Om en adelsman, uppfostrad i aristokratiska begrepp och vanor, vill söka försvara ståndets, sedan många århundraden tillbaka vunna om än orimliga privilegier emot sina öfriga medborgare, och ej inser det blinda och dåraktiga i sitt handlingssätt, det kan vara ursäktligt. — Att en adelsman, oaktadt vana och uppfostran, löstliter sig från ärfda fördomar och offrar alla sina krafter till fäderneslandets bästa, utan afseende på frälse eller ofrälse, det är högeligen berömvärdt; — men att ofrälsemän, öfverglfvande sin naturliga ställning i samhället, låta nyttja sig af aristokraterna för att med sina talanger söka motverka, att vi så må säga, sig sjelfva, och icke desto mindre söka inbilla sig och andra, att de äro sjelfständige män, hvilka, af inre öfvertygelse förfäkta sin sak, det bevisar en kortsynthet som är oförklarlig. Det finnes ej i hela verldshistorien ett enda fall, der ej en sådan öfverlöpare från tolket till aristokratien varit drifven af falsk ärelystnad eller låg egennytta. Att således Sv. Bicts ofrälse-sakförare väl kunna vara män af snille och talanger, det bestrides ej, men män med ädla och fasta karakterer kunna de knapt vara. — Deras ord, deras försäkringar kunna ej tros, emedan det är en oupphörlig lögn, den deras egna hjertan säkert jäfvar. Om derföre Sv. Biet genom sin vink af ofräl:e tror sig kunna iabilla den delen af svenska folket, som tillhör denna klass, att Biet talar i deras och följaktligen fäderneslandets intresse, så hafva de derutinnan stämplat sig såsom valda och lejda bidragare.