ter oåling under största delen af året, den kor-
tare vintern fordrar långt mindre för folk och
kreatur, att ringa möda behöfves för att skaffa
boskapen foder, att kölden lätt utestänges, at!
naturen erbjuder många honom hittills obekante
njutningar som förljufva lefnaden, att en obe-
gagnad naturs rikedomar ligga öppna för: honom
och betrygga hans barn och barnabärn om plats
att utbreda sig på, äfvensom valet emellan alla slag:
näringsvägar; ja, att äfven armodet är mindre tung!
der, hvarest hungern icke räcker handen åt dess
grymma broder kölden — hvem kan då väl un-
dra öfver, om frestelsen icke af honom kan mot-
stis; är det då besynnerligt om äfven mången a:
de så kallade lyckligare bönder söker ett vid-
sträcktare och rikare utrymme för sig och sins
efterkommande?
Man hör väl ofta bondens dåliga vilkor skyl-
lag på oriktigt sätt att anordna jordbruket och
på en styf envishet att vidhålla gamla ovanor,
m. m. Men besynnerligt är det, att de, som
göra sig skyldige till dessa tiilvitelser, äro just
de, som icke tänka på utflyttning. De åter.
som komma på dessa tankar, äro i allmänhet
sådana, som visat sig inse och erkänna behofvet
af förbättringar i åkerbruket och förkasta de
gamla brukningssätten och redskaperna. De an-
dra, de förkasta lika mycket tankan på ett nytt
hem, som på ny redskap. I afseende på be-
skylningen om dålig hushållning, så finner man
alltid den skyndsammaste domare i den, som
minst känner bondens ställning och minst är j
stånd att tänka öfver detta ämne. Det är om
alla lifvets förhållanden lättare att säga, huru
man bör handla, än att sjelf handla rätt, då
man väl är i dem. Vi äro så benägne att ute-
sluta den menskliga uselbeten utur beräkningen
af alla andra förhållanden än våre egna och våre
vänners. Men har man bevärdigat de knappa
vilkoren med sir uppmärksamhet och omtanka
då har man ofta erfarit, att dagens behof oftt
tvingar till att uppgifva veckans fördel; att när
ringssorgen är en suverän, som har roakt at
nedtrycka en man och att förslappa hans krafi
att rätt gripa sig. an. Dömer man icke efte:
en enda anledning, utan upptager alla sakens
momenter i sina principer, — är man nog rätt
sinnig att inrymma åt bonden hvad man miste
medgilfva åt menniskan; gör man ej anspråk pi
större stoicism hos honom än hos alla andra
då skall domen afsägas lika varsamt, som der
nu ofta höres förhastadt fällas af idioter, utär
tanka och, hvad värre är, utan all känsla.
Men, — säger man — i många delar a
landet hafva bönderre mycket mer än det nöd.
vändiza, de bruka mera lyx och letva som
ståndspersonerne; af dem skulle man väl åt.
minstone kunna vänta mera tarflighetl Hvar
skäl har man väl att vänta den mera af dem
än af de så kallade ståndspersonerna? Har ej
hos dem blifvit nedlagda, samma böjelser, sam-
ma lycksalighetsbegär? Månne ej den sanna lik:
som den falska äran låter för de förra ungefär
lika som för de sednare? Stå dessa på en hö
gre kultur-grad, så borde väl de lättast kunnr:
besegra sinnligheten och afskudda sig hegäret ef
fer den falska äran. Vore det en Jätt sak at
låta sig nöjas med att till billigt pris tillfreds
ställa huogern, betäcka sin makenhet och skyd:
da sig mot kölden, huru mycket vore då e
miångfaldigas inkomster — för stora? De som
hafva sådana, huru många välgörande syftemå
kunde de icke då befrämja med det besparade!
All jemmer skulle försvinna, om det vore lists
Jätt att uwtöfva tarflighet, som att förmå dertil!
Nödgas vi ej att tillstå det svåra uti att upp
gifva de beqvämligheter och njutningar, som v
äro vande vid, ja, till och med önskningarne
för ännu flera? Böre vi då icke vara så billi
ga, att tillåta åt. andra detsamma? I sjelfva ver.
ket är väl menniskan hellre skapad till att njutc
jordens gåfvor, än att undvara. dem.. Beskaffen.
beten af de jordstreck, som äro närmast bestäm.
da för menniskorra, ådagalägger detta. Fruk
terna af vårt mesta arbete medtagas, för at
bringa vårt fysiska tillstånd, så mycket som
möjligt, i likhet med det, som är naturligt ut
dessa. Deri uppfylle, vi. blott. naturens drift
Att aflägsnas från detta tillstånd, derför ryse!
så väl landtbon som stadsbon, så väl den lärde
som lekmannen. Enhvar finner det olidligt oct
onaturligt.
Man får såledas:ej finna besynnerligt, om er
utvamdriagslust uppstått och utbredt sig. At
ideen, en gång väckt ibland folket, vid en sti
gande upplysning, under samfundsförhållander
som väcka missnöje med det närvarande oct
fruktan för framtiden, måste framkalla vigtig:
resultater, det kan ej betviflas. Fosterlarndsvän:
nen bör derföre dertill skänka uppmärksamhe
och deltagande. Med klokhet och borgarsinnt