t
deri blef inveeklad. I alla fall bade han haft förde
af diversionen, och för sjelfva Sverges räddning hade
man att tacka sitt eget svärd.v
aTillämpningen är ej otydlig. Smickret fördug
klade Ludvig XIV:s ära och beröfvade hans förtjens
om Sverge dess värde; samma otjenst gör det ock
Carl Johan. Man bör besinna, att svenska folket är
en stolt nation — Insolens Suecorum natio hette
det fordom. Den hade väl varit olycklig; den hade
förlorat länder — men icke sina stora minnen. sÅn
sår du egna fält och kan dem fylla än med malm-
stöpt åskas hot med klingor och med män. Så
tänkte svenska folket ännu 4810, och tänker så än
i dag. Och att det nyssnämnda år valde — icke
Konungen af Danmark, såsom Napoleon önskade,
utan — Marskalken Bernadotte; det är alldeles tyd-
Jigt bevis, att det ännu hade full tillit till egen styrka.
Vi tillägge, att denna tillit icke saknade skål. Men
huru föreställer smickret saken? Jo precis som på
Ludvig XIV:s skådepenning. Den gör Sverge till
en värnlös qvinna, som endast af Carl Johan be-
skyddas, en arm och föraktad varelse, utan börd,
utan förmögenhet, som endast genom förmälning
med honom blifvit adlad och upphöjd till rikedom,
rang och anseende, har honom att tacka för allt,
ja snart sagdt för sjelfva lifvet.n
aNaturligtvis föranledde folkets missnöje öfver
dröjsmålet med alla förbättringar och de bestän-
diga fordringarne på lydnad, undergifvenhet och
penningar af det, å ena sidan, jemte hofvets
stolta uppförande samt vanmäktiga hotelser, å
der andra, ganska obehagliga scener under den
sednare riksdagen. Oppositionen har, i det hela,
visat sig vara, ej blott det starkaste af de tven-
na partierna (ty den kunde hafva vägrat alla an-
slag) ), utan äfven det moderataste och mest
upplysta. Men den har likväl, på det hela,
knappast uträttat någonting, och orsaken dertill
år hofvets ränker (tactics) och fyrkammarsyste-
met, hvilket konungen alltid lofvar och önskar
att hjelpa till att afskaffa, eburu han lika be-
ständigt sätter sig emot bvarje verkligt försök
dertill. Ståndsministerens — såtom majoriteten
väl kan kallas — största triumf var dess seger
öfver regeringen i frågan om kabinettska:sans
skuld. Detta var ett försök af hofvet att öfver-
tala Ständerna att betala stora skulder (af hvilka
775 000 Rdr bko ännu återstodo), några få år
törut olagligt kontraberade utomlands mot de
ännu lefvande konungens och prinsens samt nu-
mera aflidna ministrars borgen. Efter långa de-
batter och en utomordentligt bård strid, genom-
dref oppositionen afslaget, och de olagliga lånen
måste ru betalas af dem, som gått i borgen för
dem eiler användt dem. Denna utgång visar,
att frasernas och sofisteriernas (fallacies) rege-
ring i Sverige snart är slut, och denna saker-
nas ställning kan aldrig för tidigt tagas ad no-
tam. Man bör följaktligen hoppas, att både ko-
Pang och folk blifvit visare genom den erfaren-
het, de vunnit under 1840—44 årens riksdag.
SR SRA (Fors. följer.)
) Femårs-budgeten af 4835 uppgick till 9,698,190
Rdr bko årligen, eller, j.mte de extra anslagen;
till 40,898,190 Rdr bko.
Genom en allsmäktig opposition, som likväl
oupphörligt blifvit beskyild för snålhet, låghet och
inskränkthet i åsigter, har 1840—1841 årens fem-
årsbudget, genom nedprutning af de begärda sum-
morna, blifvit beståmd till 10,742,880, eller, jemte
de extra anslagen, till 41,672,880 Rdr bko årligen.
Såsom bekant är hafva dessa årliga budgeter
allsingenting att göra med den ofantliga, men o-
synliga beskattningen i form af den med krono-
jord försedda indelta armeen, lokala afgifter Oo. 3. Vv.
