tillbaka. Man döljer icke för sig sjelf det vådli--
ga i företaget, offren af många beqvämligheter,
motseende många saknader. Bevekelsegrunden l:
är hänsyn till barn och efterkommande. Min
gård, heter det, är för liten till att vidare utskif-
tas; den kan endast förskaffa knapp bergning it
en familj; köpa.gård till ett eller till alla af bar-
nen kan jag ej, oaktadt all flit, tänka på, då jor-
den är så dyr och ändock gifver så ringa afkast-
ning. Andra näringsvägar äro stängda, dagarbe-
tarens vilkor jemmerliga. I,andra länder skall
fionas bättre jord, der äro billigare priser, mindre
kalit; man bör ej dröja att uppsöka dem innan ar-
modet gör resan omöjlig, och alla goda jordiotter
äro upptagna. Ätven de biifva uppfylda af men-
niskor. Man nödgas en gång resa härifrån och
då är det bäst att resa i tid och få hela familjen
med sig.o Derföre efterforskar man vid hvarje
anledning den nya verldens förhållanden, jemför
dessa med hemlandets, arbetar sig fram till ö-
vertygelse och ett öfverlagdt resultat. Såväl den
mathematiska som den fysiska geografien söker
man att sätta sig in uti, och det är nästan för-
vånande att erfara de beriktigade begrepp derom
som man redan finner biand allmogen, och huru
denna forskning på det hela befordrat törstånds-
utveckling.
Den tidpunkt torde knappast vara aflägsen, då
ntvandringar komma att företagas efter längt stör-
re måttstock än som försöken hittills utvisat. Rö-
relsen torde icke kunna synnerligen förnimmas
förr än i ögonblicket då den futföres, emedan ve-
derbörande, för att undgå att blifva föremål för
motstånd och spe, icke meddela sina planer. Att
motarbeta dem, skulie vara förgälves, ifall mar
ej kunde hastigt och kraftigt upphjelpa närings-
vägarne, men dertill är föga hopp i de flesta or-
ter, och styrelsens passiva forhållande i detta af-
seende gilver icke nagra utsigter dertill. Icke tje-
nar det till något att blott ropa åt de utvandrande:
blifven qvar i landet och föden eder redeligt!,
De iase nog, att den första af dessa reglor icke
kan vara gällande, -att efter den skulle våra
förfåder hungrat ihjel eller ätit upp hvaran-
dra i det inre af Asien; de fatta, att ska-
pern, som frambringat jordklotet för menniskor-
na, har haft den afsigt, att de sjelfva med för-
nuft och fri vilja skulle välja de vistelseorter,
som bäst kunde erbjuda dem underhåll och ett
lyckligt lif. De se af sin barnaunde-visning, att
det icke varit Försygens plan, att menniskorna
skulle sammanpacka sig på ett ställe, utan att
de skulle utbreda sig öfverallt på jorden. 0Of-
fentliggörandet- af underrättelsen om flere ut-
vandrares mindre lycka eller tillfredsställelse
har väl kunnat beriktiga begreppen, men ej
nedstämma utvandringslusten; om deri afsigten
att afskräcka blottat sig, så har detta ökat och ut-
bredt hågen? Man tror sig veta, att de flesta-
olycka vållats af egen dårskap, och ingen tror
sig sjelf om så stor dåraktighet att kunna göra
sig sjelf olycklig, oaktadt just dårskaperna äro
orsakerna till de flestas olyckor. Man vet der-
emot af andra utvandrare, att de motse ett sorg-
fritt och lyckligt lif -för sig och sina efterkom-
mande. Härom,o säger man, ptiga tidningarna.
I tystnaden och i hela behandlingen af detta
ämne vill man uppsöka de så kallade lörnämas
bemödanden att hålla allmogen qvar i hemlan-
det, der der, efter ofta upprepade isigter, måste
träla för dem. Man behöfver blott litet kännz2
menniskorna, för att fatta det lockande i en så-
dan förutsättning. Att äfven enskilda ibland de
redan till Amerika utvandrade Nordens söner
skulie i dess rika natur vinna rikedomar och
flera komma i en sorgfri belägenhet, som icke
i allmänhet fäller på !andtmanness lott, låter
sig ganska väl tänkas, och hvilka verkningar
dylika underrättelser skola framkalla ibland de
utvandringslystne är ej svårt att förutse. Med
hvilken blindhet menniskor storma fram och
trotsa faran, då de tro sig kunna gripa lyckan,
ser man ju ständigt! Otvifvelaktigt skola såle-
des, om ej konjunkturerna inom fäderneslandet
förbättras och framtidsutsig!erna klarna, utvan-
dringar komma att företrgas, hvilka blifva af
den betydlighet att de hittillis skedda endast
kunna anses såsom preludier.
Förvåning, smärta och en blandning af meå-
ömkan och ovilja fattade mången vid första un-
derrättelsen om besutne bönders utflyttning
till Amerika. Då likväl man hörde sådana ut-
flyttningar fortfarande omtalas, och man tydli-
gen såg hvad tiden går hafvande med, måste
enhvar lemna detta åt Försynens skickelse, och
man fann, snart ljussidor äfven i dessa för-
hållanden, som försonade med tanken derpå och
a a a a a TT,