om samme mans deitagande 1 de andliga KONSre
gationernas hersklystna verksamhet, och meddel
i stället förf:s sens moral af dessa skildringar)
så lydande:
Holstenska konungahusets öden äro bådo märkvär
diga och lärorika, framförallt för den dynasti, hvilke
nu innehar deras tbron. Om denna vändt sig de
förras så dyrköpta erfarenhet till nytta; visat sig vet
och sentera, hvarest nationens eviga arfliender äro at
finna; realiserat dess billiga förhoppningar; låtit des
väl och dess ära, och ingenting annat, vara sina hand
lingars bevekelsegrunder; — på längden oeftergiflig
vilkor för hvarje regerings fortvarande existence, åt
minstone i vårt land — och derigenom kommit de:
att förlika sig med sakernas nya ordning — deröfve
dömmer, en icke aflägsen dag, historien.
Sanningens och smickrets språk rymmas icke unde
samma tak. I hofven aktar man blott till det sed
nare, och ve den redlige mannen, som der ville för
ået förra! Jag anser derföre ej troligt, att dessa blaq
någonsin falla i händerna på de prinsar, hvilka iblanc
oss uppvexa, än mindre, att de skulle lyssna till der
svaga röst, fosterlandskärleken, i förening med en lef
vande känsla för allt rätt och godt, här framkallat
Ännu icke vid den ålder, att de förmå kasta en dju
pare blick på den kedja, hvars länkar sammanbinds
Sverges förgångna, närvarande och kommande öden
äro de dock längeseean vid den, då uppmärksamheter
ditåt bör riktas. Ett närmare begrundande af detti
dehvarf, hvaraf här lemnats några fragmentar ska teck-
ningar, är för en svensk regent ytterst oumgängligt
särdeles för den säkra anvisning han der får, hvarest
både han: och landets inre och yttre fiender, numera
i hundraårig innerlig förening, bora uppsökas.
Det är möjligt, det är något mer: det är troligt,
att europeiska statsförfattningarna efter hand klädas i
andra former. Det är äfven möjligt och lika troligt
att Europas nationer gå cen omstörtning till möte;
om till ljus och frihet eller till mörker och barbari,
det vet jag icke. Men för min obeväpnade blick sy-
nas symptomerna mera häntydande på en annalkande
höst, än på en upplifvande vårsol. Och hvar, vid en
sådan brytning, de regenter ämna hamna, hvilka då
ännu skulle finnas fortvandrande i strid med sina na-
tioners rättmätiga fordringar, behof och sympathicr,
det må de sjelfve bäst veta; ty för desse återstår då
blott — Stanislai Augusti bedröfliga, ehuru, som det
vill synas, ännu icke nog varnande, öde. ,
Man kan med fog datera utvecklingen af Sveriges
sednare öden (och mycket mera än Sveriges öden)
från Carl XEtes reduktion; till sin ide: rättvis och
af nödvändigheten påkallad; uti sin verkställighet, så-
dan den blef: orättvis och opolitisk; till sina följder:
tillbakaflyttandet af Sveriges gräns, — den enda man
hade att bevaka, då naturen sjeM sörjt för de öfriga
och den store Gustaf Adolfs ärorika minnen genom
den högre diplomatien ensamt borde värnas — den,
för hvilkens oförryckta bibehållande nödvändigheten
redan åf den odödlige Gustaf Wasa så öfvertygande
var ådagalagd, så kärt vore, att ej sc Sveriges till-
varo såsom stat äfventyrad; men då hans varningar
och hans politik ic e längre åtlyddes och följdes, —
från Ladoga och Pejpus till Grisselhamn!
Jag står förvånad och betraktar ett helt folk af mil-
lioner, längst opp i den bistra norden chapeaubas 1e-
kande blindbock under ett helt sekel! Jag ser, be-
stört, detta folk alitigenom bedragas af den kast,
hvilken, för att hämna förmenta oförrätter, ehuru all-
tid uteslutande tilldelad statens högsta värdigheter
och i oqvaldt åtnjutande af dess drygaste emolu-
menter, högtidligen svär förräderiets fahna och kon-
seqvent fortgår på denna bana, från och med slaget
vid Pultava 4709 till och med bortkapitulerandet af
finska armåen vid Torneå 1809! Jag ser med fasa
alla detta sekels med rätta vördade, beundrade och
älskade regenter — Carl XI, Carl XI, Gustaf III —
på hälften af sina banor fallna för lönnmordets dolk,
betingad och betalt af samma parti! Allt detta ser
jag, och mina ägon sluta sig af fruktan att möjligen
upptäcka spåren till den katastrof, som, måhända för
alltid, går att lyckta denna blodiga dram!
Hvad vi minst af allt under solen begripa — det
är oss sjelfva. Gycklande tankespel, toma förhopp-
ningar, fåfängliga önskningar upptaga vanligen en så
stor del af menniskans lif. Hvarföre skulle då icke
jag ju kunna förlåtas, om jag, t. ex., önskale mig,
att för en kort stund äga thordönets röst? Om jag
får den, skall jag ropa så att Riddarhusets vapen-
höljda murar falia samman till stoft, och prelaturens
insignier på stormvindens vingar återföras till Vatika-
nens förborgade gömslen.. . Och med samma förfärande
stämma, att Rikssalen och Rådsrummen skälfva på
sina grundvalar såsom judarnas tempelmurar vid Chri-
sti uppståndelse, skall jag derefter ropa till dem, hvil-
ka möjligen äro bestämda att en dag leda och styra
sitt fåderneslands angelägenheter: Lären, icke afedert
folks fiender, utan i Sverges häfder, och af de Store
Mäns exempel, hvilka före eder hvälft: aess öden,
hvad detta folks väl tarfvar och eder egen frid till
hörer! Öch sedan jag detta: ropat, skall jag genast
återgifva den mig andtvardade domsbasunen, och lugn
lägga mig neder i min graf. ;
Härifrån öfvergår förf. till en betraktelse öfver
det andliga ståndet i vårt land. Hans föreställ-
ning om detta stånd är just icke smickrande.
Det är likväl egentligen det högre presterskapet,
mot hvilket hans förebråelser riktas. Det är,
säger förf., en del af våra högre uppsatte, med
den verldsliga fåfängans och barnslighetens emble-
mer utsirade, prester, till hvilka mitt tal här är
stäldt, men ej till eder, J trogne herdar, som,
obemärkte i edra bygder, främmande för dagens
intriger, en ära för edert stånd och en tröst och
föresyn för eder hjord, gån eder Herras ären-
de. Ingen enda af eder skall missförstå miz, det
vet Jag. 7
Man kan i våra dagar lätteligen erhålla öfver-
tygelse om, att ej så få af de högst uppsatte in-
om detta stånd ezentligast igenfinnas inom poli-
tikens och de verldsliga bestyrens områden, der
menighetens lekamliga väl af dem på samma sätt
bevakas och befordras, som dess andliga på de
områden, inom hvilka dessa presters verksamhet,
enligt ed och pligt, nästan uteslutande borde va-
ra begränsad.n
Författaren uttalar i fortsättningen af detta