Presidenten: Det är ni, som anfallit herr Fressart,
i det ni, utan någon orsak, gifvit honom ett slag
med knytnäfven.
Sir Plakett: Hvarför nekade han då att låta mig
betala hans middag, och hvarför skrattade han mig
midt i ansigtet?
Presidenten: Han ville ej låta er betala sin räk-
ning, och deri gjorde han rätt... Det var en gan-
ska naturlig grannlagerhet.
Sir Plakett: I England är man gästfri... ILon-
don skulle jag tycka mycket om, att någon betslade
min middag.
Presidenten till den anklagade: Det var mycket
orätt, att ni lät vreden öfvermonna er... Ni hade
ju kunnat slå ibjel klaganden.
Hr Fressart: Då jag fick slaget var jag ej herre
öfver mig sjelf. :
Presidenten: Sir Plakatts envishst borde hafvo
kommit er att skratta, och ingenting vidare.
Hr Fressart: Också skrattade jag af allt mitt bjerts,
till dess han gaf mig en af dessa boxar, som en-
gelsmännen ensamt förstå sig på.
Presidenten: Er häftishet var likväl myeket brotts-
lig. Betänk de oljcekliga följderns, om ni slagit i-
hjel .sir Plakett.
Er Fressart: Jag gjorde det ej med öfverlåsg-
ning; jag var ur stånd att tänka.
Domstolen fällde herr Fressart till 450 francs bö-
ter och omkostnadernas ersättning.