Presidenten: Det är ni, som anfallit herr Fressart, i det ni, utan någon orsak, gifvit honom ett slag med knytnäfven. Sir Plakett: Hvarför nekade han då att låta mig betala hans middag, och hvarför skrattade han mig midt i ansigtet? Presidenten: Han ville ej låta er betala sin räkning, och deri gjorde han rätt... Det var en ganska naturlig grannlagerhet. Sir Plakett: I England är man gästfri... ILondon skulle jag tycka mycket om, att någon betslade min middag. Presidenten till den anklagade: Det var mycket orätt, att ni lät vreden öfvermonna er... Ni hade ju kunnat slå ibjel klaganden. Hr Fressart: Då jag fick slaget var jag ej herre öfver mig sjelf. : Presidenten: Sir Plakatts envishst borde hafvo kommit er att skratta, och ingenting vidare. Hr Fressart: Också skrattade jag af allt mitt bjerts, till dess han gaf mig en af dessa boxar, som engelsmännen ensamt förstå sig på. Presidenten: Er häftishet var likväl myeket brottslig. Betänk de oljcekliga följderns, om ni slagit ihjel .sir Plakett. Er Fressart: Jag gjorde det ej med öfverlåsgning; jag var ur stånd att tänka. Domstolen fällde herr Fressart till 450 francs böter och omkostnadernas ersättning.