VEN SMS Rn Rn Rn ct
moralisk förbindelse att biträda honom, i detta fall
gjort något mer än kanhända högljuddast tadlat och
fördömt? Visserligen erkänner jag med tacksamhet,
att jag erfarit äfven annat än oginhet och klander,
att jag vunnit både deltagande och redbart under-
stöd; men då jag tillägger, att de egentliga förtro-
endelånen icke utgöra mer än tillsammans 7000 Rdr,
och att de undfåtts från tretton serskilda händer,
torde hvar och en finna, att de blott till en mindre
det bidragit till utförandet; äfvensom det är ew fak-
tum, att bland alla dessa långifvare finnes ingen rik
man, ingen mecenat, ingen af dem man skulle väntat
träffa bland det artistiskt-litterära företagets gynnare
och befordrare, ja, icke ens något utmärkt. politiskt
namn. Det har varit enskilda vänner, till en del
med ganska inskränkt förmåga, men med så mycket
bättre vilja, som gjort något derför; de som mest
kunnat och kanhända snarast bordt verka till dess
förmån, hafva gjort alldeles intet.
hr
- —-—- kd t— F- — - MR br
ÅS —- — AM k-— —- mA OM
Jag har således lemnats ensam om hela företagel.
Hvad man sagt om någon dold mecenat, någon stor
pekuniär förmåga, hvartill jag haft att trygga mig,
är ett fullkomligt misstag. Men deremot har jag tryg-
gat mig till en förmåga utöfver alla andra, den, mot
hvilken de alla äro ett intet, den, som beskyddar
hvarje redligt bemödande, hvarje förståndig ansträng-
ning och hvilken lika. litet svikit mig som någon, hvil-
ken förtror sig till honom. Hans hand har på ctt
förundransvärdt sätt hittills varit med företaget, och
det har kunnat fortgå, visserligen med svårighet och
omtanka, men det har dock fortgått, och jag hoppas
att det skall bestå äfven emot den lilla storm man nu
bemödat sig att uppväcka mot detsamma. Det har
således händt, att, ehuru alla de förhoppningar svikits,
hvilka jag tyckt mig hafva haft någon anledning att
fatta, ehuru t. o. m. nästan intet särskildt. arbete
medhunnits på den öfverenskomna tiden, har likväl det
hela kunnat bli färdigt ungefär vid den tidpunkt jag
beräknat och teatern öppnas så snart sådant varit
möjligt, ty d. 34 Oktober kl. 2 erhölls tillåtelsen att
spela och den 4 Nov. spelades det. Stockholm erhöll
då hyad det i 47 år saknat: en talscen, större, ele-
gantare och ändamålsenligare än det någonsin ägt; l.
det erhöll den utan något bidrag af allmänna medel,
ntan någon uppoffring! af hvarken staten eller enskilda.
Jag har ej begärt någon sådan; ej begärt några fri-
heter, några privilegier; jag har endast begärt någon
rättvisa, något förståndigt undscende. Har man yvill-
farit denna begäran?
Redan tidigt betinkt på den blifvande skådespela-
repersonalens bildande, gjorde jag herr Thorslow etti:
förslag att ingå. vid teatern med hela sin? trupp.
Detta förslag antogs icke. Jag var således äfven i
detta fall öfverlemnad helt och hållet åt mina enskil-
da insigter och måste samla en personal, sådan den
bjöds mig från åtskilliga håll. Af alla dem jag hade
att välja på, kände jag knappt tre eller fyra till deras
användbarhet; de flesta knappt till namnet, några såg
jag icke en gång förr än deras kontrakt redan vidta-
git. Detta var den 4:sta Oktober. Jag kunde ej dröja
med repertoirens uppgörande och rolernas utdelning
till denna tid; jag måste snart sagdt på en slump fö-
retaga båda delarna. Hvar och en, som känner tea-
tern vet, att man ej kan från åskådningen eller af-
hörandet af en persons utseende och tal i rum döma
till huru densamma kommer att taga sig ut från sce-
nen. Fel, som sticka i ögonen i rummet, försvinna
icke sällan på teatern, äfvensom andra märkas der,
hvilka man ej varseblifvit i rummet. Mitt val var
följaktligen ett lotteri, som jag drog och der det, lika
litet som vid andra lotterier kunde undvikas, att för
några insattser, som gåfvo vinst, utföll ett större antal
niter. Man kan säga, att jag bordt vänta, tills jag
hunnit öfvertyga mig om hvars och ens användbarhet.
Jag frågar då: hvar skulle jag vinna denna öfverty-
gelse? Teatern var d. 4 Oktober dels ännu icke
färdig, dels måste den upplåtas till dekorationsmål-
ning, så att jag nödgades så godt som smyga mig till
eh och annan repetition på densamma. Och om den
äfven kunnat begagnas, är det icke alltid på repeti-
tionerna man pröfvar en skådespelare; sådant sker e-
gentligen vid representationen, och en enda dylik bil-
dar honom mer, än många veckors undervisning samt
utgör enda måttstocken för bedömandet. Jag hade
kanske bordt några månader spela endast för en sam-
ling kännare, för att inhemta deras tanka och råd.
Mycket riktigt, men hvem underhöll personalen under
tiden och hvem betalte byggnadskostnaden eller rän-
tornå derå? Männe någon af dem som nu tadla och
fördöma? För att göra Jemförelsen på minsta sätt
billig, borde man då försätta Nya Teatern till någon
ringa del i samma ställning med den Kongl. t. ex.
förunna den blott en fjerdedel af dennas penninge-
understöd, eller en femtiontedel af dess ålder eller
lika höga inträdespriser eller aldraminst dess frihet
från afgifter, eller ej fordra mer af den fyra veckor
gamla, än af den mer än sjuttiåriga. Har man lyss-
nat till dessa, som jag vågar tro, temmeligen billiga
anspråk? Låtom oss. se.
Man har förebrått mig, att jag låtit nybegynnare
uppträda när jag haft äldre och mera bepröfvade su-
jetter att välja på, att jag icke gifvit nog goda pjeser,
och man har profeterat nya teaterns fall som cen
följd af dessa fel. Jag har redan nämnt, att jag kän-
de ganska få af sujetterna och ej. hade något tillfälle
att lära känna dem. Jag måste således något lita dels
på rekommendationer, dels på enskildt omdöme, dels
på uppgiften om de röler de spelat. De egentliga ny-
begynnare, som uppträdtspå theatern, äro fru Friberg,
mamsellerna Oberg och S. Hellgren, samt hr Wagner,
Berglund och Högfeldt. Ar det öfver hufvud taget
med dessa man varit mest obelåten? Alla de andra
som der haft någon röl, äro personer med flerårig
teatervana, som förevisat mig affischer, enligt hvilka
de spelt de största partier i bekanta stycken. Ägde
jag då ej skäl att tro, att de skulle vara åtminstone
någorlunda användbara och att de brister, jag vid
repetitionerna tyckte mig märka, skulle försvinna vid
representationen, och om de ej användts , skulle de
icke kunnat säga, att jag ej hade skäl att förkasta
dem, då jag aldrig pröfvat deras skicklighet? Jag ha-
de bordt dröja dermed, invänder man. Alltför sant,
men det ges en lag, hvilken jag är underkastad lika
mycket som någon annan; den heter nödvändighetens.:
Jag hade v-lat undvika det vid många teatrar ej O-
vanliga missförhållande, att några få sujetter sättas I
besittning af hela repertoiren, hvilken sålunda göres
beroende endast af deras helsa och: krafter: jag ha-
AA RA fm oh bet it mn