Viola ville undanbedja sig skämtets fortsättande,
men de muntra fliekorna uppskrämde åter eremi-
ten ur hans betraktelser.
Hontensia frågade å nyo: Blir den hulda yng-
lingen åter älskad? Af mig till exempel?
Någon nickning, sedan skakning.
Amarantha. O veh! kanske af mig?
N?gon skakning, sedan nickning.
Viola (halfhögt). PBätt vackert! ... nå af mig då?
Dugtig nickning.
Det är narraktigt skämt, ropade hon rodnan-
de, och stampade med den lilla foten; den för-
dömda eremiten!
Mig försmår han således?, klagade Amarantha
försmädligt.
Det är skadax, inföll Hortensia. Så för han
kanske mig till brudaltaret?,
Betydlig skakning.
Jag frågar icke mer,, försäkrade Viola med
komisk vrede. Först länge måste systrarna bedja
henne derom, tills hon med det vilkor, att narrit
skulle slutas, lagade sig till sista frågan.
Således, ropade hon stammande och med för-
lägen röst, ... således skall jag bli hans maka?
Henmes fingerspetsar vidrörde knappt exemitens
axlar, och han förblef stilla.
Vill du svara? bröto slutligen systrarna löst,
gamle drömare, Vill du vakna? Blir Viola frem-
lingens maka ?
Det goda lynnet skakade orakelfiguren något
häftigt, och som en blixt flög ansigtet åter i
nacken.
Skall jag neka till, att den klumpige eremiten i
detta ögonblick syntes mig såsom en ärevördig
ödets profet, hvars utsago fyllde mig med hän-