om samme mans deitagande 1 de andliga KONSre gationernas hersklystna verksamhet, och meddel i stället förf:s sens moral af dessa skildringar) så lydande: Holstenska konungahusets öden äro bådo märkvär diga och lärorika, framförallt för den dynasti, hvilke nu innehar deras tbron. Om denna vändt sig de förras så dyrköpta erfarenhet till nytta; visat sig vet och sentera, hvarest nationens eviga arfliender äro at finna; realiserat dess billiga förhoppningar; låtit des väl och dess ära, och ingenting annat, vara sina hand lingars bevekelsegrunder; — på längden oeftergiflig vilkor för hvarje regerings fortvarande existence, åt minstone i vårt land — och derigenom kommit de: att förlika sig med sakernas nya ordning — deröfve dömmer, en icke aflägsen dag, historien. Sanningens och smickrets språk rymmas icke unde samma tak. I hofven aktar man blott till det sed nare, och ve den redlige mannen, som der ville för ået förra! Jag anser derföre ej troligt, att dessa blaq någonsin falla i händerna på de prinsar, hvilka iblanc oss uppvexa, än mindre, att de skulle lyssna till der svaga röst, fosterlandskärleken, i förening med en lef vande känsla för allt rätt och godt, här framkallat Ännu icke vid den ålder, att de förmå kasta en dju pare blick på den kedja, hvars länkar sammanbinds Sverges förgångna, närvarande och kommande öden äro de dock längeseean vid den, då uppmärksamheter ditåt bör riktas. Ett närmare begrundande af detti dehvarf, hvaraf här lemnats några fragmentar ska teckningar, är för en svensk regent ytterst oumgängligt särdeles för den säkra anvisning han der får, hvarest både han: och landets inre och yttre fiender, numera i hundraårig innerlig förening, bora uppsökas. Det är möjligt, det är något mer: det är troligt, att europeiska statsförfattningarna efter hand klädas i andra former. Det är äfven möjligt och lika troligt att Europas nationer gå cen omstörtning till möte; om till ljus och frihet eller till mörker och barbari, det vet jag icke. Men för min obeväpnade blick synas symptomerna mera häntydande på en annalkande höst, än på en upplifvande vårsol. Och hvar, vid en sådan brytning, de regenter ämna hamna, hvilka då ännu skulle finnas fortvandrande i strid med sina nationers rättmätiga fordringar, behof och sympathicr, det må de sjelfve bäst veta; ty för desse återstår då blott — Stanislai Augusti bedröfliga, ehuru, som det vill synas, ännu icke nog varnande, öde. , Man kan med fog datera utvecklingen af Sveriges sednare öden (och mycket mera än Sveriges öden) från Carl XEtes reduktion; till sin ide: rättvis och af nödvändigheten påkallad; uti sin verkställighet, sådan den blef: orättvis och opolitisk; till sina följder: tillbakaflyttandet af Sveriges gräns, — den enda man hade att bevaka, då naturen sjeM sörjt för de öfriga och den store Gustaf Adolfs ärorika minnen genom den högre diplomatien ensamt borde värnas — den, för hvilkens oförryckta bibehållande nödvändigheten redan åf den odödlige Gustaf Wasa så öfvertygande var ådagalagd, så kärt vore, att ej sc Sveriges tillvaro såsom stat äfventyrad; men då hans varningar och hans politik ic e längre åtlyddes och följdes, — från Ladoga och Pejpus till Grisselhamn! Jag står förvånad och betraktar ett helt folk af millioner, längst opp i den bistra norden chapeaubas 1ekande blindbock under ett helt sekel! Jag ser, bestört, detta folk alitigenom bedragas af den kast, hvilken, för att hämna förmenta oförrätter, ehuru alltid uteslutande tilldelad statens högsta värdigheter och i oqvaldt åtnjutande af dess drygaste emolumenter, högtidligen svär förräderiets fahna och konseqvent fortgår på denna bana, från och med slaget vid Pultava 4709 till och med bortkapitulerandet af finska armåen vid Torneå 1809! Jag ser med fasa alla detta sekels med rätta vördade, beundrade och älskade regenter — Carl XI, Carl XI, Gustaf III — på hälften af sina banor fallna för lönnmordets dolk, betingad och betalt af samma parti! Allt detta ser jag, och mina ägon sluta sig af fruktan att möjligen upptäcka spåren till den katastrof, som, måhända för alltid, går att lyckta denna blodiga dram! Hvad vi minst af allt under solen begripa — det är oss sjelfva. Gycklande tankespel, toma förhoppningar, fåfängliga önskningar upptaga vanligen en så stor del af menniskans lif. Hvarföre skulle då icke jag ju kunna förlåtas, om jag, t. ex., önskale mig, att för en kort stund äga thordönets röst? Om jag får den, skall jag ropa så att Riddarhusets vapenhöljda murar falia samman till stoft, och prelaturens insignier på stormvindens vingar återföras till Vatikanens förborgade gömslen.. . Och med samma förfärande stämma, att Rikssalen och Rådsrummen skälfva på sina grundvalar såsom judarnas tempelmurar vid Christi uppståndelse, skall jag derefter ropa till dem, hvilka möjligen äro bestämda att en dag leda och styra sitt fåderneslands angelägenheter: Lären, icke afedert folks fiender, utan i Sverges häfder, och af de Store Mäns exempel, hvilka före eder hvälft: aess öden, hvad detta folks väl tarfvar och eder egen frid till hörer! Öch sedan jag detta: ropat, skall jag genast återgifva den mig andtvardade domsbasunen, och lugn lägga mig neder i min graf. ; Härifrån öfvergår förf. till en betraktelse öfver det andliga ståndet i vårt land. Hans föreställning om detta stånd är just icke smickrande. Det är likväl egentligen det högre presterskapet, mot hvilket hans förebråelser riktas. Det är, säger förf., en del af våra högre uppsatte, med den verldsliga fåfängans och barnslighetens emblemer utsirade, prester, till hvilka mitt tal här är stäldt, men ej till eder, J trogne herdar, som, obemärkte i edra bygder, främmande för dagens intriger, en ära för edert stånd och en tröst och föresyn för eder hjord, gån eder Herras ärende. Ingen enda af eder skall missförstå miz, det vet Jag. 7 Man kan i våra dagar lätteligen erhålla öfvertygelse om, att ej så få af de högst uppsatte inom detta stånd ezentligast igenfinnas inom politikens och de verldsliga bestyrens områden, der menighetens lekamliga väl af dem på samma sätt bevakas och befordras, som dess andliga på de områden, inom hvilka dessa presters verksamhet, enligt ed och pligt, nästan uteslutande borde vara begränsad.n Författaren uttalar i fortsättningen af detta