EEE Enn Samlaren it Strengnäs har haft den oturen att till beslut på det gamla året få sig en skrapa al sin gamla fränka, Svenska Minerva. Anledningen dertill var, att Samlaren, i sammanhang med berättelsen om de af vissa af stadens embetsmän i Paris begångna underslef, och under rubriken pStortjufvarne i Paris, egnat följande kompliment åt våra svenska embetsoch tjenstemän: Måtte den, äfven hos våra embetsoch tjenstemän isynnerhet sednare åren uppdagade fallenhet för tjufnader och rofferier taga en ända med sådan förskräckelse, att andra, som hafva håg och fallenhet för samma talanger,, förlora lusten att åtminstone häruti vara fransmännens apor. Minerva undrar phvar SamTaren mattv st IOrstånd, då han sålunda utlät sig,, men man kan vara öfvertygad, att han haft det på alldeles samma ställe, der han plägar ha det, och der Minerva säkert skulle finna det alldeles nytt och obrukadt, ifall det lyckades henne eller någon annan att uppleta det. Det synes i alla händelser mycket hårdt, att den som utgifver Samlaren, detta pantheon för Biets, Minervas och alla öfriga goda tidningars snillefoster, just skall vara den som råkar så förgrymma sig. Hvad skola symnasisterne i Strengnäs tänka, när de se att en så bedagad auktoritet, som Samlaren, äfven kommit under färlan, och hvad skola de öfriga devuerade bladen tänka, när de märka att chefsfidningen, vid en så obetydlig förseelse som den mot Samlaren anmärkta, hotar med en inventering af förståndsförmögenheterne, likasom man hotade de gamla magasinsföreståndarena med inventering af förråderna. Men hvad skulle man väl sagt, om ett sådant yttrande som Samlarens framställts af ett oppositionsblad? Hvilken karakter, icke af oförstånd men af illvilja och smälelse, hade man icke sett deruti? Man ser såleJes häraf huru lyckligt det ibland kan vara, att stå väl i vantarna hos vederbörande.