6 nn RANA ARR RR nan Sebastian som hennes former tilltagit i rundning och behag på den korta tid, som förflutit sedan. han sist såg henne. Och dertill strålade hennes vackra ansigte af den renaste glädje och det ljufvaste bry döri, då hon besvarade hans något fremmande helsning. Hvad i Guds namn kbmmör åt henne?, — tänkte Sebastian — hon synes vara idel glädje, ehuru hon både bör kunna se och ana hvad jag har lidit. — Ack, troligen har hon redan funnit tröst i all den grannlåt, hvarmed hon smyckat sig, — Längre hann han icke att fortsätta sin logik, emedan det nu tillsades att bordet var serveradt och öfversten ryckte honom i armen, under anmodan att han skulle föra ut Emma till taffeln. Detta lät han icke säga sig tvenne gånger, ehuru det tycktes honom mera liknande dröm än verklighet. Men han kände ju huru Emmas runda, hvita arm, under en lätt darrning, hvilade mot hans, och han såg ju tydligt huru hennes blick, full af ömhet, under ett förtjusande småleende, fästes på honom. Utan att dock kunmna få ett ord öfver sina läppar, förde han henne ut i matsalen, der han vid hennes sida satte sig till det rika bordet. Han fortfor i sin tystnad och äfvenså Emma, hvilken ömsom rodnade och log, hälften skälmaktigt, hälften förläget. Detta nedstämde vår hjelte ännu mera och betog honom matlusten till den grad, att han redan ville låta första anrättningen gå förbi sig, Åh, för min skuld! hviskade Emma. Huru kunde han motstå denna bön, hvilken, så prosaisk den än i sig sjelf är, likväl får en poetisk klang, då den kommer från em. vacker flickas läppar. Han tog således för sig en ganska bastant portion, men lät också maten tysta munnen, emedan han icke visste huru han skulle uttrycka sig och ännu mindre hur han skulle förkiara allt detta. Får jag dricka ett glas med bror Sebastian ? — ropade öfversten från sin bordsända. — Det var längesedan jag såg dig, min gosse. Skåll Mjuka tjenarely — svarade Sebastian och drack.