Om en adelsman, uppfostrad i aristokratiska begrepp
och vanor, vill söka försvara ståndets, sedan många
århundraden tillbaka vunna om än orimliga privile-
gier emot sina öfriga medborgare, och ej inser det
blinda och dåraktiga i sitt handlingssätt, det kan va-
ra ursäktligt. — Att en adelsman, oaktadt vana och
uppfostran, löstliter sig från ärfda fördomar och off-
rar alla sina krafter till fäderneslandets bästa, utan
afseende på frälse eller ofrälse, det är högeligen be-
römvärdt; — men att ofrälsemän, öfverglfvande sin
naturliga ställning i samhället, låta nyttja sig af ari-
stokraterna för att med sina talanger söka motverka,
att vi så må säga, sig sjelfva, och icke desto mindre
söka inbilla sig och andra, att de äro sjelfständige
män, hvilka, af inre öfvertygelse förfäkta sin sak, det
bevisar en kortsynthet som är oförklarlig. Det finnes
ej i hela verldshistorien ett enda fall, der ej en sådan
öfverlöpare från tolket till aristokratien varit drifven
af falsk ärelystnad eller låg egennytta. Att således
Sv. Bicts ofrälse-sakförare väl kunna vara män af
snille och talanger, det bestrides ej, men män med
ädla och fasta karakterer kunna de knapt vara. —
Deras ord, deras försäkringar kunna ej tros, emedan
det är en oupphörlig lögn, den deras egna hjertan
säkert jäfvar.
Om derföre Sv. Biet genom sin vink af ofräl:e tror
sig kunna iabilla den delen af svenska folket, som
tillhör denna klass, att Biet talar i deras och följakt-
ligen fäderneslandets intresse, så hafva de derutinnan
stämplat sig såsom valda och lejda bidragare.