Jag lemnar derhän, om ett kabinett handlar klokt deri, att taga sin tillflykt till dylika sofisterier, men jag skall ståndaktigt och oaflåtligen påstå, att dessa grundsatser icke äro användbara för Preussen, och helt och hållet förderfliga, ty Preussen är en protestantisk stat, i hvilken sedan århundranden ett stort mångsidigt intellektuelt lif, en anda af fri undersökning utvecklat sig; denna låter sig hvarken qväfvas eller vilseledas genom eländiga sofismer, och man skall icke ens få den enfaldigaste bland allmänheten att tro, att det beror af mitt godtycke om och huru jag bör uppfylla en förbindelse, och att en grannstat skulle ega rättighet att slå en person ihjel, om han, retad af godtycklighet och misshandlingar, sätter sig till motvärn. Han skall säga: öfverheten fordrar af mig lydnad, stödd på evangelii ord: gifver Gudi hvad Gudi tillhörer och Kejsaren hvad Kejsaren tillhörer! jag är beredd dertill, men på den tid och på det sätt, som jag finner för godt. I Preussen har vidare af en sedligt rättskaffens Konung flere löften hlifvit gifna, hvilka man på det snöpligaste skulle motsäga, om man bekände sig till s läror. Ar 48143 lofvade konungen formligen att gifva sitt folk en representatif författning. Statskanslern upprepade det i alla de svar, han gaf provincialständerna; i Statsrådet tillsattes en särskild komitå för ständer-angelägenheter, trenne ministrar bereste monarkiens särskilda delar, för att göra sig underrättade om allmänna tänkesättet och samla materialier för det förflutna och det tillkommande, och dessa löften och församlingar skulle icke vara annat än blott och bart ett hasardspel? I hvilken grad retades icke härigenom folkets ovilja och förlamades icke statens moraliska kraft, då denna bör och kan ersätta den brist på fysisk kraft, som uppkommer genom statens geografiska läge, dess ringa rikedom och bristande sammanhang. Endast på denna moraliska kraft kan vårt försvarsoch finanssystem hvila; beredvilligheten till de stora offer, som båda fordra i ett krig, kan endast åstadkommas genom allmän anda, hvilken blott der slår rot, hvarest deltagande i det allmännas angelägenheter eger rum. Ett sådant deltagande ensamt förmår att afnjelpa den oundvikliga ofullkomligheten i en förvaltning, som uteslutande är uppdragen åt embetsmän, antingen ensamme, eller förenade i kollegier, och hvilken ofullkomlighet hufvudsakligen visar sig i följande: 4) Dyrhet, 2) Ensidighet: 40 å 42 personer skola i offenthga angelägenheter, hvilka röra 5300,000 personer, undersöka, leda, afgöra, förvalta, och som detta är omöjligt, så kunna de på sin höjd fatta om en och annan sak, hvarigenom i allmänhet uppkommer en verksamhet till skenet, en sådan som stannar vid skrifveri. 3) Zamhet; genom det oundvikliga beroendet ofvanefter — detta måste ega rum, så vida icke de styrda skola lemnas till pris åt de förvaltandes godtycke, hvarigenom en långsam, med toma formaktteter öfverlastad och tung ärendernas gång uppkommer. 4) Föränderlighet i systemer; förvaltningen hemtar sina ledande grundsatser icke ur sakernes natur, ur landets författning, utan omföres af hvarjehanda lärors vindar, er impuls af de personers meningar, hvilka för tillfället ega inflytande; i dag är fabrikssystemet öfvervägande, i morgon den oinskränkta handelsoch näringsfriheten, i dag håller man sig fast vid det gamla, i morgon rusar man uti idel nyheter 0. s. v. 35) Förstörandet af allmän anda — i stället för densamma, ovilja och missnöje med allt, hvad regeringen företager. Allmän anda bildas blott genom omedelbart deltagande i det offentliga, den uppkommer af kärleken till det mindre samhälle, af hvilket man är medlem, och. stiger genom denna upp till fosterlandskärlek. Då nu den rena byråkratien har dessa olägenheter, så bör man bilda en kommun-, kretsoch provincial-författning, som medverkar med sparsamhet och ingriper lefvande, befordrar sjelfständigheten och rörligheten hos provincialmyndigheterna, utan att lemna de styrda till pris åt deras godtycke. På denna provincialförfattning grundar sig en riksförfattning, som förbinder delarne till, ett helt, under ledning af en kraftfull regering. Ännu en gång yrkar friherre von Stein på det eftertryckligaste, att det löfte måtte hållas, som blifvit gifvet åt ett troget, förståndigt och tappert folk, ett folk, som ifrån 4806 till 48435 med undergifvenhet lidit det smädligaste förtryck, och med hjeltemod brutit de skymfliga fjettrarne och återgifvit thronen sin urgamla glans. Man borde icke, af misstroende, undanhålla ett sådant folk välgerningarne af en statsförfattning, då dessa åtnjutas af Fransmän, Belgier; Svenskar, 0. s. Vv: Den utmärkte, numera aflidne, statsmannen Wilhelm von Humboldt yttrar i en memoir, rörande Yrovincialständer. följande: Min öfvertygelse är,