Jag förstår ej din mening,, sade Ludvig. ,xmen
lugna dig — låtom oss tala som vänner. -
Vänner, ha, ha, hal skrattade Adolf vildt.
Du hånler, Adolf; hvad menar du? frågade
Ludvig, bekymrad för sin väns förstånd.
Du sade sjelf en gång: det bårdaste som kan
drabba elt menniskobjerta, är, alt en gång blif-
va tvingad att förakta det man fordom älskade.
Ja, du har rätt Adolf, det är hårdt, mycket
hårdt.n
Nåh, om jag nu vore i denna ställning — att
jag måste förakta det jag fordom älskade — sade
Adolf och fästade sina brinnande blickar på Ludvig.
Jag förstår dig ej, gode Adolf, yttrade denne,
förklara dig?
Jo ser du, jag egde fordom en vän, började
denne med en darrning på rösten, en vän, som
var mitt andra jag, som jag tillbad som min go-
Ide engel, en vän, för hvilken jag velat offra lif-
vet, om hvars dygder jag i många år drömde
vakande en herrlig dröm, full af trohet och kär-
lek; — nåh väl, jag älskade äfven en flicka jag
älskade henne innerligt, men stridde med mig
mig sjelf, för att bekämpa mitt bjerta — ty min
vän ville så — sade att det var rätt — ait jag
skulle finna mitt samvete lugnt, min död fridfull,
om jag öfvergaf henne: nåb väl, Ludvig! den
der vännen svek mig och jag hör nu, att har
sjelf ämnar gifta sig med flickan. Kan du säga
mig ett trösteord, Ludvig, — du har så godt om
sådane.n
Ja Adolf, det kan
leende, det kan jag Gu
syster.n
Din systerl ropade Adolf och sprang upp,
jag, svarade vännen små-
li Jof — Theodora är min