ÖS I ÖH I Ö Ö U roar hans hjerta, denna passion han inandas, född i en qvinnas bröst, utgången från hennes läppar, allt detta — fördom eller idealet af sällhet, sinnenag berusning eller en kalkyl af vällusten, allt detta målar sig på hans ansigte, läses i hans öson, gissas af hvarje rörelse, förrådes i hvarje tecken; uti djupet af hvarje bjerta lågade redan förtjussing öfver debut:rmten, ty ryktet hade förkunnat, att hon var ung, skön, prydd med all: behag, rik på tjusningskraft; att signora Rinaldi sjöng, som man icke ens sjunger på sjelfva SanCarlo: att hennes röst gick så miidt från sjilen, elektriserade så oemotståndligt, målade så underbart de olika känslorna; att hon var vwvexelvis så hänförande, så sublim, så dyster eller så glädtig; ja, man berättade, att Metastasio, sjelfva den gamla Metastasio, Romaninis innerligaste vän, gråtit som en gosse, då han hörde debutanten och att San-Carlos sångerskor i en rättvis hänförelse, svårare likväl för dem än för allmänheten, proklamerat den unga sångerskan sågom I:aliens blifvande prima donna. Hvilka variationer gjordes icke öfver detta thema, utkastadt åt den neapolitanska sysslolösheten; hvilka gissningar, hvilka bypateser, för att utforska debutantens lif, hennes, som i nösta ögonblick skulle visa sig för deras ögon, vinna deras bifall eller blottställa sin tatang för deras föraktliga hånlöje. Det högtidliga ögonblicket kommer, sista motivet af uvertyren dör bort i veka toner, förhäsget går upp, och under en ögonblieklig tystnad, så fullkomlig att den icke störes ens afeti barns åndedräst, är hela denna sammanpackade, trängda folkmassa endast öga, endast öra; den ser blott och bör. Signora Ri: a!di inträder på scenen, bon sjunger och från hela salongen ljuder liksom ev röst, ett stormande bifallsrop: Diva! Diva ! utropa herrarne, uppresande sig från sina platser; nDiva! Diva! upprepa damerna, hviftande med