men tillika vördnadsfullt, på konungen och drottningen. Det syntes dock att han:gjorde allt för att undfly det obyggliga sällskap hvaraf han var omgifven, men lik en mur packade sig den sorlande massan kring hans sidor och skuldror och det förflöt en god timma, för honom en timma af jout: säglig ångest, innan han kunde göra sig lös från det lefvande stängslet. Ändtligen lyckades ban, medelst en förtviflad ansträngning, att komma upp på trappan utanför en bod, genom hvilken han vidare slapp ut på en gård och derifrån på en bakgata. Med skyndsamma steg, liksom hade den vilda hopens förföljande varit honom i hälarne, ilade han videre fram på ett par andra gator och hann ändtligen, varm och andtruten, sitt heliga klosters lugna fristad. , Medan han uppsöker sin ensliga cell, och der öfverlemnar sig åt sina betraktelser; vilja vi taga ögonblicket i akt att presentera henom för läsaren. Pater Armand var från spädaste barndomen uppfödd i det kloster, der han för fyra år sedan aflagt löftet och blifvit munk. Af naturen begåfvad med ett ljust förstånd, en ntomordentlig lätthet att författa, ett ojemförligt minne och det aldra vackraste uttal, blef han snart en af sin tids största vältalare och ryktet om den unga predikantens uppbyggliga predikningar, hvilka påstodos icke hafva något motsvarande i Paris, lockade snart en mängd åhörare och åbörarinnnor till klosterkyrkan, så att den var öfverfull hvarje gång ban predikade. Hvad åhöra. rinnorna beträffar, så vet jag icke om jag skall motsäga dem, hvilka påstå att den unge pater Armänds sköna utseende bade lika mycket del häri, som han: sköna röst och förträffliga föredrag. Allt nog — har kom på modet. Tadla ej detta uttryck, ty äfven er andans man kan vara på modet, isynnerhet om her är ung och vacker. Pater Armand blef kallad, egenskap af biktfar, än till def förnäma huset, är till ett annat och såg äfven. i sin biktstol inom klo