någonsin passionen kan vara naturlig. Fransyska
språket är ett språk för konversationen, för det
smekande öfvertalandet. Tyska språket, så friti
och skönt det tillströmmar skalderna, är dock
alltför abstrakt för det vanliga bruket, det säger
ingenting rent ut, det nyttjar så minga om-
skrifningar, det är alltför mycket kurialspråk,
för att helt och hållet vara talarens språk. Det
är på samma sätt, som med vår historiska stil.
J skullen — svarade Thiers — hafva både en
historisk stil och ett språk för vältaligheten, om
Tyskland hade att undfägna sig af fullkomligt
fria institutioner. Endast der kan man tala väl,
der man kan tala fritt. Blott der kan mar
hafva en historisk stil, der man kan göra histo-
ria. Eoadast den lärde kan förtri: ffl:gt samla det
historiska materialet; pröva, serskilja, framställs,
det kan blott den lärde, som tillika är stalsman.
Macbiavell, du Thou voro statsmän, derföre hade
de också en historisk stil, aTill bevis för edert
påstående, anrmärkte jag, anför jag här en tysk
historiker, som alldramest bland alla våra hi
storiska författare närmar sig iden af en hi-
storisk stil, Justus Möser. Också var Möser, så
lokal äfven hans verksarshet var, likväl på sitt
inhemska gebiet, det fordna riksfria Osnabiöck,
en statsman. Vi skola få fria statsformer, di
vi förut hunnit förbi den rent natiozella frågan
för ögonblicket.s
Thiers teg. Vi hade kommit til det såret,
som måste smärta honem. Vi närmade oss der
Achilles-hälen, i hvilken han blifvit träffad, di
följderna af juli-traktaten kallade alla folk under
vapen, och han, den vågsamme, måste stanna
bakom sina hotelser cch löften. Ni var för
kort i Tyskland.. aJag ville blott bese slagt-
fälten., En paus följde, af djup betydelse. Jag
stod framför den man, som ännu för 9:2 år
sedan bragt alla folk i rörelse, som vigat att
för första gången uttala de hos Fransmännen
siumrande planer, de djupast fördolda tankarna
af smäria och hämnd, hämnd för 48435, hämnd
för Moskau, Leipzig och Waterloo. Det är Na-
poleos, som slumrar i Thiers innersta. Jag såg
det på hans miner, att askan från St. Helena
icke år bisatt i invalidhötellet, utan i hans bjerta,
och så yttrade jag helt öppenhjertigt: Hvad
vi Tyskar icke sjelfve kunde gifva oss, hvad
som var omöjligt för våra furstar, för våra kam-
rar: att åstadkomma en större politisk enhet.
det har ni gifvit oss. Det var följden af eder
europeiska politik.s Jag skulle irra mig, om jag
tydde den blick, Thiers efter denna armärkring
fistade på mig, annorlunda, än till heder för
hans bjerta. Huru lätt denne talangfulle man-
nens blod än må flyta, huru ssnnt det än må
vara, att ban i tankens alivar står efter Guizot,
i känslans djup efter Lamartine, så fästade ban
på mig en nästan bedjande, nästan lidande och
smärtsam mice. I denna mine låg den tankan
uttalad: sådant är verldens öde, sådan nödvän-
digheten för en tillvaro, bunden, såsom den
menskliga, vid lagar, från hvilka vår bättre öf-
vertygelse, vårt bjerta så gerna ville befria sig!
Thiers har egna ögonblick. Vanligen talar ban,
ibland låter han andra tala. Dessemellan liksom
tänker han högt. Han tiger, alla hans miner
talaa Man ser honom tänka. Hela hans för-
stånds urverk är uppdraget: ett sardoniskt leende
sväfvar på hans läppar; någonting ligger honom
på tungan, som han är i begrepp att uttala och
ännu förtiger, emedan det icke är färdigt. Dessa
ögonblick, då han tiger, äro ibland vältaligare,
än då ban talar. Thiers sätt att utveckla ett
ämne, är naift, qvickt och fantasirikt. Han ut:
talar icke tankar, som redan äro färdiga, utan
hörer till de dialektikerne, som bilda sina tankar
högt. Den blomstrande, lifliga framställningen
kommer af hans åskådning. Han talar helt och
hållet intuitift Han förkroppsligar för sig sina
begrepp, ban är lika stark i det konkreta, som
Guizot är i det abstrakta.
Samtalet föll åter på Tyskland. Jag fann ati:
Thiers endast kände det efter fransyska förut-
sättningar. Han talade om Tyskland ungefär så,
som Journal du Commerce, herr Mauguins tidning,
skulle skrifva derom. Uader sin resa ville han
hafva kommit till följande resuliat i afseende
på Preussen. voJag fann i Östorrike mycken god
provinsförvaltning. Wienarne äro glada och mur-
tra, de tala öfver politik, utan att dertill hafva
något behof. I Dresden är man ganska nöjd
med regeringen. 1 Preussen fann jag allt an-
norlunda, än i det öfriga Tyskland. I Berlin
herrskar en politisk bildning, som icke träffas !
Paris. Det är för mig obegripligt, huru man
kan tänka så klart och handla så osäkert. Huru
fris åsigter hörde jag icke yttras i Berlin! Bör-
sen, adeln, de lärde, alla hafva ett bestämd:
konstitutionelt mål i sigte, hvars förverkligande
visserligen i Preussen är utomordentligt svårt,