EEE Enn
Samlaren it Strengnäs har haft den oturen att
till beslut på det gamla året få sig en skrapa al
sin gamla fränka, Svenska Minerva. Anledningen
dertill var, att Samlaren, i sammanhang med be-
rättelsen om de af vissa af stadens embetsmän i
Paris begångna underslef, och under rubriken
pStortjufvarne i Paris, egnat följande kompli-
ment åt våra svenska embets- och tjenstemän:
Måtte den, äfven hos våra embets- och tjenste-
män isynnerhet sednare åren uppdagade fallenhet
för tjufnader och rofferier taga en ända med sådan
förskräckelse, att andra, som hafva håg och fallenhet
för samma talanger,, förlora lusten att åtminstone
häruti vara fransmännens apor.
Minerva undrar phvar SamTaren mattv st IOr-
stånd, då han sålunda utlät sig,, men man kan
vara öfvertygad, att han haft det på alldeles
samma ställe, der han plägar ha det, och der
Minerva säkert skulle finna det alldeles nytt och
obrukadt, ifall det lyckades henne eller någon
annan att uppleta det. Det synes i alla händel-
ser mycket hårdt, att den som utgifver Samla-
ren, detta pantheon för Biets, Minervas och alla
öfriga goda tidningars snillefoster, just skall vara
den som råkar så förgrymma sig. Hvad skola
symnasisterne i Strengnäs tänka, när de se att
en så bedagad auktoritet, som Samlaren, äfven
kommit under färlan, och hvad skola de öfriga
devuerade bladen tänka, när de märka att chefs-
fidningen, vid en så obetydlig förseelse som den
mot Samlaren anmärkta, hotar med en invente-
ring af förståndsförmögenheterne, likasom man
hotade de gamla magasinsföreståndarena med in-
ventering af förråderna. Men hvad skulle man
väl sagt, om ett sådant yttrande som Samlarens
framställts af ett oppositionsblad? Hvilken ka-
rakter, icke af oförstånd men af illvilja och smä-
lelse, hade man icke sett deruti? Man ser såle-
Jes häraf huru lyckligt det ibland kan vara, att
stå väl i vantarna hos vederbörande.