tillbaka. Man döljer icke för sig sjelf det vådli-ga i företaget, offren af många beqvämligheter, motseende många saknader. Bevekelsegrunden l: är hänsyn till barn och efterkommande. Min gård, heter det, är för liten till att vidare utskiftas; den kan endast förskaffa knapp bergning it en familj; köpa.gård till ett eller till alla af barnen kan jag ej, oaktadt all flit, tänka på, då jorden är så dyr och ändock gifver så ringa afkastning. Andra näringsvägar äro stängda, dagarbetarens vilkor jemmerliga. I,andra länder skall fionas bättre jord, der äro billigare priser, mindre kalit; man bör ej dröja att uppsöka dem innan armodet gör resan omöjlig, och alla goda jordiotter äro upptagna. Ätven de biifva uppfylda af menniskor. Man nödgas en gång resa härifrån och då är det bäst att resa i tid och få hela familjen med sig.o Derföre efterforskar man vid hvarje anledning den nya verldens förhållanden, jemför dessa med hemlandets, arbetar sig fram till övertygelse och ett öfverlagdt resultat. Såväl den mathematiska som den fysiska geografien söker man att sätta sig in uti, och det är nästan förvånande att erfara de beriktigade begrepp derom som man redan finner biand allmogen, och huru denna forskning på det hela befordrat törståndsutveckling. Den tidpunkt torde knappast vara aflägsen, då ntvandringar komma att företagas efter längt större måttstock än som försöken hittills utvisat. Rörelsen torde icke kunna synnerligen förnimmas förr än i ögonblicket då den futföres, emedan vederbörande, för att undgå att blifva föremål för motstånd och spe, icke meddela sina planer. Att motarbeta dem, skulie vara förgälves, ifall mar ej kunde hastigt och kraftigt upphjelpa näringsvägarne, men dertill är föga hopp i de flesta orter, och styrelsens passiva forhållande i detta afseende gilver icke nagra utsigter dertill. Icke tjenar det till något att blott ropa åt de utvandrande: blifven qvar i landet och föden eder redeligt!, De iase nog, att den första af dessa reglor icke kan vara gällande, -att efter den skulle våra förfåder hungrat ihjel eller ätit upp hvarandra i det inre af Asien; de fatta, att skapern, som frambringat jordklotet för menniskorna, har haft den afsigt, att de sjelfva med förnuft och fri vilja skulle välja de vistelseorter, som bäst kunde erbjuda dem underhåll och ett lyckligt lif. De se af sin barnaunde-visning, att det icke varit Försygens plan, att menniskorna skulle sammanpacka sig på ett ställe, utan att de skulle utbreda sig öfverallt på jorden. 0Offentliggörandetaf underrättelsen om flere utvandrares mindre lycka eller tillfredsställelse har väl kunnat beriktiga begreppen, men ej nedstämma utvandringslusten; om deri afsigten att afskräcka blottat sig, så har detta ökat och utbredt hågen? Man tror sig veta, att de flestaolycka vållats af egen dårskap, och ingen tror sig sjelf om så stor dåraktighet att kunna göra sig sjelf olycklig, oaktadt just dårskaperna äro orsakerna till de flestas olyckor. Man vet deremot af andra utvandrare, att de motse ett sorgfritt och lyckligt lif -för sig och sina efterkommande. Härom,o säger man, ptiga tidningarna. I tystnaden och i hela behandlingen af detta ämne vill man uppsöka de så kallade lörnämas bemödanden att hålla allmogen qvar i hemlandet, der der, efter ofta upprepade isigter, måste träla för dem. Man behöfver blott litet kännz2 menniskorna, för att fatta det lockande i en sådan förutsättning. Att äfven enskilda ibland de redan till Amerika utvandrade Nordens söner skulie i dess rika natur vinna rikedomar och flera komma i en sorgfri belägenhet, som icke i allmänhet fäller på !andtmanness lott, låter sig ganska väl tänkas, och hvilka verkningar dylika underrättelser skola framkalla ibland de utvandringslystne är ej svårt att förutse. Med hvilken blindhet menniskor storma fram och trotsa faran, då de tro sig kunna gripa lyckan, ser man ju ständigt! Otvifvelaktigt skola således, om ej konjunkturerna inom fäderneslandet förbättras och framtidsutsig!erna klarna, utvandringar komma att företrgas, hvilka blifva af den betydlighet att de hittillis skedda endast kunna anses såsom preludier. Förvåning, smärta och en blandning af meåömkan och ovilja fattade mången vid första underrättelsen om besutne bönders utflyttning till Amerika. Då likväl man hörde sådana utflyttningar fortfarande omtalas, och man tydligen såg hvad tiden går hafvande med, måste enhvar lemna detta åt Försynens skickelse, och man fann, snart ljussidor äfven i dessa förhållanden, som försonade med tanken derpå och a a a a a TT,