferkalkylen 5, (såsom det skrifves på postkontoren) velat antyda, att uttrycket de fleste lärarne betyder alla, är falsk. Denna sifferberäkning var endast ämnad att tillkännagifva, huru mycket af undervisningstiden, som blefye undansnilladt, i händelse alla lärarne i dess frihetsnit liknade någon, som, redan såsom skollärare, tvistade med sin Rektor om qvarten och påyrkade den säsom sin lagliga och oafhändeliga rätt. — Hvad det andra underlåtenhetsfelet (peccatum omissionis) vidkommer, så hehöfver man derom icke spilla många ord, då Hr Rektor W. sjelf erkänner, att det hittills stadnat vid öfverläggningar, vid hvilka mycken beredvillighet (hos vederbörande) röjes,p. Man håller således på uti Collegium Gymnasticum i Strengnäs att lära sig simma, innan man ger sig ut i vattnet, hvilket visserligen är försigtigt, men hittills varit ansedt såsom mindre verkställbart. Besynnerliga lärare, som ej hafva något föregående begrepp om sina åtagna skyldigheters uppfyllande, utan måste derom ofta hålla öfverläggningar! Och nogsamt synes det på H. H. Ephorus, som är med vid öfverläggningarne, att han lärer hafva mindre mogen erfarenhet från sin Gymnasii-läraretid att stödja sig pä, då han icke förmår att med denna upplysa de öfverläggande. Detta tyckes någorlunda bevisa, att Hr W:s yttrande om oädelheten af anfallet mot H. H. Ephorus såsom Gymnasiilärare för 43 till 20 år sedan, är lika litet bevisande, som hvad han i öfrigt anfört, och dessutom alldeles olämpligt; ty om det nu ändtligen fordras af Gymnasii Rektor, att han skall med mildhetens harfot offentligen bortsudda sina kamraters smärre fel och brister, så må han åtminstone vara befriad ifrån att rentvätta sin förman, en handling, som dessutom kanske skulle bli temligen svår för denne sjelf. Förvisning från läroverket, som, utom annat, måste vara en förbättringsanstalt, är ett af de olämpligaste straff, som kunna ådömas en studerande, utom då, när denne, hunnen till en mognare älder, befinnes oförbätterlig i något väsendtligt hänseende, eller afgjordt skadlig för sina medlärjungar, och då bör en sådan för alltid skiljas från lärosätet, som icke är hans rätta plats. Förvisningen är i slikt fall en yttersta nödbjelp, som endast tillgripes när intet annat velat hbjelpa. Den får icke egentligen anses såsom ett straff, utan såsom en oundgänglig purifikation för läroverket, ne quid detrimenti capiat res publca: Men att såsom straff för oordningar införa förvisning för en termin, detta har en yiss likhet med åtgärden att i stället för döden stadga fängelse ä fästning för majestätsbrott, om det icke bör synas ännu orimligare, enär väl ingenting kan anses oklokare, än att med berådt mod afbryta en studerandes studier. Och för. detta straffets sanktionerande af Konungen, likasom för mycken annan klokskap af dylikt skrot och korn, har man att tacka herr biskop Holmström. och hans värda medbröder i ephoratet under 4840—44 års riksdag. Säsom det synes af herr rektor W:s upplysningar, hafva ephorus och collegium, vid slutet af vårterminen 1842, bestämt detta straff såsom det enda för ungdomens olofliga kalaseringar, ehuru skolordningen, hvilket ock af herr W. erkännes, stadgar, att sådana fel straffas af collegium efter omständigheternav. Det synes icke klokt att genom beslut i förhand inskränka sitt eget handlingssätt, helst der lagen satt ett förståndigt: Pröfvce domaren. När man sedan, enligt beslutet, förkunnar detta straffs framtida användande utan nåd och förskoning, och detta, såsom man säger, med pukor och trumpeter, men ephorus vid första tillfälle, ombedd eller oombedd, ändrar collegii dom, hvad annat omdöme bör man då fälla jfver ett sådant förfarande, än att det är ytterst inkonseqvent, att det är både ömkligt och löjligt, galenskap på galenskap. Till detta räsonnemang har anledningen blifvit gifven af sjelfva herr rektor W:s svar, och samma svar gifver äfven anledning till en annar anmärkning. Hr W. säger, att en traktering af några bland ungdomen blifvit anställd ungefär 3 veckor efter deras upptagning på gymnasium, som skedde kort efter medlet af September, således trak