Ocksa stenmassor, nNnvyarat nagot ramiar innan ade äro väl slutade. Och om de styrande söka någon reform i stort eller smått, så befinnes den ofta vara olaglig eller orimlig, nästan innan det bläck torkat, hvarmed förordningen derom var underskrifven. I korthet, en förskämd och småaktig anda genomgår nästan hvarje del af staten, och regeringen tyckes ej kunna göra nigonting annat en grande, än — gifva ut penningar. Å andra sidan är det en olycksalig omständighet, att knappt något tal kan hållas från högre ort vid något tillfälle, der det är fråga om konungens person, utan att nationen får höra sig förehållas, att han är Sverges räddare, att har fann det förintadt och gjorde det till hvad det är, att, utan hans arm, hans snille och hans dynasti, dess namn troligtvis skulle varit utplånadt från Jistan af nationerna, och att otzcksamhet och missnöje nu äro hans belöning. Såsom man lätt kan föreställa sig, har detta väckt stor förtrytelse hos nästan alla klasser af folket. Folket vill ej biifva beständigt påmint om en sak, som, om den än i något hänseende (in any shape) vore sann, det i alla fall har betalat med en thron, ett lysande appanage ) och — Finlands förlust). Vi klandrap icke — säger en svensk författare i tidningen Allvar och Skämt i en följd af artiklar om: ahvarför det icke tåls, att man gör Konungen rättvisa, att svenska vapnen under det sednaste kriget så föga begagnades, anse det tvertom ganska berömligt. Men hvad är det då som vi klandra? Jo, vi klandra, att man föreger hvad som icke är sannt, vi klandra i allmänhet, att man vid vindicarandet af Carl Johans ära tillägger honom förtjenster, som horom ej tillhöra, vi klandre det dels, emedan han kan sådant tillägg väl umbära, dels emedan hans ära är stor nog i sanning och verklighet, utan att behöfva lån ur dikten, men aldraförnämligast af skäl, som vi straxt skola anföra, och dem vi anse så vigtiga, att vi önske, det hvarje vän af fäderneslandet ville dem allvarligen bebjerta. Ja vi önske till och med, att man, vid anförandet af hans verkliga förtjenster om Sverge, ville fara varliga, så snart det sker under anspråk på erkänsla. Vi vilja berätta en liten historia. En bonde kom en gång och skänkte sin prest ett pund smör. Nå ja! det var en hederlig present det, och presten erkände det ock med ord och förplägning. Men bonden kom be: ständigt åter och påminde om smörpundet, alltid sägande: är någon förmer än jag? En tid bortåt fick han väl också passera för den hederligaste bonden i sockpen, som han ville hafva det, men slutligen vardt presten så led, att han betalte honom smörets fulla värde, för att slippa böra talas derom. Fabula docet, att välgerningar, om hvilka vi ideligen påminnas under obegränsade anspråk på erkänsla, äro oss vidrigare, än rena ogerningar. Sådan är monniskonaturen icke blott i Sverge, utan förmodligen äfven i Mesopotsmien. Men nu något, som rör Sverge serskildt. Vi hade, som bekant är, under Carl XI:s tid ett svårt och vidt utseende krig, som, med undantag af Konungens egna bedrifter i Skåne, fördes fullt ut lika olyckligt, som det sista finska — en följd af lika dålig krigsadministration. Ludvig XIV hjelpte oss likväl till ett godt slut derpå, och Sverge hade onekligen honom att tacka för återfåendet af sina biländer. Hans förhållande härvid var fullkomligen egnadt att tillvinna honom Sverges tacksamhet och fortfarande tillgifvenhet. Motsatsen inträffade. Hvad var orsaken? Jo välgerningens förstorande genom fåfängligt skryt. Hans smickrare gjordö honom till Sverges askyddsengel. De preglade, bland annat, en skådepenning, med inskrift: Gallus Protector. Sub umbris alarum tuta Suecia. (Tuppen d. ä. Fransmannen beskyddare. Under dess vingars skugga Sverge tryggt) och med sinnebilder svarande hbäremot. Sjelfva den för Frankrike så entusiastiska drottning Christine blef häröfver så stött, att hon lät pregla en skådepenning häremot -). Hon var väl så godt som landsflyktig, och tyckte sig hafva många skäl att beklaga sig öfver sina fordna undersåter, men hon var dock Svenska, hon var dock den Store Gustaf Adolfs dotter. Det var naturligt, att detta skryt skulle göra en högst vidrigt intryck på hvarje svenskt hjerta, ty det var sårande för nationalkänsian. Man erinrade sig, att om man hade Ludvig XIV att tacka för ett lyckligt slut på kriget, så hade man också honom att tacka att man 3) Af medeltalet af 1000 fartyg, hvilka årligen från den Skandinaviska halfön inlöpa i brittiska hamnar, och af hvilka 700 förut voro Svenska och 300 norska, är proportionen nu 700 Norrmän och 500 Svenskar,p — Björnstjerna, On the Moral and Political Union of Sweden and Norway, p. 45. Säkert är, att detta hvarken är Norges fel eller länder till Sverges beröm, såsom grefve Björnstjerna vill insinuera. Hvarföre erhåller Sverge ej samma resultater genom en dylik förenkling af dess lagar, ett dylikt lossande af handelns fjettrar och genom ett likadant befordrande af kommercie:! och sociell industri och spekulation? sF) Hans företrädares, Carl XIII:s, civillista besteg sig till 467,823 Rdr Bko årligen. Den nuvarande Konungens är af de sednast samlade Rikets Ständer fastställd till 719,700 Rdr Bko årligen. Carl Johan har från 148148, då han besteg thronen, till 4840 uppburitcen summa, utom den, hvaraf civillistan bestod 1840, af 20,300,000 Rdr. Såsom tillägg till detta bör anmärkas, att det var såsom Kronprins af Sverge och med Svenska trupper, penningar och materiel, som Carl Johan vann sin Norrska krona. et) Härmed måste Författaren mena förlusten af hoppet att någonsin återfå Finland, emedan sjelfva Finlands förlust skedde redan genom fredsslutet efter 1809. Red:s anm. -) Denna sällsynta medalj bar på åtsidan drottningens bröstbild, med den enklainskriptionen, Christina Regina, och på frånsidan en utmattad :amazon (Svea), som upplyftes från marken af en från ) skyn utsträckt hend, medan tuppen (Gallus) kackJande flyger bort. Nedanför stå orden: 4 Socio Derelicta, A Deo Restiltuta Suecia. Se Brenner, Thesaurus Nummorum Sueogothicorum, p.: 492, 1 AA AmAAL Mm ch Traslouffsa8