till ett vågadt skämt. Jag kommer, mina da-
mer, sade jag leende, att hemta min brud.
Amarantha och Hortensia förstummades och
mätte mig med genomborrande blickar. Men
Viola, öfvergjuten med den huldaste blygselrod-
nad, gaf till ett högt utrop, betäckte sitt lågande
ansigte med begge händerna och flydde in i ere-
mitaget, hvars fönster och dörrar hon med den
möjligaste skyndsamhet tillreglade bakom sig.
XXYVI.
Hortensia satte sig just i positur, att hålla för
mig en skarp predikan öfver anständighetens re-
glor och användandet af det gamla Ordspråket:
lyssnaren vid väggen ete., och jag gaf mig redan
underdånigt i mitt öde, då Rosas meilankomst
befriade mig.
Hennes blekhet, hennes vacklande gång, hennes
tårar, under hvilka hon kastade sig i systrarnas
armar, läto förmoda en olycka. Och snart nog
befanns det äfven så. Den oförsi. glive kammar-
tjenaren hade pratat om Vicomtens snara afresa,
och att denne just nu lemnat slottet, utanfatt taga
afsked af sin fäst
Deltagande omri: ade systrarna den tröstbe-
höfvande Rosa; man uttömde sig i gissningar och
tvilvelsmål, och då man deröfver alldeles glömde
min obetydlig sa person, och Viola ännu alltid höll
sig hårdnackadt förskansad, böll jag för godt, att
uton omsy ep aflägsna det besvärliga viltnet, och
återvände sakta, såsom jag kom, till slottet.
Jag fann det rensadt, den onde anden utdrif-
ven, och en ridknekt öfverlemnade just åt or-
(ens borgmästare den anvisning, som skulle för-
derfva de subordinerade förbry tarne. Med högst