formligen uthvisslas, men teatern bergar sig skäligen
indå? Skulle då den nya teatern verkligen gå un-
der derföre att på de 44 dagar dess dramatiska scen
fortfarit — ty denna börjades egentligen först tisda-
gen den 435 — en af dess pjeser icke slagit an? Man
behagade ursäkta mig om jag icke tror något sådant.
Men nu till dessa pjeser. Teatern är knappt fyra
veckor gammal och har gifvit 44 representationer.
På denna tid hafva nio nya stycken uppförts. Man
torde då finna, att personalen icke varit overksam
och att slagen någorlunda varierats, emedan de be-
stått af en tragedi, en större finare komedi, en farce,
en melodram, en vaudeville och fyra efterpjeser. Man
har dock bland dem icke funnit några af högt värde.
Deri har man rätt. Men man har också funnit några
af skådespelarena klena. Skulle jag då, innan jag
kände min personal, gifva klassiska stycken, för att
bortskämmas? Var det icke bättte att låta ett sådant
öde träffa de mindre betydliga och spara de verkligt
soda, till dess jag visste, att de kunde någorlunda
försvarligt utföras? Men man har påstått, att ett af
dem, Brudgummen, var alldeles förkastligt. Detta
vågar jag försäkra, är — man förlåte mig det uttryc-
ket — osant. Den juridiska rätten, att döma öfver
ett teaterstycke och de spelande, eger hvar och cen,
som köpt sig en biljett. Den moraliska åter har en-
dast den dertill qualificerade, och för att bli det,
fordras verkligen något mer, än att bivista spektaklet
och sätta sig på domarestolen. Kanske är det icke
någon öfverdrifven fåfänga, om jag, efter att i 30 år
hafva tänkt öfver teatern och skrifvit för densamma,
tror mig åtminstone ega så mycken behörighet, att
yttra mig i dithörande ämnen, som de, hvilka gjort
ingendera delen och i litterärt hänseende uträttat in-
tet. Teatern är icke ämnad endast för den aldra-
högsta ,bildningsgrad, ehuru lycklig den skulle vara,
om den endast af denna bedömdes, ty den bedömdes
då mildt och förståndigt, och hvarje genre uppskatta-
des efter sitt värde. Den är ämnad för olika folk-
klasser, för olika bildningsgrader, och får således icke
utesluta ens den s. k. melodramen. Till detta slag
hörer Brudgummen. Att den icke eger något högt
värde, känner ingen bättre än jag: men den eger lik-
väl förtjensten af rask handling och händelsernas na-
turliga kombination. Jag vill ej erinra om, att vida
sämre stycken gifvits; jag vill blott anmärka, att den,
som, utan att ha sett pjesen, endast behagar genom-
läsa den exposå deraf, ett par tidningar meddelat,
skall erkänna, att deri finnes ingenting onaturligt, in-
genting mera sönderslitande, än hyad teatern är van
att tåla. Att språket deri ice är poetiskt; medger
jag gerna; men sådant är, i min tanka, snarare en
förtjenst än ett fel hos stycken i detta slag, ty dramat
behöfver mer poesi i uppfattningen, än i dialogen,
hvars frasrikhet och blomsterprydnader ofta till och
med hos goda författare öfvorgå till onatur och skada:
effekten af det hela. Att pjesen ej gafs väl, vet jag
ty värr, och de, som utdömt sjelfva stycket, lära cej
förstått skilja det ifrån utförandet, något, som åskå-
daren i allmänhet ej behöfver göra, men som man.
skulle kunna fordra af den, hvilken gör sig till dö-
mare i ämnet. Ingen skulle i öfrigt lifligare än jag
önskat, att endast få ge stycken af högre förtjenst,
något, som aldramest öfverensstämde med min egen
smak, men det är icke den, som bör afgöra valet,
utan de olika slag af smak, som finnas hos publiken.
Man färunne teatern endast några månaders, kanske
endast några veckors, tid till, och jag vågar tro, att
man skall få se stycken af så god halt, som de gifvas
på någon annan skådeplats, blott man icke af denna
fordrar mer än af alla andra, blott man behagar er-
inra sig de förhållanden, hvarunder den tillkommit,
de svårigheter hvaremot den haft och ännu har att
kämpa, samt betraktade den, som, hvad den ännu är:
en begynnelse, hvilken under forsättningen, efter hvad
jag vill hoppas, skall förbättra, icke försämra sig.
På allt hvad jag här anfört, torde man ha ett en-
da svar till hands: att publiken icke behöfver bry sig
om några andra förhållanden, än att för sina pennin-
gar få se det aldrabästa möjliga, gifyet på det möjli-
gast bästa sätt. Man torde förlåta om jag tror, att
man häri gör publiken orätt. Hon är icke, som man
vill påstå, en hård, oböjlig måssa, utan all tanka, u-
tan all billighet; hon är, sig sjelf lemnad, förständig,
foglig, fördragsam, dömande efter sin känsla; sitt sun-
da begrepp, hvilka sällan misslada henne, och om hon
har något fel, är det att stundom för litet förtro sig
åt denna: känsla, detta föstånd, och för mycket lita
på vissa tongifvande, som sjelfmant åtagit sig mödan
att leda henne, att för henne utpeka hvad hon fär
tycka om och hvad hon bör förkasta, Skulle jag
af hvad jag offentligt erfarit få sluta till den stora
allmänhetens tanka om Nya teatern, så vore den: att
denna teater sjelf är en nybegynnare, af hvilken man,
för att erhålla nägot försvarligt godt, i början ej bör
fordra för mycket, med hvars brister man måste
hafva litet öfverseende, just på det de må kunna
afhjelpas, af hvilken man, då den ej kostar det all-
männa något och då den endast i fyra veckor spelat
på en plats, der för nio månader sedan var en ved-
gård, icke bör begära detsamma, som af cen anstalt,
hvilken egt bestånd i trefjerdedels sekel, under denna
tid kostat staten millioner, som åtnjutit ett vidsträckt
monopol och som icke desto mindre tager nära dub-
belt så höga inträdespriser, som den enskilda, af in-
gen understödda teatern. Så har jag tyckt mig finna
att allmänheten dömer, och, med öfvervägande af alla
dessa konsiderationer, erkänner hon kanske, att hon
i proportion icke erhåller mindre af den enskilda teatern
än af den kungliga. Vissa föregifna kännare, som icke
taga någonting i betraktande, mer än sitt begär att
visa sina öfverlägsna insigter och, hvilka naturligtvis
röja sig mer i tadlet än i berömmet, ogilla allt, ut-
döma allt, till och med hvad de på ett annat ställe
och under andra förhållanden skulle prisa och upp-
höja. Jag gör likväl till deras eget medvetande den
hemställan: om de icke fordra så mycket just derföre,
att de funnit mer än de väntat och för några måna-
der sedan förespådde? Jag går i alla fall, hädanefter
som hittills, min väg framåt, obekymrad om skriket,
trygg vid en rättvis och sansad opinions omdöme och
förlitande mig, icke på mina insigters, men på mina
alsigters rätthet. Kanske kommer jag sålunda till
målet; men åtminstone skall jag veta, att jag ej varit
oförtjent att komma dit. Stockholm den 28 Novem-
ber 4849, A. LINDEBERG.
Då en del af Hr Kapien Lindebergs ofvanstå-
ende artikel tydligen syftar på tidningarnes till-
FRCPERgg 5 KE ES
- -
nh (10 - i AV
mm — 4 HH IA —-— — —- ARS AR UN AR
mm AK LD a le AR