lige gästerne. Borgmästarinnan frågade, hur kaffe smakat, och alla uttömde sig i beröm öfver des egenskaper, och alla fyratio försäkrade, att inge i hela staden kunde koka så godt kaffe, som borg mästarinnans Lena. Rådmanskan Klenqvist upp hof sin röst och sade: Så snart jag får den äran alt blifva bjuder hit, så säger min lille gubbe alltid: Nu är dv väl glad, mamma lilla, som får den äran att drick; af fru borgmästarinnans syperma kaffe. Ja, herre Gud! sade borgmästarinnan, kaffe kunde väl gå an, endast man vore i stånd att f; någon god grädde; men får man någon tår, så är han half sur och tål inte att koka upp en gång —, och Gud välsigne kaffet, om det ej är kok: grädde till, annars smakar det som ett slag vid Öörat. För den saken kan jag gifva råd, sade en liten gumma, som, klädd i neglige och halfband. skar, hade sin plats 1 soffoörnet, och som inger annan var än enkekaptenskan von Påsken; om syster bara tar några lutdroppar, som fås på apoteket, och dryper i, så skär det sig icke, det har jar många gånger försökt. Det var alltför delikata rån,, yttrade stadsfi kalskan Fingerqvist. Jag förstår inte, huru fru borgmästarinnan får dem så möra? Jo, min lilla fru, dem är en liten konst, sva. rade borgmästarinnan; jag blandar bara litet potaesmjöl uti och bra med smör, så att det riktigt fräser om Jernet —, de bli då mörare och liksom bältre, än eljest. Nå, mitt herrskap! nu kommer andra koppen; är det ingen, som vet något alt tala om? Lena! bjud kaptenskan; söta, lilla, goda kaptenskan, var så god, lägg för all del sockret uti och tag litet tilldopp; lilla, goda mamsell! krusa inte här, tag för sig milt barn, var så sod; om herrskapet inte håller till godo med det lilla jag har, så får ni intet mera. Borgmästarinnans koppar äro så stora, svarade sällskapet i chorus.n