Diva darrade och lutade sig till poetens bröst,
likt en biomma, hvars stängel till halfs är bruten.
— Gode maestro, sade hon, en dag skall kom-
ma, då jag skall kunna för er uppenbara de dju-
paste hemligheter i min själ och min lefnad;
ni skall en gång få veta allt. Menzdröj till dess
och fråga mig intet, ty jag har svurit att i obrotts-
lig helgd bevara en hemlighet, som rörer icke
mig ensamt. Må den försäkran imedlertid vara
er Aog, att Benedetta har intet att förebrå sig!
— Benredetta, säger ni... detta namn är
mig icke obekant . . . jag har hört det i Rom
.. . mar talade om en qvinna med detta namn,
hvars stsönhet man prisade ... Skulle det va-
rit . . .
— Det var jag; och efter edra böner bestämt
mig av åter besöka den kristna verldens huf-
vudstad, har jag trott mig böra. underrätta er
om milt namn, sont:hela staden eljest snart
skulle upprepat för er...
— Men, min Diva, ty detta är ett namn som
ni skall hafva svårt att afsäga er, vid denna tid
hörde jag omtalas att grefve Josef af Acquaviva
braan för er af en kärlek, som icke kände någ-
ra hinder. , Han älskade er, såsom jag förstår att
man skulle kunna älska er. Han är utan tvif-
vel fadren till ert barn, och då han icke var
git, men nu...
- Poetens skarpsyathet förskräckte Benedetta,
bon fruktade att. genom sina ord eller kanske
gezom sia tystnad hafva lyftat en. flik af den
slöja, som höljde hennes lif, Och sedan hon hom-
tat nog välde öfver sig för att afhugga ett sam-
tal som botade att blifva allt mer och mer för-
virrande, sade hon med feberaktig häftighet:
SS Nejuhan var icke gift, men nu är han det,
och jag har ingen rätt till hans kärlek.
— Ni bedrager mig, Benedetta, och ni söker
bedraga er sjelf, Uti er flykt från Rom, er för-
sta resa till Neapel, i er hastiga kallelse för tea
tern, som förvärfvat er ära och rykte, uti hänförel-