nat öfrigt än umgänget på krogen eller umgänget i gränderna; så länge mästaren, hans hustru och barn duka sitt eget bord under det gesällen för sin veckopenning nödgas intaga sin matportion hvar han kan få den, kan näppeligen elt förändradt bättre förhållande uppstå. Det är klart, att skall gesällen lyftas till en bättre societ än den han nu har tillträdt, så måste hans bildning från början så grundläggas, att han derpå kan hafva anspråk. Ett urval måste ske mellan de redan förstörde och de ordentliga, fattiga, nyktra, hvilka kunna uppskatta värdet af ett bättre samfundslif. 3:o Men icke endast mästaren och familjfadren har skyldigheter i detta hänseende: äfven de öfriga samhällsklasserna hafva det lika mycket. Man talar och skrifver i våra dagar om fjemnlikhet, men hvar finnes den bland dessa jemnlikhetsifrare, som vill räkna brorskap med en gesäll eller utan en axelryckning ser honom i den societå, der han sjelf umgås, vore han än så sedlig och aktningsvärd, såvida denne ej har bördens eller förmögenhetens tillfälliga förtjenst? Så länge afståndet är sådant, månne ej jemlikshetstalet är ett tomt meningslöst ljud? Vill man en förändring i gesällklassens moraliska ställning, så måste man ock vilja en förändring i det sociala. Det är lätt att tala filantropiskt, svårare att handla. Icke kan meningen vara, att den liderlige, försupne, råe, som hvarken kan eller vill sentera ett socialt lif, skulle i den bättre societeten upptagas; men upptages den der som förtjenar det, och göres åt aktningsvärda egenskaper rättvisa, de må finnas hvar som helst, så skall exemplet verka, och hvarje bättre natur bemöda sig att göra sig värdig den utmärkelse, som umgänget med den bättre medelklassen medför. Dessa äro enligt förf. tanka grundlinierne af den reform, till hvilken det filantropiska bemödandet bör sträfva och det sätt, hvarpå denna reform kan ernås. Om hvad han här yttrat kunde bidraga att för det vigtiga ämnet väcka ett allmännare intresse, så skulle han med glädje anse sig icke hafva förgäfves uppträdt.