NÅGRA ORD OM DEN SÅ KALLADE PENNIN
GEBRISTEN OCH DESS AFHJELPANDE.
Vi lofvade i gårdagsbladet att återkomma til
en närmare redogörelse för cch några betrak
telser i anledning af en insänd artikel med of
vanstående titel i Biet för i går, underteckna
L., hvilken ianehåller flere sanningar som för
tjena behjertas. Hellre än att deraf göra ett
alla fall vidlyfögt sammandrag, välje vi derför
att införa artikeln i dess helbet. Vi hade äfve
ämnat, alt redan i dag beledsaga den med nå
gra kommentarier, min måste, i brist af utrym
me dermed, uppskjuta till nästa gång. Den ly
der som följer:
När man förstör sina penningar, så uppkomm?
penningebrist; enda utvägen att afhjelpa densamm
är: alt arbeta och spara. Detta gäller för den en
skilde mannen så väl som för hela samhället.
När landets handlande något år finna för godtat
från utrikes ort införskrifva varor till större belop;
än som svarsr emot värfst af do varor, andr: hans
lande utföra, så uppkommer för året en utrike
skuldsättning lika stor med skillnaden mellan di
införda och utförda vzrornas värde. Denna skulc
kan antingen blifva tills vidare stående på utrike
ort, eller ock måste den betslas genom silfver frå!
Bankens hvalf.
Men Banken utlemnsr icke silfver annorlunda är
emst erhållande af motsvarsnde summa bankosedlar
hvaraf helt naturligen följer att den förut utelöpan
de bankosedelstocken minskas. Så länge denn
minskning är obetydlig, märkes ej deraf någon sär
deles verkan på penningetillgången, men blifvei
minskningen, såsom förhållandet under innevarande
år varit, betydligare, så blir ock penningebrister
kännbarare.
Sådana tilldragelser äro naturliga följder af verlds
handelns vanliga gång och öfverensstämma med dos:
innersta våsende, samt böra derföre hverken väcka
förvåning eller fruktan för framtiden. Tvärtom börs
vi svenskar, som undsr en Jängre tidrymd, ända til
48354 sakiet ett sladgadt mynt, första vilkoret för
all materiel förkofran, vera glade att nu äga ett så-
dant, jemte den stora oberäkneliga fördelen att ge-
nom den fria silfverutvexlingen i Banken, samt silf
vets lika fria utförande utur landet, äga en säker
måttstock för bedömmandet af vår utrikes handels
tillstånd för året, och deraf följande möjlighet, ati
kunna vidtaga de mått och steg, som för upprätt-
hållande af RiksBankens säkerket och Handels-
j-mnvigtens återställande af omständigheterna kun-
na påkällas.
Att! Häädelsjomnvigten är förlorad under de år, då
betydande silfverexport äger rum, derom äro väl me-
ningarvarvnu för tiden ense. Att handelsjemnvigten
icke allensåt måste återställas, så att sillverexporten
astannar, utan äfven att utrikes handeln under kom-
mande år måste taga en sådan riktning, att det i
raturlig ordning utströmmade silfret må i lika na-
turlig oördDibg åter inströmma will landet, för.aw å
nyo utgåö då handelsförbållandena en annan gång
sådant kräfvå oc 8. v., äfven detta torde, af de flest:
som sysselsätta sig med dessa angelägenheter, anses
vara fullt: öfverensstämmande med verldshandelns
innersta och -oföränderligaste väsende. Men om
sättet ait rätteligen bete sig under dessa handelns
Ebb- och Fiod-tider, derom äro tänkesätten i all-
mänhet lika outredda som deiade. Här gäller, om
någonsin, det gamla ordspråket: der man fått sot,
der skall man taga bot; men denna regel kostar
på stt tillämpa; alla vilja att bammaren skall gå.
men ingen vill vara med att hålla i skaftet. Man
vill ostörd njuta fördelarne och behaget af den gods
tiden, men icke underkesta sig olägenheterna och
försakelserna under den onda, som mån sjelf fram
kallat. Köpmannen, som, genom för vidt stöckta.
illa beräknade spekulationer, påtört landet en Öfver
flöd!g mängd utrikes varor, blir otålig, då den pen-
ningbrist, ban sjelf derigenom fremkallat, minskar
köparnes antal och belastar hans magssiner med er
massa varor, som han icke kan afsätta; hufvudmän-
ner för landets egova varutillverkningar klega öfver
den uppkomna penningebristen, som icke allenast
försvårar åtkomsten af nödigt driftkapiial för närin-
serna utsn ock, hvad som kännbararo är, inskrän-
ker afsättningen af deres tillverkningar, samt tvin-
ser till inskränkningar i den arbetsstyrka, som för-
TJ EROUNSr Ar al! Plenn am tlv se ot stig NET P7 sr NAND TT INA Pi NR ER st FR VR AK