ÖS I ÖH I Ö Ö U
roar hans hjerta, denna passion han inandas, född
i en qvinnas bröst, utgången från hennes läppar,
allt detta — fördom eller idealet af sällhet, sin-
nenag berusning eller en kalkyl af vällusten, allt
detta målar sig på hans ansigte, läses i hans ö-
son, gissas af hvarje rörelse, förrådes i hvarje
tecken; uti djupet af hvarje bjerta lågade redan
förtjussing öfver debut:rmten, ty ryktet hade för-
kunnat, att hon var ung, skön, prydd med all:
behag, rik på tjusningskraft; att signora Rinaldi
sjöng, som man icke ens sjunger på sjelfva San-
Carlo: att hennes röst gick så miidt från sjilen,
elektriserade så oemotståndligt, målade så under-
bart de olika känslorna; att hon var vwvexelvis
så hänförande, så sublim, så dyster eller så gläd-
tig; ja, man berättade, att Metastasio, sjelfva den
gamla Metastasio, Romaninis innerligaste vän, grå-
tit som en gosse, då han hörde debutanten och
att San-Carlos sångerskor i en rättvis hänförelse,
svårare likväl för dem än för allmänheten, pro-
klamerat den unga sångerskan sågom I:aliens blif-
vande prima donna.
Hvilka variationer gjordes icke öfver detta
thema, utkastadt åt den neapolitanska sysslolös-
heten; hvilka gissningar, hvilka bypateser, för
att utforska debutantens lif, hennes, som i nösta
ögonblick skulle visa sig för deras ögon, vinna
deras bifall eller blottställa sin tatang för deras
föraktliga hånlöje.
Det högtidliga ögonblicket kommer, sista mo-
tivet af uvertyren dör bort i veka toner, för-
häsget går upp, och under en ögonblieklig tyst-
nad, så fullkomlig att den icke störes ens afeti
barns åndedräst, är hela denna sammanpackade,
trängda folkmassa endast öga, endast öra; den
ser blott och bör.
Signora Ri: a!di inträder på scenen, bon sjun-
ger och från hela salongen ljuder liksom ev
röst, ett stormande bifallsrop: Diva! Diva ! ut-
ropa herrarne, uppresande sig från sina platser;
nDiva! Diva! upprepa damerna, hviftande med