Jag lemnar derhän, om ett kabinett handlar klokt
deri, att taga sin tillflykt till dylika sofisterier,
men jag skall ståndaktigt och oaflåtligen påstå,
att dessa grundsatser icke äro användbara för
Preussen, och helt och hållet förderfliga, ty
Preussen är en protestantisk stat, i hvilken sedan
århundranden ett stort mångsidigt intellektuelt
lif, en anda af fri undersökning utvecklat sig;
denna låter sig hvarken qväfvas eller vilseledas
genom eländiga sofismer, och man skall icke ens
få den enfaldigaste bland allmänheten att tro, att
det beror af mitt godtycke om och huru jag bör
uppfylla en förbindelse, och att en grannstat skul-
le ega rättighet att slå en person ihjel, om han,
retad af godtycklighet och misshandlingar, sätter
sig till motvärn. Han skall säga: öfverheten ford-
rar af mig lydnad, stödd på evangelii ord: gifver
Gudi hvad Gudi tillhörer och Kejsaren hvad Kej-
saren tillhörer! jag är beredd dertill, men på
den tid och på det sätt, som jag finner för godt.
I Preussen har vidare af en sedligt rättskaffens
Konung flere löften hlifvit gifna, hvilka man på
det snöpligaste skulle motsäga, om man bekände
sig till s läror. Ar 48143 lofvade konungen
formligen att gifva sitt folk en representatif för-
fattning. Statskanslern upprepade det i alla de
svar, han gaf provincialständerna; i Statsrådet till-
sattes en särskild komitå för ständer-angelägenhe-
ter, trenne ministrar bereste monarkiens särskilda
delar, för att göra sig underrättade om allmänna
tänkesättet och samla materialier för det förflutna
och det tillkommande, och dessa löften och försam-
lingar skulle icke vara annat än blott och bart ett ha-
sardspel? I hvilken grad retades icke härigenom
folkets ovilja och förlamades icke statens mora-
liska kraft, då denna bör och kan ersätta den
brist på fysisk kraft, som uppkommer genom
statens geografiska läge, dess ringa rikedom och
bristande sammanhang. Endast på denna morali-
ska kraft kan vårt försvars- och finanssystem
hvila; beredvilligheten till de stora offer, som
båda fordra i ett krig, kan endast åstadkommas
genom allmän anda, hvilken blott der slår rot,
hvarest deltagande i det allmännas angelägenheter
eger rum. Ett sådant deltagande ensamt förmår
att afnjelpa den oundvikliga ofullkomligheten i
en förvaltning, som uteslutande är uppdragen åt
embetsmän, antingen ensamme, eller förenade i
kollegier, och hvilken ofullkomlighet hufvudsak-
ligen visar sig i följande: 4) Dyrhet, 2) Ensidig-
het: 40 å 42 personer skola i offenthga angelä-
genheter, hvilka röra 5300,000 personer, under-
söka, leda, afgöra, förvalta, och som detta är o-
möjligt, så kunna de på sin höjd fatta om en och
annan sak, hvarigenom i allmänhet uppkommer
en verksamhet till skenet, en sådan som stannar
vid skrifveri. 3) Zamhet; genom det oundvikliga
beroendet ofvanefter — detta måste ega rum,
så vida icke de styrda skola lemnas till pris åt
de förvaltandes godtycke, hvarigenom en långsam,
med toma formaktteter öfverlastad och tung ä-
rendernas gång uppkommer. 4) Föränderlighet i
systemer; förvaltningen hemtar sina ledande grund-
satser icke ur sakernes natur, ur landets författ-
ning, utan omföres af hvarjehanda lärors vindar,
er impuls af de personers meningar, hvilka
för tillfället ega inflytande; i dag är fabrikssyste-
met öfvervägande, i morgon den oinskränkta han-
dels- och näringsfriheten, i dag håller man sig
fast vid det gamla, i morgon rusar man uti
idel nyheter 0. s. v. 35) Förstörandet af allmän
anda — i stället för densamma, ovilja och miss-
nöje med allt, hvad regeringen företager. Allmän
anda bildas blott genom omedelbart deltagande i
det offentliga, den uppkommer af kärleken till
det mindre samhälle, af hvilket man är medlem,
och. stiger genom denna upp till fosterlandskär-
lek. Då nu den rena byråkratien har dessa o-
lägenheter, så bör man bilda en kommun-,
krets- och provincial-författning, som medverkar
med sparsamhet och ingriper lefvande, befordrar
sjelfständigheten och rörligheten hos provincial-
myndigheterna, utan att lemna de styrda till
pris åt deras godtycke. På denna provincial-
författning grundar sig en riksförfattning, som
förbinder delarne till, ett helt, under ledning
af en kraftfull regering. Ännu en gång yrkar
friherre von Stein på det eftertryckligaste, att
det löfte måtte hållas, som blifvit gifvet åt ett
troget, förståndigt och tappert folk, ett folk, som
ifrån 4806 till 48435 med undergifvenhet lidit det
smädligaste förtryck, och med hjeltemod brutit
de skymfliga fjettrarne och återgifvit thronen sin
urgamla glans. Man borde icke, af misstroende,
undanhålla ett sådant folk välgerningarne af en
statsförfattning, då dessa åtnjutas af Fransmän,
Belgier; Svenskar, 0. s. Vv:
Den utmärkte, numera aflidne, statsmannen Wil-
helm von Humboldt yttrar i en memoir, rörande
Yrovincialständer. följande: Min öfvertygelse är,