men tillika vördnadsfullt, på konungen och drott-
ningen. Det syntes dock att han:gjorde allt för att
undfly det obyggliga sällskap hvaraf han var om-
gifven, men lik en mur packade sig den sorlande
massan kring hans sidor och skuldror och det för-
flöt en god timma, för honom en timma af jout:
säglig ångest, innan han kunde göra sig lös från det
lefvande stängslet. Ändtligen lyckades ban, medelst
en förtviflad ansträngning, att komma upp på trap-
pan utanför en bod, genom hvilken han vidare slapp
ut på en gård och derifrån på en bakgata. Med
skyndsamma steg, liksom hade den vilda hopens
förföljande varit honom i hälarne, ilade han vide-
re fram på ett par andra gator och hann ändtli-
gen, varm och andtruten, sitt heliga klosters lugna
fristad. ,
Medan han uppsöker sin ensliga cell, och der öf-
verlemnar sig åt sina betraktelser; vilja vi taga ö-
gonblicket i akt att presentera henom för läsaren.
Pater Armand var från spädaste barndomen upp-
född i det kloster, der han för fyra år sedan aflagt
löftet och blifvit munk. Af naturen begåfvad med
ett ljust förstånd, en ntomordentlig lätthet att för-
fatta, ett ojemförligt minne och det aldra vackraste
uttal, blef han snart en af sin tids största vältalare
och ryktet om den unga predikantens uppbyggliga
predikningar, hvilka påstodos icke hafva något mot-
svarande i Paris, lockade snart en mängd åhörare
och åbörarinnnor till klosterkyrkan, så att den var
öfverfull hvarje gång ban predikade. Hvad åhöra.
rinnorna beträffar, så vet jag icke om jag skall mot-
säga dem, hvilka påstå att den unge pater Armänds
sköna utseende bade lika mycket del häri, som han:
sköna röst och förträffliga föredrag. Allt nog — har
kom på modet. Tadla ej detta uttryck, ty äfven er
andans man kan vara på modet, isynnerhet om her
är ung och vacker. Pater Armand blef kallad,
egenskap af biktfar, än till def förnäma huset, är
till ett annat och såg äfven. i sin biktstol inom klo-