10CT I uv Bpjvi ua ITAISHLALIIUIRALUA 202 IEMTFaTIGL, Uv
tan till och med upphöjer dem till en af Aftonbla-
det uttalad allmän princip. Men denna princip
vänder han derefter ganska behändigt emot A-
tonbladet tillbaka och frågar, bvarlöre icke herr
Lindeberg under sin publicisttid eler Aftonbia-
dets förläggare sjelfva tillimpa densamma vid
sina berättelser om regeringen eller andra högt
uppsatta personer och deras åtgärder, m. m.,
hvarigenom orättvisa anfall mot dessa ofta skulle
uteblifvit, m. m.
Den position, som insändaren valt sig genom
en sådan utgångspunkt, samt det Jugn och den
skenbara oväld, hvarmed ban wcerigenom kan
framstå, äro utan tvifvel af mycken fördel, i
afseende på befrämjandet af artikelns åsyftade
verkan. Vi måste bkväl anmirka eit fel, som
till det mesta tillinteigör denna verkan, nera-
ligen att insändaren i sin hemställan till Afton-
bladet börjat med att taga för gilvet något, som
alldeles icke är afgjordt. Visserligen få vi uti
Sv. Biet och andra devuerade tidningar stund-
ligen emottaga beskyllningar, att Aftovbladet
icke har någonting heiizt, att det anfaller alt
upphöjdt i samhället, söker nedsätia nationens
ädlaste män till deras heder, angriper privatlif-
vet, utöfvar en förfärlig terrorism, och så vidare.
Men huru går man tillväga vid dessa beskyll
ningar? De genljuda oupphörligen såsom toma
ord, utan att faktiska bevis derpå kunna anföras.
Vill man verkligen undersöka, huru härmed för-
båller sig, så skall det befinnas, att de klandrande
omdömen, som i Aftonbladet förekommit, med
högst få undantag angått redan officiell kända
åtgärder, och att; der detta ej varit fallet, har
Redaktionen vanligen framstillt anmärkningen
vilkorligt och under förbehbå!l att vidare förvis-
sa sig om sakens beskaffeahet. Om det likväl
någon gång undantagsvis inträffat, att någon kun-
nat blifva oförtjent mål för klander i följd a
ett misstag, så kan dock ännu aldrig något exem-
pel förevisas, att ej all skälig rättelse i sak blif-
vit vid första påfordran otvunget medde!ad, så
snart Reds blifvit underrättad om förhållandet.
Men det är en annan omständighet, som synner-
Jigen förtjenar att tagas noga i betraktande vid
fråga om pressens skyldighet att skaffa sig säkra
underrättelser. Det är nemligen klart, att så
ofta som det är å bane att i hemlighet förbere-
da någon åtgärd, för hvilken man skulle frukta
allmänhetens uppmärksamhet på förhand, vare
sig en favorits framdrillande till befordran
eller annan intrig, och ett rykte derom sprider
Sign tillhör det äfven pressens väktarekaH, av
upptaga detta och ropa: wer da? Men vid så-
dana tillfällen skulle det tjena till intet att söka
officiell underrättelse, emedan denna naturligtvis
skulle utfalia nekande, liksom det, i fall ryktets
tiilkännagifvande skulle föranieda åtgärdens in-
ställande och ändamålet med pressens vaksam-
het således den gången vinnes, alltid går an att
efteråt: säga att man farit med osanning. Afsådan
art äro imedlertid just de flesta berättelser för
hvilka pressen fått uppbära det slags förebråelse in-
sändaren i Biet ställt till densamma, och det är
ett obehag, som den måste med tålamod under-
kasta sig. i
Det är för öfrigt icke oss sjelive det tillkom-
mer att afgöra, huruvida Aftonbladet till sin all-
männa karakter varit utmärkt af öfverdrifven
bitterhet och klandersjuka, eller om icke tvert-
om mycket blifvit förbigånget eller ganska lin-
drigt vidrördt, som kunde hafva påkallat en långt
allvarsammåre granskning. Svenska folkets röst,
våra riksdagars förbandlingar och deras machineri,
Ständernas önskningar och regeringens preliminär-
åtgärder, jemiörde med hvad som blifvit slutligen
utfördt; de ajournerade organisationsfrågorna,!
befordriogsväsendet med mycket mera, torde!
bättre än vi kunna lemna svaret på dessa spörs- )
mål.
Hvarpå grunda sig då egentligen alla de skri-
ande anklagelserna öfver Aftonbladets tyranni,
orättvisa och onda karakter, af hvilka den be-
soldade kotteripressen genljuder? Kan nigon
ännu vara okunnig om denna hemlighet? Har
det icke, allt. sedan en politisk tidningslitteratur
uppstod här i Sverige, utgjort de besoldade tid-
ningarnas ej blott hufvudsakliga, utan äfven en-
da bestämmelse, att snart sagdt per fas et nefas:
motarbeta de reformerande idernas och epposi-.
tionens framsteg emot det gamla allenastyrandet
med dess utgreningar? Detta kunde likväl ej
ske med ett direkt försvar för eller utveckling
af något-befintligt. system, dels emedan ett så-
dant, om det: funnits, egentligen icke bestått i!
annat än Ett rökxktionärt sträfvånde, dels: ock e-
medan regeringen sjelf långt för detta gått in
på oe medgifvit, att hela samhället behöfver:
reorganiseras, ulan medelst anfall, i likt och o-
likt, just på dem, som ville hafva dessa organi-
sationer verkställda och yrkade på en verklig
konstitutidhalitet. Detta system af kalomni, hu-
ru har det icke blifvit i tjugu år fullföljdt emot
både tidningar och riksdagsmän, soms-ej varit
makten behagliga? Finnes det väl knappt någon
dålig regenskap, :som ej blifvit dem tillagd, något
medel oförsökt för att svärta deras motiver?
Och havej taktiken varit precist densamma hos
alla de hvarannan påföljande vapendragarne: Gran-
skaren, Objudne gästen, Svenska Minerva, Ax-
plockaren, Argus den IV och nu sednast Sven-
ska Biet, det :sista. endast i något störrev skala
och djerfvare i falska citationer och försedt red
starkare lungor. (Freja hör till en serskild klass och
- ah ER ED RT RH fll let
;
;
l
j
)
l
Å
4
;
J
j
(
S
:
i
I
J
D
S
l
Å
:
i