Ocksa stenmassor, nNnvyarat nagot ramiar innan ade
äro väl slutade. Och om de styrande söka nå-
gon reform i stort eller smått, så befinnes den
ofta vara olaglig eller orimlig, nästan innan det
bläck torkat, hvarmed förordningen derom var
underskrifven. I korthet, en förskämd och små-
aktig anda genomgår nästan hvarje del af staten,
och regeringen tyckes ej kunna göra nigonting
annat en grande, än — gifva ut penningar.
Å andra sidan är det en olycksalig omstän-
dighet, att knappt något tal kan hållas från hö-
gre ort vid något tillfälle, der det är fråga om
konungens person, utan att nationen får höra
sig förehållas, att han är Sverges räddare, att
har fann det förintadt och gjorde det till hvad
det är, att, utan hans arm, hans snille och hans
dynasti, dess namn troligtvis skulle varit utplå-
nadt från Jistan af nationerna, och att otzck-
samhet och missnöje nu äro hans belöning.
Såsom man lätt kan föreställa sig, har detta
väckt stor förtrytelse hos nästan alla klasser af
folket. Folket vill ej biifva beständigt påmint
om en sak, som, om den än i något hänseende
(in any shape) vore sann, det i alla fall har be-
talat med en thron, ett lysande appanage ) och
— Finlands förlust).
Vi klandrap icke — säger en svensk författare i
tidningen Allvar och Skämt i en följd af artiklar
om: ahvarför det icke tåls, att man gör Konungen
rättvisa, att svenska vapnen under det sednaste kri-
get så föga begagnades, anse det tvertom ganska be-
römligt. Men hvad är det då som vi klandra? Jo,
vi klandra, att man föreger hvad som icke är sannt,
vi klandra i allmänhet, att man vid vindicarandet af
Carl Johans ära tillägger honom förtjenster, som ho-
rom ej tillhöra, vi klandre det dels, emedan han
kan sådant tillägg väl umbära, dels emedan hans
ära är stor nog i sanning och verklighet, utan att
behöfva lån ur dikten, men aldraförnämligast af
skäl, som vi straxt skola anföra, och dem vi anse
så vigtiga, att vi önske, det hvarje vän af fädernes-
landet ville dem allvarligen bebjerta. Ja vi önske
till och med, att man, vid anförandet af hans verk-
liga förtjenster om Sverge, ville fara varliga, så snart
det sker under anspråk på erkänsla. Vi vilja be-
rätta en liten historia. En bonde kom en gång och
skänkte sin prest ett pund smör. Nå ja! det var en
hederlig present det, och presten erkände det ock
med ord och förplägning. Men bonden kom be:
ständigt åter och påminde om smörpundet, alltid
sägande: är någon förmer än jag? En tid bortåt
fick han väl också passera för den hederligaste bon-
den i sockpen, som han ville hafva det, men slut-
ligen vardt presten så led, att han betalte honom
smörets fulla värde, för att slippa böra talas derom.
Fabula docet, att välgerningar, om hvilka vi ideligen
påminnas under obegränsade anspråk på erkänsla,
äro oss vidrigare, än rena ogerningar. Sådan är
monniskonaturen icke blott i Sverge, utan förmod-
ligen äfven i Mesopotsmien. Men nu något, som
rör Sverge serskildt. Vi hade, som bekant är, un-
der Carl XI:s tid ett svårt och vidt utseende krig,
som, med undantag af Konungens egna bedrifter i
Skåne, fördes fullt ut lika olyckligt, som det sista
finska — en följd af lika dålig krigsadministration.
Ludvig XIV hjelpte oss likväl till ett godt slut der-
på, och Sverge hade onekligen honom att tacka för
återfåendet af sina biländer. Hans förhållande härvid
var fullkomligen egnadt att tillvinna honom Sverges
tacksamhet och fortfarande tillgifvenhet. Motsatsen
inträffade. Hvad var orsaken? Jo välgerningens
förstorande genom fåfängligt skryt. Hans smickrare
gjordö honom till Sverges askyddsengel. De pre-
glade, bland annat, en skådepenning, med inskrift:
Gallus Protector. Sub umbris alarum tuta Suecia.
(Tuppen d. ä. Fransmannen beskyddare. Under dess
vingars skugga Sverge tryggt) och med sinnebilder
svarande hbäremot. Sjelfva den för Frankrike så
entusiastiska drottning Christine blef häröfver så
stött, att hon lät pregla en skådepenning häremot -).
Hon var väl så godt som landsflyktig, och tyckte
sig hafva många skäl att beklaga sig öfver sina fordna
undersåter, men hon var dock Svenska, hon var
dock den Store Gustaf Adolfs dotter. Det var na-
turligt, att detta skryt skulle göra en högst vidrigt
intryck på hvarje svenskt hjerta, ty det var sårande
för nationalkänsian. Man erinrade sig, att om man
hade Ludvig XIV att tacka för ett lyckligt slut på
kriget, så hade man också honom att tacka att man
3) Af medeltalet af 1000 fartyg, hvilka årligen från
den Skandinaviska halfön inlöpa i brittiska ham-
nar, och af hvilka 700 förut voro Svenska och
300 norska, är proportionen nu 700 Norrmän och
500 Svenskar,p — Björnstjerna, On the Moral
and Political Union of Sweden and Norway, p.
45. Säkert är, att detta hvarken är Norges fel
eller länder till Sverges beröm, såsom grefve
Björnstjerna vill insinuera. Hvarföre erhåller Sver-
ge ej samma resultater genom en dylik förenkling
af dess lagar, ett dylikt lossande af handelns fjett-
rar och genom ett likadant befordrande af kom-
mercie:! och sociell industri och spekulation?
sF) Hans företrädares, Carl XIII:s, civillista besteg
sig till 467,823 Rdr Bko årligen. Den nuvarande
Konungens är af de sednast samlade Rikets Stän-
der fastställd till 719,700 Rdr Bko årligen. Carl
Johan har från 148148, då han besteg thronen, till
4840 uppburitcen summa, utom den, hvaraf civil-
listan bestod 1840, af 20,300,000 Rdr. Såsom til-
lägg till detta bör anmärkas, att det var såsom
Kronprins af Sverge och med Svenska trupper,
penningar och materiel, som Carl Johan vann sin
Norrska krona.
et) Härmed måste Författaren mena förlusten af hop-
pet att någonsin återfå Finland, emedan sjelfva
Finlands förlust skedde redan genom fredsslutet
efter 1809. Red:s anm.
-) Denna sällsynta medalj bar på åtsidan drottnin-
gens bröstbild, med den enklainskriptionen, Chri-
stina Regina, och på frånsidan en utmattad :ama-
zon (Svea), som upplyftes från marken af en från )
skyn utsträckt hend, medan tuppen (Gallus) kack-
Jande flyger bort. Nedanför stå orden: 4 Socio
Derelicta, A Deo Restiltuta Suecia. Se Brenner,
Thesaurus Nummorum Sueogothicorum, p.: 492,
1 AA AmAAL Mm ch Traslouffsa8