(GCS CIUAaSL Lil UuClas IOLTUucil 2ALL UC IIUg LV UTLSMVS som: de äro till arbete, då de kunna få det, skulle sörja för utvecklandet al en bildning, -rvaraf de aldrig känt något behof och hvarom de aldrig fått något begrepp, kan väl svårugen väntas. Väl kunna de så mycket inhemta och förkofra den mekaniska färdigheten, att de kunna göra ett någorlunda bhjelpligt arbete; men den högre industriella skicklighet, som äfven inom fabriksoch handtverksyrkena förutsätter en bildningsbasis såsom grund, kunna de omöjligen förvärfva. Och hvar skulle de dessutom kunna inhemta den i ett land, der nästan hvarje mästare hunnit till denna värdighet på den nu beskrifna lärlingsoch gesällvägen, och der denne visserligen efter borgarebrefvets erhållande icke har tillfälle att föröka den skicklighet, som han ådagalade vid mästareprofvet, om han icke hade den tillförene. Gesällen slår sig ned i fattigdom i någon stad, tränger sig in i skrået såsom mästare och har sedan nog att göra för att med träget arbete försörja sig sjelf och sitt bushåll. Detta är det lyckligare fall. En stor del gesäller ernå aldrig denna värdighet. Fattigdom hindrar mången både från bosättning och förlags anskaffande, att icke tala om de dryga utgifterna för mästareprofvet och borgarbrefvet. Dessa få således tillbringa sin tid såsom andras arbetare, ömsom några veckor eller månader på en verkstad, ömsom under promenader med renseln på ryggen. Att de utan framtid, utan hopp, utan bestämd och stadig sysselsättning, utsatte för alia möjliga slag af frestelser, ständigt i beröring med individer af deras klass af sämre qualitt, måste duka under, blifva försupne, till arbete alltmer oduglige, mindre och mindre använde, alltsom åren och lasterna tilltaga, mer och mer utarmade, hjelplöse, trasige, tills de slutligen antingen ända sitt eländiga lif i n ågot landsvägsdike eller falla samhället till last, är väl knappt underligt. De, som lyckas blifva mästare, antega nu i sin ordning lärlingar, uppfostra dem på samma sätt, göra dem i sin ordning till gesäller, och så genomlöper denna generation samma lefnadsbana. Kan man nu undra, att under sådana förhållanden handtverksyrkena äro ringa aktade, och att man i vårt land står efter i industriel bildning? Är det besynnerligt, att handtverkarne sjellve söka inkasta sina söner på andra banor än mnäringsyrkenas? och att från de. öfriga samhällsklasserna näringsyrkena icke-rekryteras med andra än sådana, som tagas ur den aldra ringaste befolkningen? Bör det finnas besynnerligt, att embetsmannabanan hvimlar af så stort tillopp, hvaraf många äro födda med armar, få med hufvuden? Men härpå tänker man icke. Man besinnar ej att det är i roten, som det onda måste botas, att det är inom gesällklassen som en sådan förbättrad samhällsställning måste åstadkommas, att näringsståndet kan vinna ett anseende derigenom, att gesällen erhåller en uppfostran och en uppmärksamhet, annan, än den nu från samhällets sida lemnas. Det är icke meningen med denna uppsats att framställa, huru det onda skall afbjelpas; dertill saknar författaren noz insigt; endast att påpeka, det ett stort och djupt samhällssår finnes och hvar det har sitt ursprung. Författaren öfverlemnar, åt en skickligare hand att utvisa, huru såret skall helas. Några anspråkslösa erinringar i detta bänseende må han endast försöka: 4:o Då samhället gör så mycket förl den s. k. folkbildningen, d. v. s. för allmogens! uppfostran, bör den väl äfven göra något för handtverksbildningen. -Söndagsskolorna i städerna äro en början, men en ringa början och otillförlitlig, så länge icke staten både reglerat den och garanterat deras underhåll. Hvad kan dessutom ett par timmars undervisning hvar åttonde dag uträtta? Gossen fattar lätt, men han glömmer också lätt. Om staten äger rätt att bestämma en skolkurs för bondbarnet, måste den äfven äga rätt att bestämma en skolkurs för stadsbarnet, före hvilkens genomgående ingen bör tillåtas att som lärling i näringarne ingå. Om staten äger rätt att reglera näringsväsendet, måste den äfven äga rätt att bestämma de vilkor under hvilka lärlinvar få antagas, och så bestämma, att ynglingens själsbildning icke blir totalt försummad. 2:2 Om staten äger rätt att bestämma arbetarens förhållande till husbonden på landet, måste den äfven äga rätt att bestämma gesällens förhållande till mästaren i staden och bestämma det så, att denne icke genom en otyglad frihet till sin moraliska menniska förstöres. Detta förhållande bör åtminstone så kunna regleras, att gesällen icke t. ex. får drifva bort, halfva veckan på krogen och vid spelbordet, under det han arbetar halfva på verkstaden. Bestämda lagar äro välgörande om le äro ändamålsenliga. Ingenting är Tör ett samhälle mera förderfligt än en falsk klemmighet, ler ett vist och faderligt allvar borde tillämpas. 5:0o Men om samhället har skyldigheter å sin sila, har kommunen det icke mindre å sin. Ännu ir kommunalväsendet hos oss för litet utveckladt, att man med säkerhet kan afgöra hvad den i förevarande fall bör göra; men att vid kommunalagstiftningen en hufvudsaklig uppmärksamhet bör siktas åt detta håll lärer ej kunna förnekas. 4:o förnämsta källan till det onda fås utan tvifvel sökas deri, att det fordna familjförhållandet, hvari sesällen stod till sin mästare, nästan upphört, och tt gesällens ställning är numera lika mycket isoerad, som den är fri. Så länge icke inom det sociala lifvet mästaren sättes i ett paternelt förvållande till sina gesäller utan, som det nu åtninstone i större städer, med högst få undantag, yrukas, mästaren med sin familj lefver för sig och -—--— fr MM OM OM FA — MN Ma -—