läste med darrande stämma sin vers. När hon tredje gången liste: Hvem har dådet öfvat som mig så bedröfvat? och blickade upp, se, då stod der en man framför henne i det dunkla stjernljuset. cHvem är det? Den arma anstränger sin syn. Min farl) ropar hon med brusten stämma; amin egen farl, och dignar Jiflös till jorden. Fadren hade, bekymrad för sin dotter, smugit sig efter henne genom skogen. Det var faderskärleken som tvang mördaren att i nattens timma följa sin dotter till denna ort för fasa och brott. Men dottren gjorde sin far aldrig mera någon sorg; Anna var död och sin anklagelse bar hon fram inför Gud, som dömer mildt, men rättvist. Och folket reste det andra korset öfver den olyckligarflickan. i För brottslingen fanns det numera intet som qvarhöll honom vid jorden, ban angaf sig sjel! som grefvens mördare och föll i rättvisans hand. Men några dagar innan ban skulle lida sitt straff, bad han grefvinnan om ett besök. Som en försoningens engel gick hon in i fängelset till sin mans mördare, ty hon såg ej annat än den ångerfulla syndaren, och nu upptäckte den gamle skogvaktaren orsakerna til mordet, hvilka han inför domstolen envist föriegat. Hans sista ord till grefvinnan var: barnet rår ej för något; bjelp barnet! Den ädla grefvinnan upptog barnet till sig och uppfostrade det i gudsfruktan och goda seder och när bon dog, tillföll Svartfors egendom den stackars skögvaktarens dotterson.