VEN SMS Rn Rn Rn ct moralisk förbindelse att biträda honom, i detta fall gjort något mer än kanhända högljuddast tadlat och fördömt? Visserligen erkänner jag med tacksamhet, att jag erfarit äfven annat än oginhet och klander, att jag vunnit både deltagande och redbart understöd; men då jag tillägger, att de egentliga förtroendelånen icke utgöra mer än tillsammans 7000 Rdr, och att de undfåtts från tretton serskilda händer, torde hvar och en finna, att de blott till en mindre det bidragit till utförandet; äfvensom det är ew faktum, att bland alla dessa långifvare finnes ingen rik man, ingen mecenat, ingen af dem man skulle väntat träffa bland det artistiskt-litterära företagets gynnare och befordrare, ja, icke ens något utmärkt. politiskt namn. Det har varit enskilda vänner, till en del med ganska inskränkt förmåga, men med så mycket bättre vilja, som gjort något derför; de som mest kunnat och kanhända snarast bordt verka till dess förmån, hafva gjort alldeles intet. hr —-—kd t— F— MR br ÅS —— AM k-— —mA OM Jag har således lemnats ensam om hela företagel. Hvad man sagt om någon dold mecenat, någon stor pekuniär förmåga, hvartill jag haft att trygga mig, är ett fullkomligt misstag. Men deremot har jag tryggat mig till en förmåga utöfver alla andra, den, mot hvilken de alla äro ett intet, den, som beskyddar hvarje redligt bemödande, hvarje förståndig ansträngning och hvilken lika. litet svikit mig som någon, hvilken förtror sig till honom. Hans hand har på ctt förundransvärdt sätt hittills varit med företaget, och det har kunnat fortgå, visserligen med svårighet och omtanka, men det har dock fortgått, och jag hoppas att det skall bestå äfven emot den lilla storm man nu bemödat sig att uppväcka mot detsamma. Det har således händt, att, ehuru alla de förhoppningar svikits, hvilka jag tyckt mig hafva haft någon anledning att fatta, ehuru t. o. m. nästan intet särskildt. arbete medhunnits på den öfverenskomna tiden, har likväl det hela kunnat bli färdigt ungefär vid den tidpunkt jag beräknat och teatern öppnas så snart sådant varit möjligt, ty d. 34 Oktober kl. 2 erhölls tillåtelsen att spela och den 4 Nov. spelades det. Stockholm erhöll då hyad det i 47 år saknat: en talscen, större, elegantare och ändamålsenligare än det någonsin ägt; l. det erhöll den utan något bidrag af allmänna medel, ntan någon uppoffring! af hvarken staten eller enskilda. Jag har ej begärt någon sådan; ej begärt några friheter, några privilegier; jag har endast begärt någon rättvisa, något förståndigt undscende. Har man yvillfarit denna begäran? Redan tidigt betinkt på den blifvande skådespelarepersonalens bildande, gjorde jag herr Thorslow etti: förslag att ingå. vid teatern med hela sin? trupp. Detta förslag antogs icke. Jag var således äfven i detta fall öfverlemnad helt och hållet åt mina enskilda insigter och måste samla en personal, sådan den bjöds mig från åtskilliga håll. Af alla dem jag hade att välja på, kände jag knappt tre eller fyra till deras användbarhet; de flesta knappt till namnet, några såg jag icke en gång förr än deras kontrakt redan vidtagit. Detta var den 4:sta Oktober. Jag kunde ej dröja med repertoirens uppgörande och rolernas utdelning till denna tid; jag måste snart sagdt på en slump företaga båda delarna. Hvar och en, som känner teatern vet, att man ej kan från åskådningen eller afhörandet af en persons utseende och tal i rum döma till huru densamma kommer att taga sig ut från scenen. Fel, som sticka i ögonen i rummet, försvinna icke sällan på teatern, äfvensom andra märkas der, hvilka man ej varseblifvit i rummet. Mitt val var följaktligen ett lotteri, som jag drog och der det, lika litet som vid andra lotterier kunde undvikas, att för några insattser, som gåfvo vinst, utföll ett större antal niter. Man kan säga, att jag bordt vänta, tills jag hunnit öfvertyga mig om hvars och ens användbarhet. Jag frågar då: hvar skulle jag vinna denna öfvertygelse? Teatern var d. 4 Oktober dels ännu icke färdig, dels måste den upplåtas till dekorationsmålning, så att jag nödgades så godt som smyga mig till eh och annan repetition på densamma. Och om den äfven kunnat begagnas, är det icke alltid på repetitionerna man pröfvar en skådespelare; sådant sker egentligen vid representationen, och en enda dylik bildar honom mer, än många veckors undervisning samt utgör enda måttstocken för bedömandet. Jag hade kanske bordt några månader spela endast för en samling kännare, för att inhemta deras tanka och råd. Mycket riktigt, men hvem underhöll personalen under tiden och hvem betalte byggnadskostnaden eller räntornå derå? Männe någon af dem som nu tadla och fördöma? För att göra Jemförelsen på minsta sätt billig, borde man då försätta Nya Teatern till någon ringa del i samma ställning med den Kongl. t. ex. förunna den blott en fjerdedel af dennas penningeunderstöd, eller en femtiontedel af dess ålder eller lika höga inträdespriser eller aldraminst dess frihet från afgifter, eller ej fordra mer af den fyra veckor gamla, än af den mer än sjuttiåriga. Har man lyssnat till dessa, som jag vågar tro, temmeligen billiga anspråk? Låtom oss. se. Man har förebrått mig, att jag låtit nybegynnare uppträda när jag haft äldre och mera bepröfvade sujetter att välja på, att jag icke gifvit nog goda pjeser, och man har profeterat nya teaterns fall som cen följd af dessa fel. Jag har redan nämnt, att jag kände ganska få af sujetterna och ej. hade något tillfälle att lära känna dem. Jag måste således något lita dels på rekommendationer, dels på enskildt omdöme, dels på uppgiften om de röler de spelat. De egentliga nybegynnare, som uppträdtspå theatern, äro fru Friberg, mamsellerna Oberg och S. Hellgren, samt hr Wagner, Berglund och Högfeldt. Ar det öfver hufvud taget med dessa man varit mest obelåten? Alla de andra som der haft någon röl, äro personer med flerårig teatervana, som förevisat mig affischer, enligt hvilka de spelt de största partier i bekanta stycken. Ägde jag då ej skäl att tro, att de skulle vara åtminstone någorlunda användbara och att de brister, jag vid repetitionerna tyckte mig märka, skulle försvinna vid representationen, och om de ej användts , skulle de icke kunnat säga, att jag ej hade skäl att förkasta dem, då jag aldrig pröfvat deras skicklighet? Jag hade bordt dröja dermed, invänder man. Alltför sant, men det ges en lag, hvilken jag är underkastad lika mycket som någon annan; den heter nödvändighetens.: Jag hade v-lat undvika det vid många teatrar ej Ovanliga missförhållande, att några få sujetter sättas I besittning af hela repertoiren, hvilken sålunda göres beroende endast af deras helsa och: krafter: jag haAA RA fm oh bet it mn