(GCS CIUAaSL Lil UuClas IOLTUucil 2ALL UC IIUg LV UTLSMVS
som: de äro till arbete, då de kunna få det, skulle
sörja för utvecklandet al en bildning, -rvaraf de
aldrig känt något behof och hvarom de aldrig fått
något begrepp, kan väl svårugen väntas. Väl
kunna de så mycket inhemta och förkofra den
mekaniska färdigheten, att de kunna göra ett nå-
gorlunda bhjelpligt arbete; men den högre indu-
striella skicklighet, som äfven inom fabriks- och
handtverksyrkena förutsätter en bildningsbasis så-
som grund, kunna de omöjligen förvärfva. Och
hvar skulle de dessutom kunna inhemta den i
ett land, der nästan hvarje mästare hunnit till
denna värdighet på den nu beskrifna lärlings-
och gesällvägen, och der denne visserligen efter
borgarebrefvets erhållande icke har tillfälle att
föröka den skicklighet, som han ådagalade vid mä-
stareprofvet, om han icke hade den tillförene.
Gesällen slår sig ned i fattigdom i någon stad,
tränger sig in i skrået såsom mästare och har se-
dan nog att göra för att med träget arbete för-
sörja sig sjelf och sitt bushåll. Detta är det lyck-
ligare fall. En stor del gesäller ernå aldrig denna
värdighet. Fattigdom hindrar mången både från
bosättning och förlags anskaffande, att icke tala
om de dryga utgifterna för mästareprofvet och
borgarbrefvet. Dessa få således tillbringa sin tid
såsom andras arbetare, ömsom några veckor eller
månader på en verkstad, ömsom under prome-
nader med renseln på ryggen. Att de utan fram-
tid, utan hopp, utan bestämd och stadig syssel-
sättning, utsatte för alia möjliga slag af frestelser,
ständigt i beröring med individer af deras klass
af sämre qualitt, måste duka under, blifva för-
supne, till arbete alltmer oduglige, mindre och
mindre använde, alltsom åren och lasterna till-
taga, mer och mer utarmade, hjelplöse, trasige,
tills de slutligen antingen ända sitt eländiga lif i
n ågot landsvägsdike eller falla samhället till last,
är väl knappt underligt. De, som lyckas blifva
mästare, antega nu i sin ordning lärlingar, upp-
fostra dem på samma sätt, göra dem i sin ord-
ning till gesäller, och så genomlöper denna gene-
ration samma lefnadsbana. Kan man nu undra,
att under sådana förhållanden handtverksyrkena
äro ringa aktade, och att man i vårt land står
efter i industriel bildning? Är det besynnerligt,
att handtverkarne sjellve söka inkasta sina söner
på andra banor än mnäringsyrkenas? och att från
de. öfriga samhällsklasserna näringsyrkena icke-re-
kryteras med andra än sådana, som tagas ur den
aldra ringaste befolkningen? Bör det finnas be-
synnerligt, att embetsmannabanan hvimlar af så
stort tillopp, hvaraf många äro födda med armar,
få med hufvuden? Men härpå tänker man icke.
Man besinnar ej att det är i roten, som det onda
måste botas, att det är inom gesällklassen som
en sådan förbättrad samhällsställning måste åstad-
kommas, att näringsståndet kan vinna ett anse-
ende derigenom, att gesällen erhåller en uppfo-
stran och en uppmärksamhet, annan, än den nu
från samhällets sida lemnas. Det är icke menin-
gen med denna uppsats att framställa, huru det
onda skall afbjelpas; dertill saknar författaren noz
insigt; endast att påpeka, det ett stort och djupt
samhällssår finnes och hvar det har sitt ursprung.
Författaren öfverlemnar, åt en skickligare hand att
utvisa, huru såret skall helas. Några anspråks-
lösa erinringar i detta bänseende må han endast
försöka: 4:o Då samhället gör så mycket förl
den s. k. folkbildningen, d. v. s. för allmogens!
uppfostran, bör den väl äfven göra något för handt-
verksbildningen. -Söndagsskolorna i städerna äro
en början, men en ringa början och otillförlitlig,
så länge icke staten både reglerat den och ga-
ranterat deras underhåll. Hvad kan dessutom
ett par timmars undervisning hvar åttonde dag
uträtta? Gossen fattar lätt, men han glömmer
också lätt. Om staten äger rätt att bestämma en
skolkurs för bondbarnet, måste den äfven äga rätt
att bestämma en skolkurs för stadsbarnet, före
hvilkens genomgående ingen bör tillåtas att som
lärling i näringarne ingå. Om staten äger rätt
att reglera näringsväsendet, måste den äfven äga
rätt att bestämma de vilkor under hvilka lärlin-
var få antagas, och så bestämma, att ynglingens
själsbildning icke blir totalt försummad. 2:2 Om
staten äger rätt att bestämma arbetarens förhål-
lande till husbonden på landet, måste den äfven
äga rätt att bestämma gesällens förhållande till
mästaren i staden och bestämma det så, att den-
ne icke genom en otyglad frihet till sin moraliska
menniska förstöres. Detta förhållande bör åtmin-
stone så kunna regleras, att gesällen icke t. ex.
får drifva bort, halfva veckan på krogen och
vid spelbordet, under det han arbetar halfva på
verkstaden. Bestämda lagar äro välgörande om
le äro ändamålsenliga. Ingenting är Tör ett sam-
hälle mera förderfligt än en falsk klemmighet,
ler ett vist och faderligt allvar borde tillämpas.
5:0o Men om samhället har skyldigheter å sin si-
la, har kommunen det icke mindre å sin. Ännu
ir kommunalväsendet hos oss för litet utveckladt,
att man med säkerhet kan afgöra hvad den i före-
varande fall bör göra; men att vid kommunal-
agstiftningen en hufvudsaklig uppmärksamhet bör
siktas åt detta håll lärer ej kunna förnekas. 4:o
förnämsta källan till det onda fås utan tvifvel
sökas deri, att det fordna familjförhållandet, hvari
sesällen stod till sin mästare, nästan upphört, och
tt gesällens ställning är numera lika mycket iso-
erad, som den är fri. Så länge icke inom det
sociala lifvet mästaren sättes i ett paternelt för-
vållande till sina gesäller utan, som det nu åt-
ninstone i större städer, med högst få undantag,
yrukas, mästaren med sin familj lefver för sig och
-—--— - - fr MM OM OM FA — - MN Ma -—
-