ter oåling under största delen af året, den kortare vintern fordrar långt mindre för folk och kreatur, att ringa möda behöfves för att skaffa boskapen foder, att kölden lätt utestänges, at! naturen erbjuder många honom hittills obekante njutningar som förljufva lefnaden, att en obegagnad naturs rikedomar ligga öppna för: honom och betrygga hans barn och barnabärn om plats att utbreda sig på, äfvensom valet emellan alla slag: näringsvägar; ja, att äfven armodet är mindre tung! der, hvarest hungern icke räcker handen åt dess grymma broder kölden — hvem kan då väl undra öfver, om frestelsen icke af honom kan motstis; är det då besynnerligt om äfven mången a: de så kallade lyckligare bönder söker ett vidsträcktare och rikare utrymme för sig och sins efterkommande? Man hör väl ofta bondens dåliga vilkor skyllag på oriktigt sätt att anordna jordbruket och på en styf envishet att vidhålla gamla ovanor, m. m. Men besynnerligt är det, att de, som göra sig skyldige till dessa tiilvitelser, äro just de, som icke tänka på utflyttning. De åter. som komma på dessa tankar, äro i allmänhet sådana, som visat sig inse och erkänna behofvet af förbättringar i åkerbruket och förkasta de gamla brukningssätten och redskaperna. De andra, de förkasta lika mycket tankan på ett nytt hem, som på ny redskap. I afseende på beskylningen om dålig hushållning, så finner man alltid den skyndsammaste domare i den, som minst känner bondens ställning och minst är j stånd att tänka öfver detta ämne. Det är om alla lifvets förhållanden lättare att säga, huru man bör handla, än att sjelf handla rätt, då man väl är i dem. Vi äro så benägne att utesluta den menskliga uselbeten utur beräkningen af alla andra förhållanden än våre egna och våre vänners. Men har man bevärdigat de knappa vilkoren med sir uppmärksamhet och omtanka då har man ofta erfarit, att dagens behof oftt tvingar till att uppgifva veckans fördel; att när ringssorgen är en suverän, som har roakt at nedtrycka en man och att förslappa hans krafi att rätt gripa sig. an. Dömer man icke efte: en enda anledning, utan upptager alla sakens momenter i sina principer, — är man nog rätt sinnig att inrymma åt bonden hvad man miste medgilfva åt menniskan; gör man ej anspråk pi större stoicism hos honom än hos alla andra då skall domen afsägas lika varsamt, som der nu ofta höres förhastadt fällas af idioter, utär tanka och, hvad värre är, utan all känsla. Men, — säger man — i många delar a landet hafva bönderre mycket mer än det nöd. vändiza, de bruka mera lyx och letva som ståndspersonerne; af dem skulle man väl åt. minstone kunna vänta mera tarflighetl Hvar skäl har man väl att vänta den mera af dem än af de så kallade ståndspersonerna? Har ej hos dem blifvit nedlagda, samma böjelser, samma lycksalighetsbegär? Månne ej den sanna lik: som den falska äran låter för de förra ungefär lika som för de sednare? Stå dessa på en hö gre kultur-grad, så borde väl de lättast kunnr: besegra sinnligheten och afskudda sig hegäret ef fer den falska äran. Vore det en Jätt sak at låta sig nöjas med att till billigt pris tillfreds ställa huogern, betäcka sin makenhet och skyd: da sig mot kölden, huru mycket vore då e miångfaldigas inkomster — för stora? De som hafva sådana, huru många välgörande syftemå kunde de icke då befrämja med det besparade! All jemmer skulle försvinna, om det vore lists Jätt att uwtöfva tarflighet, som att förmå dertil! Nödgas vi ej att tillstå det svåra uti att upp gifva de beqvämligheter och njutningar, som v äro vande vid, ja, till och med önskningarne för ännu flera? Böre vi då icke vara så billi ga, att tillåta åt. andra detsamma? I sjelfva ver. ket är väl menniskan hellre skapad till att njutc jordens gåfvor, än att undvara. dem.. Beskaffen. beten af de jordstreck, som äro närmast bestäm. da för menniskorra, ådagalägger detta. Fruk terna af vårt mesta arbete medtagas, för at bringa vårt fysiska tillstånd, så mycket som möjligt, i likhet med det, som är naturligt ut dessa. Deri uppfylle, vi. blott. naturens drift Att aflägsnas från detta tillstånd, derför ryse! så väl landtbon som stadsbon, så väl den lärde som lekmannen. Enhvar finner det olidligt oct onaturligt. Man får såledas:ej finna besynnerligt, om er utvamdriagslust uppstått och utbredt sig. At ideen, en gång väckt ibland folket, vid en sti gande upplysning, under samfundsförhållander som väcka missnöje med det närvarande oct fruktan för framtiden, måste framkalla vigtig: resultater, det kan ej betviflas. Fosterlarndsvän: nen bör derföre dertill skänka uppmärksamhe och deltagande. Med klokhet och borgarsinnt