en passionerad älskare af Tresillo och spelade
nästan alltid med en öfverraskande lycka. Spel-
raseriel, som i Amerika bemäktigat sig Espartero,
hade tagit öfverhand inom hela expeditions-armen.
Soldaterne buro kortleken i patronköket bredvid
palronerne, lika säkert, som generalerne och offi-
cerarne buro den i sina fickor, och efter slaet-
ningens dag följde alltid en spelnatt. Espartero
vann på samma gång sina kamraters vänskap och
deras guld, ty han hade den vanan att ge sina
tappande men städse stridfärdige antagonister kre-
dit, om insatserne än voro aldrig så enorma, och
till slut nöjde han sig dermed att stryka de vunna
penningarne i fickan, men draga ett glömskans
streck öfver alla spelskulderna. Som brigadier
blef Espartero skickad till Logronno i garnison.
Här gjorde han bekantskap med en ung, vacker
flicka, sennora Jacintha Santa-Cruz, dotter till en
rik köpman i staden. Han var ung, rik, väl bil-
dad och tapper, men han var spelare och fadren
hatade spelare; icke så dottren. Espartero för-
tröstade på sin lyckliga stjerna och antog striden
med fadren; han vann, och den gamle Santa-Cruz
måste, nolens volens, foga sig i nödvändigheten
och ge sin dotter åt brigadieren till maka. Nå-
gon tidefter sitt giftermål blef han skickad i gar-
nison till Palma, der han förblef ända till Ferdi-
nand VII:s död, med undantag af en och annan
uiflygt till Barcelona, dit han begafl sig för att,
såsom en god äkta man, njuta af sin frus trium-
fer, hvilken der gälide för ett mönster afskönhet
och behag. i (Forts. e. a. g.)
RÄTTEGÅNGEN MOT OXEHUFVUDSKA
STERBHUSET.
Den af Friberre Fegerschjöld uttagna och i
Statstidningen införda samt äfven i vårt blad re-
producerade stämning å arfvingarna efter Öfverste
Löjtnanten Oxehufvud, jemte hvad vidare derom
förmälts i tidningarna, har från Häradshöfdingen
Herr Lagmannen Oxehufvud föranledt inskickandet
af nedanstående skrift, med begäran om dess pu-
blicerande:
Mer än en gång har man haft skäl att beklaga
Tidningslitteraturens intrång inom kretsen af för-
hållanden enskilda personer emellan, hvarvid san-
ningens hetgd sällan eller aldrig afses. Jag har
derföre alltid hatat Tidningspolemik i dylika äm-
nen, och alltid varit betänkt, att uti en sådan
icke ingå. Men sedan uti en artikel i Dagligt
Allehanda, reproducerad uti det 24:sta Aftonbla-
det JV 295, för den 20 December, samt uti en
ytterligare artikel i Dagligt Allehanda för den
47:de i samma månad, M 295, angående aflid-
ne Öfverstelöjinanten Bo Oxebufvud, hans barn,
nemligen jag och mina syskon, samt hans broder
likaledes aflidne Öfverjigmästaren Tönne Oxe-
hufvud, icke endast jag blifvit anfallen, utan äl
ven mina syskon och Herr Landshöfdingen m.
m. C. U. Nerman, samt dessa sednare med de
ifrågaväckta sakerne haft mindre att skaffa än
Dagligt Allehanda och Kammarherren baron (C.
B. Fezerschjöld, så anser jag för min pligt, att
för den allmänhet, hvars uppmärksamhet Tid-
ningarne påkallat, upplysa verkliga förhållandet:
Uti April eller Maj månader år 1820, derun-
der jag, såsom då varande extra Notarie i Götha
Hofrätt, vistades i Jönköping, afreste min fader
Öfverstelöjtnanten Bo Oxehufvud från sin cegen-
dom Kjölingshalla i Elfsborgs län, under uppgift,
att för borgens anskaffande å ett tilltänkt lån
besöka en gammal krigskamrat i Halland, (nam-
net kan nu vara likgiltigt), och derifrån under-
rättade han min moder, att han skulle begifva
sig till Köpenhamn, för att få botad en äldre
sjukdomsåkomma. Några veckor sednare fick jag
i Jönköping bref från Köpenhamn med underrät-
telse om rmsin faders död, och att alla hans med-
bafda saker blifvit öfversända på Götheborg. Bref-
vet fanns undertecknadt af en sig kallande prest-
man Jedsversn, och innehöll så fullständiga de-
taljer vid dödsfallet, att hos mig icke kunde
uppstå ringaste tvifvel om dess sannfärdighet.
Samma bref, med åtföljande räkningar, uppvisades
för mångfaldiga personer och deribland äfven Hr
baron Fegerschjölds, då lefvande fader: och jag
hörde den tiden icke någon ifrågasätta dödsfallets
verklighet, så att jag deraf kunde få anledning till
rubbning i min öfveriygelse. Alla mina syskon
voro då omyndige och min numera aflidna mo-
der, jemte mig, voro således de enda, som kun-
de och som det tillkom att taga befattning med
boet. Vi voro då så okunnige om husets skuld-
satta ställning, att vi icke genast föranstaltade om
bouppteckning och urarfva ansökning, hvilket na-
turligtvis genast skelt, cm jag ens misstänkt att
min fader för sitt skuldsatta tillstånd aflägsnat sig.
Efter utverkadt bouppteckningsanstånd, och sedan
fiera okända skulder sig yppat, sammankallade Jag
enskildt uti påföljde Oktober månad husets Bor-
genärer, dervid det då visade sig, att, ehuru, en-
ligt bouppteckning, tillgångarne uppgingo till 28,000
Rdr och skulderna till 24,100 Rdr, kunde med
då :varande låga priser i allmänhet, boets tillgån-
gar troligen icke komma att förslå till gäldens
betalande, hvarföre min moder och jag beslöto,
920 mn nen Alf R
rr RR LL Kr
