lige gästerne. Borgmästarinnan frågade, hur kaffe
smakat, och alla uttömde sig i beröm öfver des
egenskaper, och alla fyratio försäkrade, att inge
i hela staden kunde koka så godt kaffe, som borg
mästarinnans Lena. Rådmanskan Klenqvist upp
hof sin röst och sade:
Så snart jag får den äran alt blifva bjuder
hit, så säger min lille gubbe alltid: Nu är dv
väl glad, mamma lilla, som får den äran att drick;
af fru borgmästarinnans syperma kaffe.
Ja, herre Gud! sade borgmästarinnan, kaffe
kunde väl gå an, endast man vore i stånd att f;
någon god grädde; men får man någon tår, så är
han half sur och tål inte att koka upp en gång
—, och Gud välsigne kaffet, om det ej är kok:
grädde till, annars smakar det som ett slag vid
Öörat.
För den saken kan jag gifva råd, sade en
liten gumma, som, klädd i neglige och halfband.
skar, hade sin plats 1 soffoörnet, och som inger
annan var än enkekaptenskan von Påsken; om
syster bara tar några lutdroppar, som fås på apote-
ket, och dryper i, så skär det sig icke, det har jar
många gånger försökt.
Det var alltför delikata rån,, yttrade stadsfi
kalskan Fingerqvist. Jag förstår inte, huru fru
borgmästarinnan får dem så möra?
Jo, min lilla fru, dem är en liten konst, sva.
rade borgmästarinnan; jag blandar bara litet pota-
esmjöl uti och bra med smör, så att det riktigt
fräser om Jernet —, de bli då mörare och liksom
bältre, än eljest. Nå, mitt herrskap! nu kommer
andra koppen; är det ingen, som vet något alt
tala om? Lena! bjud kaptenskan; söta, lilla, goda
kaptenskan, var så god, lägg för all del soc-
kret uti och tag litet tilldopp; lilla, goda mam-
sell! krusa inte här, tag för sig milt barn, var så
sod; om herrskapet inte håller till godo med det
lilla jag har, så får ni intet mera.
Borgmästarinnans koppar äro så stora, svarade
sällskapet i chorus.n