ga celler intet afseende på deras mening; miste sakna håg att ingå i någon närmare pröfning af frågan; de egde icke heller hågön rätt att affordra Regeringen de nödiga upplysningarne, då de-kunde till och med: förutse att Regeringen sjelf icke var i saken hemmastadd. Regeringer, som känner sig 1 de flesta mål oberoende af Ständerne och hyser motvilja mot dem för det hon icke är det i alla, måste nödvändigt anse som ett öfverflöligt besvär att arbeta för Ständernas upplysande i frågor, der hon i alla fall kunde förfara efier eget behag, besluta eller icke besluta, mot eller med Ständernas önskningar. Denna missaktning för, Ständerna har blifvit til en vana, och, ehvad man om den må säga, måste man dock medgifva, att den bordt förutses som sannolik, så snart man i sjelfva organisationen nedlade fröt dertil!. Också är dettydligen häri, som man äfven för det ifrågav. serskilda ärendet om tjessteårsberäkningen, måste söka orsaken, hvarföre frågan blifvit, i likhet med-så många andra och vid alla vigtigare organisationsfrågor, bollkastad melJan Regeringen och Ständerna, som ingendera synts bafva stort intresse för densamma, och sannolikt gerna skulle låtit den falia, om icke allmänna opinionen och Presteståndets intresse alltjemnt upptagit den. Det är väl möjligt att Bieti sin ställning häremot skall invända, att sakerna skulle gå annorlunda om Regeringen vore, icke blott till: en del, utan fullkomligt oberoende; men denna lilla . fint försvinner totalt när man besinnar, att Konungen verkligen varit detta; att ingenting possitivt hindrat Regeringen, att i. en fråga som enskilt rörde en klass medborgare, vidtaga den nödiga reformen på egen hand, emedan hon derför alls icke kunnat lägga något vigtigt hinder i vägen derför under nuvarande förhållanden. Godbiten kommer likväl till slut, Det är också skäligen svårt att inse,, säger Biet vidare, hvad militärer, fabrikanter, bönder mfl. egentligen ha att skaffa med definitiva beslut om presterskapets tjenstår.s Här framträder kastskilnadsåsigten öppet. Biet anser således en fråga, som har det vigtigaste inflytande på det, för hela folket inrättade och af detsamma underhållna lfrareståndets skicklighet, anspråk i samhället, löningssätt m. m., såsom en ståndsfråga, om hvilken ingen annan än presteståndet något förstår eller kan besluta. Si snart Biet dragit sig inom denna förskansning, är all tvist med detsamma omöjlig, så vidt man ej vill.gå tillbaka till första grunderna för det representativa statsskicket. Detta vore här ett öfverflödigt arbete, hvaremot det icke kan vara öotjenligt att erinra, att just de stora ekonomiska frågorna, i hvilka Regeringen eger ensamt beslutanderätt, förblifvit de mest missvårdade och stationära; att de af dessa frågor, som, vid början af närvarande statsskick, blifvit öfverlemmnade till Ständerna, af dem erhållit den utredning de saknat från Regeringens sida, emedan de i förstone hade den troh, att då Regeringen hänsköt en fråga till Stiänderra, hon äfven ville göra afseende på deras beslut, samt slutligen att i allmänhet Ständerna, oaktadt de långa uppehållen mellan deras sammankomster, daktadt ombytet af deras personal, oaktadt de på förhand aldrig vetat hvilka och huru många ärender Regeringen ville kasta på dem, och oaktadt de nödgats mottåga dessa ärender oberedda och ofta icke på uttrycklig reqvisition kunnat erhålla nödiga upplysningar; ändock på den korta tiden af sin sammanvaro uträttat proportionsvis mycket mer, än Regeringen, som varit i besittning af alla nödiga medel för sin verksamhet.