Diva darrade och lutade sig till poetens bröst, likt en biomma, hvars stängel till halfs är bruten. — Gode maestro, sade hon, en dag skall komma, då jag skall kunna för er uppenbara de djupaste hemligheter i min själ och min lefnad; ni skall en gång få veta allt. Menzdröj till dess och fråga mig intet, ty jag har svurit att i obrottslig helgd bevara en hemlighet, som rörer icke mig ensamt. Må den försäkran imedlertid vara er Aog, att Benedetta har intet att förebrå sig! — Benredetta, säger ni... detta namn är mig icke obekant . . . jag har hört det i Rom .. . mar talade om en qvinna med detta namn, hvars stsönhet man prisade ... Skulle det varit . . . — Det var jag; och efter edra böner bestämt mig av åter besöka den kristna verldens hufvudstad, har jag trott mig böra. underrätta er om milt namn, sont:hela staden eljest snart skulle upprepat för er... — Men, min Diva, ty detta är ett namn som ni skall hafva svårt att afsäga er, vid denna tid hörde jag omtalas att grefve Josef af Acquaviva braan för er af en kärlek, som icke kände några hinder. , Han älskade er, såsom jag förstår att man skulle kunna älska er. Han är utan tvifvel fadren till ert barn, och då han icke var git, men nu... Poetens skarpsyathet förskräckte Benedetta, bon fruktade att. genom sina ord eller kanske gezom sia tystnad hafva lyftat en. flik af den slöja, som höljde hennes lif, Och sedan hon homtat nog välde öfver sig för att afhugga ett samtal som botade att blifva allt mer och mer förvirrande, sade hon med feberaktig häftighet: SS Nejuhan var icke gift, men nu är han det, och jag har ingen rätt till hans kärlek. — Ni bedrager mig, Benedetta, och ni söker bedraga er sjelf, Uti er flykt från Rom, er första resa till Neapel, i er hastiga kallelse för tea tern, som förvärfvat er ära och rykte, uti hänförel