Och något ovanligt, något oerhördt var verkligen
på färde. Hela den kungliga familjen, stadd på en
resa till rikets gräns, hade blifvit arresterad i Varen-
nes och återfördes nu till Paris under militärbevak-
ning, alldeles som andra fångar. Timmarne skredo,
solen började skrida mot vester; man väntade snart
den utomordentliga anblicken af tågets ankomst,
hvarföre en oräknelig skara af samhällets afskum
redan begat sig till stadsporten, hvarigenom de ädla
fångarne skulle införas, för att mätta sina vilda, it-
skefulla bliakar med åsynen af en Konunga-familj i
bejor. Med glädjesorl begåfvo de sig åstad för att
möta den olycklige moiiarken, som med de sina å-
terfördes bland dessa vilddjur. Hvilken tafla! — Det
var icke de förtrycktas seger öfver förtrycket — det
var uselhetens och trasornas triumf öfver bögheten
och purpurn. .
Redan den 5:te och 6:te Oktober 1789 hade man
sett ett prof på hved frenska pöbeln var i stånd till.
Ludvig XVI, en af de ädlaste och dygdigaste mon-
arker som någonsin sutit på Frankrikes thron, ha-
de då varit nära att med maka och barn falla ett
rof för det otyglade folkraserist. Ludvig vistades
och häll sitt hof i Versailles, liksom alla hans före.
gångare gjort, men ett rykte hade spridt sig blang
folket i Paris, att Konungen ämnade resa bort ur
riket och såmedelst lemna aristokraterna full frihet
att förtrycka nationen ännu värre än hittills; man
hade äfven sagt, att Ludvig ämnade upplösa natio-
nalförsamlingen. Tvåhundratusen manniskor, be-
stående af män, qvinnor och barn, beväpnade med
pikar, lioP och yxor samt alla tillhörande de aldra.
lägsta samhällsklasserna, hade derföre marcherat till
Versailles, i afsigt ats till Paris återföra Konungen
och nationalförsamlirgen. Man vet huru detta upp-
ror slutades, man vet att, sedan mördarne inträngt
ända till Drottningens rum och redhuggit hennes
lifvakt, den kongliga familjen nödgades resa till Pa-
ris, omgifven af den sorlande pöbelmassan, som på