t deri blef inveeklad. I alla fall bade han haft förde af diversionen, och för sjelfva Sverges räddning hade man att tacka sitt eget svärd.v aTillämpningen är ej otydlig. Smickret fördug klade Ludvig XIV:s ära och beröfvade hans förtjens om Sverge dess värde; samma otjenst gör det ock Carl Johan. Man bör besinna, att svenska folket är en stolt nation — Insolens Suecorum natio hette det fordom. Den hade väl varit olycklig; den hade förlorat länder — men icke sina stora minnen. sÅn sår du egna fält och kan dem fylla än med malmstöpt åskas hot med klingor och med män. Så tänkte svenska folket ännu 4810, och tänker så än i dag. Och att det nyssnämnda år valde — icke Konungen af Danmark, såsom Napoleon önskade, utan — Marskalken Bernadotte; det är alldeles tydJigt bevis, att det ännu hade full tillit till egen styrka. Vi tillägge, att denna tillit icke saknade skål. Men huru föreställer smickret saken? Jo precis som på Ludvig XIV:s skådepenning. Den gör Sverge till en värnlös qvinna, som endast af Carl Johan beskyddas, en arm och föraktad varelse, utan börd, utan förmögenhet, som endast genom förmälning med honom blifvit adlad och upphöjd till rikedom, rang och anseende, har honom att tacka för allt, ja snart sagdt för sjelfva lifvet.n aNaturligtvis föranledde folkets missnöje öfver dröjsmålet med alla förbättringar och de beständiga fordringarne på lydnad, undergifvenhet och penningar af det, å ena sidan, jemte hofvets stolta uppförande samt vanmäktiga hotelser, å der andra, ganska obehagliga scener under den sednare riksdagen. Oppositionen har, i det hela, visat sig vara, ej blott det starkaste af de tvenna partierna (ty den kunde hafva vägrat alla anslag) ), utan äfven det moderataste och mest upplysta. Men den har likväl, på det hela, knappast uträttat någonting, och orsaken dertill år hofvets ränker (tactics) och fyrkammarsystemet, hvilket konungen alltid lofvar och önskar att hjelpa till att afskaffa, eburu han lika beständigt sätter sig emot bvarje verkligt försök dertill. Ståndsministerens — såtom majoriteten väl kan kallas — största triumf var dess seger öfver regeringen i frågan om kabinettska:sans skuld. Detta var ett försök af hofvet att öfvertala Ständerna att betala stora skulder (af hvilka 775 000 Rdr bko ännu återstodo), några få år törut olagligt kontraberade utomlands mot de ännu lefvande konungens och prinsens samt numera aflidna ministrars borgen. Efter långa debatter och en utomordentligt bård strid, genomdref oppositionen afslaget, och de olagliga lånen måste ru betalas af dem, som gått i borgen för dem eiler användt dem. Denna utgång visar, att frasernas och sofisteriernas (fallacies) regering i Sverige snart är slut, och denna sakernas ställning kan aldrig för tidigt tagas ad notam. Man bör följaktligen hoppas, att både koPang och folk blifvit visare genom den erfarenhet, de vunnit under 1840—44 årens riksdag. SR SRA (Fors. följer.) ) Femårs-budgeten af 4835 uppgick till 9,698,190 Rdr bko årligen, eller, j.mte de extra anslagen; till 40,898,190 Rdr bko. Genom en allsmäktig opposition, som likväl oupphörligt blifvit beskyild för snålhet, låghet och inskränkthet i åsigter, har 1840—1841 årens femårsbudget, genom nedprutning af de begärda summorna, blifvit beståmd till 10,742,880, eller, jemte de extra anslagen, till 41,672,880 Rdr bko årligen. Såsom bekant är hafva dessa årliga budgeter allsingenting att göra med den ofantliga, men osynliga beskattningen i form af den med kronojord försedda indelta armeen, lokala afgifter Oo. 3. Vv.