- -— pe
BETRAKTELSER I ANLEDNING AF VARE
LANDSMÄNS UTVANDRINGAR TILL
AMERIKA.
(Slut från AF 255).
Betraktar man i allmänhet bondens lif här i
Inordes, och bedömmer det utan partiska illu-
sioner, skall man säkert finna önskan om en
förändring ganska naturlig. Kan han genom ett
outtröttligt arbete året igenom utestänga hunger
och köld från sin boning, då prisas han lycklig.
Men huru ofta tillintetgör icke en enda frost-
natt eller annan npaturhändelse, hvaraf vårt nord-
liga klimat uppvisar så många skiften, hela å-
rets möda och arbeten, framställer för honom
den långa vintern dubbelt mörk och gör den i
verkligbeten fruktansvärd. Hvilken lön kan han
slutligen, då allt Jyckas, tillvinna sig och de
sina för dagens släp och tunga? En sydbo, en la-
zaron, skulle endast af nöden kunna tvingas att
deltaga med honom i hans njutningar. Man ro-
par till honom om förnöjsamhet och tarflighet.
Kommer detta råd från den, som har mer än
nog att tillfredsställa iifvets verkliga behof och
som uppdrifver sina lefnadsnjutningar så mycket
i likhet med sydbons, som det i ett så nordligt
lånd är möjligt, samt måhända det oaktadt kla-
gar öfver näringsbekymmeor, så må väl-ett så-
dånt råd verka mera till bitterhet än till un-
dervisning hos den såsom ringare ansedda klas-
sen. Och hvilka af hans npjutoingar vill mar
vål att ban skall kunna afskaffa? Bränvinei,s
svarar man, och visserligen på goda skäl. Ty
änskönt bonden i allmänhet endast njuter detta
någon gång om året vid högtider och gillen —
ett sätt att njuta deraf, som är långt mindre
föraktligt än stadsboeas regelmässiga snap;san-
des — och änskönt mycket talas till undskyl-
lan för en sådan pjutning hos ett folk som har
så ringa anledning att tillfredsställa det menni-
skan naturliga behofvet af afvexlieg och ret-
ningsmedel för gommen, i synnerhet i ett kallt
klimat der erfarenheten utvisar att frestelsen
är så stor, att till och med denma last ierotat
sig hos de mera civiliserade klasserna då dem
är främmande för de syd-europeer, som eljest stå
på meralitetezs och intelligensens lägsta trapp-
steg, så måste dock de förskräckliga olyckor som
bränvinet i allmänhet frambringar öfver fädernes-
landet falla så starkt i ögonen på en hvar som
kan: och vill se, att alla vänner af mensklighet
måste instämma i önskningarne oin och medver-
ka till dess landsförvisning och med glädje skå-
da de framsteg, som nykterheten omekligen un-
der sednare åren gjort ibland allmogen. Att
imedlertid:i ekonomiskt afseende derigenom nå-
got synnerligt kan vinnas för den del af denna
allmoge, som endast njuter deraf tillfälligtvis,
det måste betviflas. Något skall mar sitta i
stället; en högtidsnjutning måste uppfinnas; men
svårligen torde den blifva mindre dyr än fia-
kelfröjden. Flera och större inskränkningar er-
fordras. Men hvilka skola de vara? Skall bom-
den måhända inskränka allt, soma ej hör till lifs-
uppehällets strängaste fordringar? Minga hbafva
nästan icke känt mera; många hafva svårighet
nog att tillvägabringa så myckesg, och många haf-
va mindre. Menniska skulle han ej vara, om
ban icke kände behof af mera: om han, då han
trodde sig hafva ett val, föredrog ett sådant lif
framför ett, som vore rikt på njutningar. Man
sätte sig in i hans ställning; man öfverväge den
kraft han i sin uselbet måst använda; man vär-
dere de frukter som har genom en lycklig skörd
vinner; man skide, efter en bans hopp förstö-
rande frostnatt, med honom ut i den långa, mör-
ka vintern; man följe honom i bans boning,
betrakte hans barnflock, besinne lifvet der; man
tänke sig att nu förestå ännu större försakelser,
nu hota vintern och hungern, hvarifrån rädd-
ning nästan är otänkbar, och att det endaste
hoppet är — gäld; — sannerligen man synes
icke : böra förtäånka honom, om han frestas att
flytta bort från ett sådant lif. Erfar man der-
jemte, att det på jorder ännu finnes lediga land-
sträckor, der en man på några månaders tid kan
upprödja nog åker för att gifva riklig bergning
åt hans familj, att jorden der, utan gödning, bär
rika skördar, att den långa sommaren der tillå-