es son; ty han tänkte: Jag skall söka försona
hvad min far brutit.
Hans umgänge med Adolf hade en längre tid
varit afbrutet. Ludvig trodde att Adolf undvek
bonom för att ej beständigt påminnas om Theo-
dora, och han sökte derföre icke mera Adolfs
sällskap.
En tid hade således förflutit utan att de beg-
ge vännerna talat vid hvarandra, då en dag Adolf
inträdde i hans rum.
Adolfs sätt att vara hade likväl undergått en
stor förändring. Han sade intet utan satte sig ned
midt framför Ludvig och betraktade honom utan
att. säga ett ord. Ludvig å sin sida såg förundrad
den mörka blick, som hans vän kastade på ho-
nom. Hur är det med dig Adolf, frågade han
slutligen, du är sorgsen, är det icke så?
Adolf bånlog, det var ett grufligt uttryck i
detta leende, det var smärta, förakt och tillika
löje i denna dragning på munnen.
Tala då Adolf, jag besvär dig,, ropade Ludvig,
ahöru är det med dig, är du sjuk?
Ja sjuk, Ludvig,, yttrade slutligen Adolf en-
stafvigt, sjuk in i själen, ha ha. Men hvad in-
tresserar det dig — nåh väl, du har alltid sagt
mig hvad jag bör tänka om saker och ting, säg mig,
hvilken är den största sorg en menniska kan lida?
En besynnerlig fråga, Adolfy, yttrade Ludvig,
du är ej frisk — hvilken olycka har händt dig,
rik, förnäm, med de djerfvaste förhoppningar —
hvilken af dessa har slagit felt?
Åh, intet mer än alla Nåh Ludvig, hvilket
är den största olyckan, den som förkrossar hjer-
tat, som ger oläkliga sår — du visste det förr,
vet det älven nu.
Re