ga celler intet afseende på deras mening; miste
sakna håg att ingå i någon närmare pröfning af
frågan; de egde icke heller hågön rätt att af-
fordra Regeringen de nödiga upplysningarne, då
de-kunde till och med: förutse att Regeringen
sjelf icke var i saken hemmastadd. Regeringer,
som känner sig 1 de flesta mål oberoende af Stän-
derne och hyser motvilja mot dem för det hon
icke är det i alla, måste nödvändigt anse som
ett öfverflöligt besvär att arbeta för Ständernas
upplysande i frågor, der hon i alla fall kunde
förfara efier eget behag, besluta eller icke beslu-
ta, mot eller med Ständernas önskningar. Den-
na missaktning för, Ständerna har blifvit til en
vana, och, ehvad man om den må säga, måste
man dock medgifva, att den bordt förutses som
sannolik, så snart man i sjelfva organisationen
nedlade fröt dertil!. Också är dettydligen häri, som
man äfven för det ifrågav. serskilda ärendet om tjes-
steårsberäkningen, måste söka orsaken, hvarföre frå-
gan blifvit, i likhet med-så många andra och vid
alla vigtigare organisationsfrågor, bollkastad mel-
Jan Regeringen och Ständerna, som ingendera
synts bafva stort intresse för densamma, och
sannolikt gerna skulle låtit den falia, om icke
allmänna opinionen och Presteståndets intresse
alltjemnt upptagit den.
Det är väl möjligt att Bieti sin ställning häremot
skall invända, att sakerna skulle gå annorlunda
om Regeringen vore, icke blott till: en del, utan
fullkomligt oberoende; men denna lilla . fint
försvinner totalt när man besinnar, att Konun-
gen verkligen varit detta; att ingenting possitivt
hindrat Regeringen, att i. en fråga som enskilt
rörde en klass medborgare, vidtaga den nödiga
reformen på egen hand, emedan hon derför alls
icke kunnat lägga något vigtigt hinder i vägen
derför under nuvarande förhållanden.
Godbiten kommer likväl till slut, Det är
också skäligen svårt att inse,, säger Biet vidare,
hvad militärer, fabrikanter, bönder mfl. egent-
ligen ha att skaffa med definitiva beslut om
presterskapets tjenstår.s Här framträder kast-
skilnadsåsigten öppet. Biet anser således en
fråga, som har det vigtigaste inflytande på det,
för hela folket inrättade och af detsamma un-
derhållna lfrareståndets skicklighet, anspråk i
samhället, löningssätt m. m., såsom en stånds-
fråga, om hvilken ingen annan än presteståndet
något förstår eller kan besluta. Si snart Biet
dragit sig inom denna förskansning, är all tvist
med detsamma omöjlig, så vidt man ej vill.gå
tillbaka till första grunderna för det represen-
tativa statsskicket. Detta vore här ett öfverflö-
digt arbete, hvaremot det icke kan vara öotjen-
ligt att erinra, att just de stora ekonomiska frå-
gorna, i hvilka Regeringen eger ensamt beslu-
tanderätt, förblifvit de mest missvårdade och
stationära; att de af dessa frågor, som, vid bör-
jan af närvarande statsskick, blifvit öfverlemmnade
till Ständerna, af dem erhållit den utredning de
saknat från Regeringens sida, emedan de i förstone
hade den troh, att då Regeringen hänsköt en
fråga till Stiänderra, hon äfven ville göra afse-
ende på deras beslut, samt slutligen att i all-
mänhet Ständerna, oaktadt de långa uppehållen
mellan deras sammankomster, daktadt ombytet
af deras personal, oaktadt de på förhand aldrig
vetat hvilka och huru många ärender Regerin-
gen ville kasta på dem, och oaktadt de nödgats
mottåga dessa ärender oberedda och ofta icke
på uttrycklig reqvisition kunnat erhålla nödiga
upplysningar; ändock på den korta tiden af sin
sammanvaro uträttat proportionsvis mycket mer,
än Regeringen, som varit i besittning af alla
nödiga medel för sin verksamhet.