formligen uthvisslas, men teatern bergar sig skäligen indå? Skulle då den nya teatern verkligen gå under derföre att på de 44 dagar dess dramatiska scen fortfarit — ty denna börjades egentligen först tisdagen den 435 — en af dess pjeser icke slagit an? Man behagade ursäkta mig om jag icke tror något sådant. Men nu till dessa pjeser. Teatern är knappt fyra veckor gammal och har gifvit 44 representationer. På denna tid hafva nio nya stycken uppförts. Man torde då finna, att personalen icke varit overksam och att slagen någorlunda varierats, emedan de bestått af en tragedi, en större finare komedi, en farce, en melodram, en vaudeville och fyra efterpjeser. Man har dock bland dem icke funnit några af högt värde. Deri har man rätt. Men man har också funnit några af skådespelarena klena. Skulle jag då, innan jag kände min personal, gifva klassiska stycken, för att bortskämmas? Var det icke bättte att låta ett sådant öde träffa de mindre betydliga och spara de verkligt soda, till dess jag visste, att de kunde någorlunda försvarligt utföras? Men man har påstått, att ett af dem, Brudgummen, var alldeles förkastligt. Detta vågar jag försäkra, är — man förlåte mig det uttrycket — osant. Den juridiska rätten, att döma öfver ett teaterstycke och de spelande, eger hvar och cen, som köpt sig en biljett. Den moraliska åter har endast den dertill qualificerade, och för att bli det, fordras verkligen något mer, än att bivista spektaklet och sätta sig på domarestolen. Kanske är det icke någon öfverdrifven fåfänga, om jag, efter att i 30 år hafva tänkt öfver teatern och skrifvit för densamma, tror mig åtminstone ega så mycken behörighet, att yttra mig i dithörande ämnen, som de, hvilka gjort ingendera delen och i litterärt hänseende uträttat intet. Teatern är icke ämnad endast för den aldrahögsta ,bildningsgrad, ehuru lycklig den skulle vara, om den endast af denna bedömdes, ty den bedömdes då mildt och förståndigt, och hvarje genre uppskattades efter sitt värde. Den är ämnad för olika folkklasser, för olika bildningsgrader, och får således icke utesluta ens den s. k. melodramen. Till detta slag hörer Brudgummen. Att den icke eger något högt värde, känner ingen bättre än jag: men den eger likväl förtjensten af rask handling och händelsernas naturliga kombination. Jag vill ej erinra om, att vida sämre stycken gifvits; jag vill blott anmärka, att den, som, utan att ha sett pjesen, endast behagar genomläsa den exposå deraf, ett par tidningar meddelat, skall erkänna, att deri finnes ingenting onaturligt, ingenting mera sönderslitande, än hyad teatern är van att tåla. Att språket deri ice är poetiskt; medger jag gerna; men sådant är, i min tanka, snarare en förtjenst än ett fel hos stycken i detta slag, ty dramat behöfver mer poesi i uppfattningen, än i dialogen, hvars frasrikhet och blomsterprydnader ofta till och med hos goda författare öfvorgå till onatur och skada: effekten af det hela. Att pjesen ej gafs väl, vet jag ty värr, och de, som utdömt sjelfva stycket, lära cej förstått skilja det ifrån utförandet, något, som åskådaren i allmänhet ej behöfver göra, men som man. skulle kunna fordra af den, hvilken gör sig till dömare i ämnet. Ingen skulle i öfrigt lifligare än jag önskat, att endast få ge stycken af högre förtjenst, något, som aldramest öfverensstämde med min egen smak, men det är icke den, som bör afgöra valet, utan de olika slag af smak, som finnas hos publiken. Man färunne teatern endast några månaders, kanske endast några veckors, tid till, och jag vågar tro, att man skall få se stycken af så god halt, som de gifvas på någon annan skådeplats, blott man icke af denna fordrar mer än af alla andra, blott man behagar erinra sig de förhållanden, hvarunder den tillkommit, de svårigheter hvaremot den haft och ännu har att kämpa, samt betraktade den, som, hvad den ännu är: en begynnelse, hvilken under forsättningen, efter hvad jag vill hoppas, skall förbättra, icke försämra sig. På allt hvad jag här anfört, torde man ha ett enda svar till hands: att publiken icke behöfver bry sig om några andra förhållanden, än att för sina penningar få se det aldrabästa möjliga, gifyet på det möjligast bästa sätt. Man torde förlåta om jag tror, att man häri gör publiken orätt. Hon är icke, som man vill påstå, en hård, oböjlig måssa, utan all tanka, utan all billighet; hon är, sig sjelf lemnad, förständig, foglig, fördragsam, dömande efter sin känsla; sitt sunda begrepp, hvilka sällan misslada henne, och om hon har något fel, är det att stundom för litet förtro sig åt denna: känsla, detta föstånd, och för mycket lita på vissa tongifvande, som sjelfmant åtagit sig mödan att leda henne, att för henne utpeka hvad hon fär tycka om och hvad hon bör förkasta, Skulle jag af hvad jag offentligt erfarit få sluta till den stora allmänhetens tanka om Nya teatern, så vore den: att denna teater sjelf är en nybegynnare, af hvilken man, för att erhålla nägot försvarligt godt, i början ej bör fordra för mycket, med hvars brister man måste hafva litet öfverseende, just på det de må kunna afhjelpas, af hvilken man, då den ej kostar det allmänna något och då den endast i fyra veckor spelat på en plats, der för nio månader sedan var en vedgård, icke bör begära detsamma, som af cen anstalt, hvilken egt bestånd i trefjerdedels sekel, under denna tid kostat staten millioner, som åtnjutit ett vidsträckt monopol och som icke desto mindre tager nära dubbelt så höga inträdespriser, som den enskilda, af ingen understödda teatern. Så har jag tyckt mig finna att allmänheten dömer, och, med öfvervägande af alla dessa konsiderationer, erkänner hon kanske, att hon i proportion icke erhåller mindre af den enskilda teatern än af den kungliga. Vissa föregifna kännare, som icke taga någonting i betraktande, mer än sitt begär att visa sina öfverlägsna insigter och, hvilka naturligtvis röja sig mer i tadlet än i berömmet, ogilla allt, utdöma allt, till och med hvad de på ett annat ställe och under andra förhållanden skulle prisa och upphöja. Jag gör likväl till deras eget medvetande den hemställan: om de icke fordra så mycket just derföre, att de funnit mer än de väntat och för några månader sedan förespådde? Jag går i alla fall, hädanefter som hittills, min väg framåt, obekymrad om skriket, trygg vid en rättvis och sansad opinions omdöme och förlitande mig, icke på mina insigters, men på mina alsigters rätthet. Kanske kommer jag sålunda till målet; men åtminstone skall jag veta, att jag ej varit oförtjent att komma dit. Stockholm den 28 November 4849, A. LINDEBERG. Då en del af Hr Kapien Lindebergs ofvanstående artikel tydligen syftar på tidningarnes tillFRCPERgg 5 KE ES nh (10 i AV mm — 4 HH IA —-— — —ARS AR UN AR mm AK LD a le AR