de morgon, hvärefter domhafvanden genast företog
andersökning om händelsen. Förbemälte yngling
berättade då, att han Tisdagsförmiddagen sett Jon
Svensson i sällskap med drängen Olof Salomons-
son gå öfver elfven till norra stranden der bat-
buset låg. Denna berättelse, jamförd med de 3
ofvannämnde gossarnes uppgifter, föranlät domhaf-
vanden att genast låta efterspana Olof Salomons-
son. Underrätte!se erhölls då, att Salomonsso.
dagen före Trettondedagen afrest till en 3 mil deri-
från belägen by, Risjön. Pålitligej personer afsån
des för att uppsöka honom, som kl. 40 på f. m. an-
träffades, stadd på återväg från nämnde by. Salo-
monsson inställdes genast inför domstolen. På frå-
gor, erkände han väl att han kände Jon Svensson
och sett honom på marknaden, men nekade så väl
att han hört omtalas, att Jon Svensson blifvit mör-
dad, som att han Tisdagsförmiddagen gått med ho-
nom öfver elfven till båthuset. Efter åtskilliga mot-
sägande uppgifter måste han likväl medgifva, att
han nämnde förmiddag gått öfver elfven till båthu-
set, men sade att det varit i sällskap med hans
svåger. För att få detta förhållande utrönt upp-
sköts ransakningen till eftermiddagen, och Salo-
monsson insattes i häkte. Dessförinsan håde likväl
domhafvandea ett enskiidt samtal med honom, för
att förmå honom bekänna brottet, till hvilket han
sannolikt var saker, men, ehuru han derunder vi-
sade en stor själsångest och gret bittert, kunde han
likväl icke förmås till någon bekännelse, hvarföre
han saffördes till häktet. Någet öfver en timme
hade han der förvarats, då domhafvanden erköll
bud att han önskade ew samtal. Under ytterligt
själslidande beklagade Salomonsson för domhafran-
den sin belägenhet, sina handlingar, för hvilka han
icke ämnade söka mensklig såd, och den sorg han
gjort sina anhöriga, samt begärde att få samtala
med församlingens presterskap, som ock genast an-
modades besöka honom. Sedan han med prester-
skapet en stund samtalst, sammanträdde domstolen,
inför hvilken Salomonsson med lugnadt sinne aflade
följande bekånnelse.
Salomonsson, som är född år 1817, hade alltifrån
sin spädaste ålder af sina föräldrar ofta blifvit för
manad till gudsfruktan och dygd, men ej lyssnat
till deras ömma råd, utån, såsom han härvid ut-
tryckte sig, följt all veridens gång och låtit de syn-
diga begären hos sig blifva herrskande. Han hade
isynnerhet haft böjelse för kortspel och derpå för-
slösat alla sina tillgångar. För vid pass ett år se-
dan hade ban fattat och oafbrutet bibehållit en ia
nerlig kärlek till bondedottern Brita Lisa Lersdot-
ter i Rissjöin samt äfven haft i sinnet att taga henne
till hustru och nedsätta sig i Borgsjö by, der han
ärnat köpa sig ett hemman, men penningar dertillj
hade fattats honem. Under ofysanomförmälte mark-
nad hade han, Måndagsmorgon d. 3 Jan., bytt hä-
star med en bonde och dervid utfäst sig till en
mellangift af 53 rdr rgs, hvartitl hen lånat pengar
af några bekanta. Hen hade likväl sedermera sett
sig ur stånd att kunna återgälda dessa pevogar, men
efter åtskilliga funderingar erinrade han sig, att
hans gamia vän, Jon Svensson från Gemssjör, bi-!
vistade marknaden och ofta varit sedd med mycket
pengar. Straxt hade hap, för av få pengar till
skuldens betalande och åtkomma erfordeliga köpe-
summan för hemmanet, fattat beslut att mörda och!
plundra sin bemälte flerårige vän, som var en from
och god menniska. I sådan afsigt uppsökte han
Svensson sednare på tisdagsförmiddagen och öfver-
talade denne att åtfölja sig till bäthuset, under!
förevänning, att han kände en person, som ville
sälja en häst, hvilken förvarades i båthuset. Jon
Svensson följde. Under vägen gick Salomonsson :
in i prostens drängstuga och hemtade en bammare,.
samt stoppade den i rockfickan, för att begagna till
mordvapen. Då de kommo till båthuset och någon.
häst der icke syntes, frågade Svensson efter den.
Salomonsson svarade, att den ännu icke anländt,
men gaf Svensson i samma ögonpblick af hammarer
tre slag i hufvudet. Redan vid första slaget föll:
Svensson omkull och svimmade, utan att sedermera
yttra ett enda ord. Derpå framtog han plånboken;
ar Svenssons bröstficka och fann der 84 rår rgs
samt en fällknif. hvilket allt han tillegnade sig.
Derefter släpade han liket längre in uii bälhuset,
och gaf det med knrifven ett styng i halsen och!
satte sedan knifven i dess venstra hand, så att det
skulle synas som om Svensson mördet sig sjelf;
plånboken lade han under likets hufvud, aftvättade,
i snö den blodiga hammaren och ätervände så til:
marknadsplatsen. Under återvägen. tänkte ban flera
sånger på att vända om, för att från båthuset ut-
öra den döda kroppen och kasta den i elfven, men
saknade tillräcslig sinnesstyrka. Han besökte der-
fier flere krogar, för ait, genom förvärande af starka
rycker, nedtysta sitt uppvaknande samvetes röst,
nen då det icke ville lyckas, begaf han sig ut i
narknaden, köpte der åtskilliga saker och gick till
ina föräldrars kyrkostuga. Vid åsynen af sin mor
och broder, blef ban ännu mer beängslad än förut,
nen yppade likväl icke sina hemliga qval, utan
kyndade till prostgården och begärde lof att få
esa till Borgsjö by. Onsdagseftermiddagen afreste
an dit, för att helsa på sin fästmö, och fick der
öra talas om mordet å Svensson, men hade likväl
og fattning att icke låta någontiog märka. Under
Iväfd oro förblef han der till Fredåagsförmiddagen,
å han återvände till marknadsplatsen, och under !
ägen mötte de personer, som voro utskickade förL
tt hemta honom till domstolen. t
Sedan Salomonsson inför domstolen bekämt si:t!f
rott, frågade domaren honom, om han icke fruktat f
tt en så grof missgerning, begången på ljusa da-!p
en, vid ett tillfälle då marknad hölls och mycket
Dk varit samladt semt intill em allmänt befaren
äg, skulle genast upptäckas. Salomonsson svarade, li
tt då han följde Sveusson till båtbuset, föreföll det d
onom icke annorledes än som han följt ett oskä-v
b
s
gt djur. q
Läkaren, som anställde obduktionen å den döda
roppen, intygade att hufvudskadorne varit ovil-
orligen dödande, hvarefter häradsrätten d. 9 sistl.!e
lars dömde Salomonsson att för sina grofva brott ,
rista lifvet och halshuggas. Svea hofrätt fastställde
åradsrättens beslut, med stöd af 42 kap. 4 , 20
ap. 9 Missgerningsbolken, förklaringen d. 23
lars 4807 och förordningen d. 40 Juni 4844. En?
f hofrättens adjusngerade ledamöter, hofrättsfiskalen
ödergren, ansåg det af Salomonsson begångna till- I v
repp icke böra hänföras till rån, utam anses förs
idan stöld, hvsrom handlas i 46 kap. 4 Miss-
erniogsbalken, hvarföre hofrättsfiskaler, till stöd,
ir domen i dette hänseende, ville åberopa nyss-
erörde lagrum.
NN? unuisdacet kyneinardas Salamanecsan fastklana a Id