sina pikar buro, före och omkring hofvets vagnar,
de afhuggna och blodiga hufvudena af Drottningens
mördade lifvakt.
Från den 6 Oktober 41789 till den 921 Juni 1791
hade nu Konungen och Drottningen nödgats qvar-
stanna i det oroliga, af partistrider och olika me-
ningar gäsande Paris. Ån öfverhopade med vivat-
rop, hvilkas tvetydiga halt de icke kunde glädja sig
åt, än:fruktande för sina egna och sina barns lif,
oupphörligen bevakade och behandlade såsom fån-
gar, ehuru ett blekt skimmer af fribet för syns sku!l
strålade öfver den centnertunga Purpurn, kunde de
icke lingre uthärda detta tillstånd af qval och för-
nedring. Konungen, hvars mensklighet och goda hjerta
förbjöd honom att samtycka till presternes landsförvis-
ning och hans medfödda stolthet såsom de franska ko-
nungarnes ättling, uppreste sig mot förslaget att ar-
taga titel af statens första embetsman, en titel föga
smickrande för en konung, beslöt att hemligen afre-
sa från det gamla Tuilerislottet, der han länge nog
förts i ledband af den konstituerande församlingen
och varit monark endast till namnet. Men denvs
resa, hvilken boråt ske i-all möjlig hemlighet och
med iakttagande af de största försigtighetsmått, bered-
des nästan på samma sätt som vid vanliga tillfällena )
och den kungliga familjens flykt misslyckades heit
och hållet. .
Den konstituerande församlingen erhöll, vid un-
derrättelsen om den olyckliga monarkens och hans
gemåis afresa, en energi som cen hittills saknat. Den
oinskränkta makt, som denna församling hittills in-
nehaft, fruktade den att nu med ens förlora, sedan
konungamakten, om blott en makt till namnet, ej
längre i folkets ögon utgjorde en motvigt till dessa
herrars allrådande styrelse. Hvad blefve välaf dem
om konungen begå!ve sig till Montmedy och erhölle
) Reflexions sur la revolution francaise par Mada-
me Stael.