läste med darrande stämma sin vers. När hon
tredje gången liste:
Hvem har dådet öfvat
som mig så bedröfvat?
och blickade upp, se, då stod der en man fram-
för henne i det dunkla stjernljuset.
cHvem är det? Den arma anstränger sin
syn. Min farl) ropar hon med brusten stäm-
ma; amin egen farl, och dignar Jiflös till jorden.
Fadren hade, bekymrad för sin dotter, smugit
sig efter henne genom skogen. Det var faders-
kärleken som tvang mördaren att i nattens tim-
ma följa sin dotter till denna ort för fasa och
brott. Men dottren gjorde sin far aldrig me-
ra någon sorg; Anna var död och sin ankla-
gelse bar hon fram inför Gud, som dömer
mildt, men rättvist. Och folket reste det andra
korset öfver den olyckligarflickan. i
För brottslingen fanns det numera intet som
qvarhöll honom vid jorden, ban angaf sig sjel!
som grefvens mördare och föll i rättvisans hand.
Men några dagar innan ban skulle lida sitt straff,
bad han grefvinnan om ett besök. Som en för-
soningens engel gick hon in i fängelset till sin
mans mördare, ty hon såg ej annat än den ån-
gerfulla syndaren, och nu upptäckte den gamle
skogvaktaren orsakerna til mordet, hvilka han
inför domstolen envist föriegat.
Hans sista ord till grefvinnan var: barnet
rår ej för något; bjelp barnet!
Den ädla grefvinnan upptog barnet till sig och
uppfostrade det i gudsfruktan och goda seder
och när bon dog, tillföll Svartfors egendom den
stackars skögvaktarens dotterson.