10CT I uv Bpjvi ua ITAISHLALIIUIRALUA 202 IEMTFaTIGL, Uv tan till och med upphöjer dem till en af Aftonbladet uttalad allmän princip. Men denna princip vänder han derefter ganska behändigt emot Atonbladet tillbaka och frågar, bvarlöre icke herr Lindeberg under sin publicisttid eler Aftonbiadets förläggare sjelfva tillimpa densamma vid sina berättelser om regeringen eller andra högt uppsatta personer och deras åtgärder, m. m., hvarigenom orättvisa anfall mot dessa ofta skulle uteblifvit, m. m. Den position, som insändaren valt sig genom en sådan utgångspunkt, samt det Jugn och den skenbara oväld, hvarmed ban wcerigenom kan framstå, äro utan tvifvel af mycken fördel, i afseende på befrämjandet af artikelns åsyftade verkan. Vi måste bkväl anmirka eit fel, som till det mesta tillinteigör denna verkan, neraligen att insändaren i sin hemställan till Aftonbladet börjat med att taga för gilvet något, som alldeles icke är afgjordt. Visserligen få vi uti Sv. Biet och andra devuerade tidningar stundligen emottaga beskyllningar, att Aftovbladet icke har någonting heiizt, att det anfaller alt upphöjdt i samhället, söker nedsätia nationens ädlaste män till deras heder, angriper privatlifvet, utöfvar en förfärlig terrorism, och så vidare. Men huru går man tillväga vid dessa beskyll ningar? De genljuda oupphörligen såsom toma ord, utan att faktiska bevis derpå kunna anföras. Vill man verkligen undersöka, huru härmed förbåller sig, så skall det befinnas, att de klandrande omdömen, som i Aftonbladet förekommit, med högst få undantag angått redan officiell kända åtgärder, och att; der detta ej varit fallet, har Redaktionen vanligen framstillt anmärkningen vilkorligt och under förbehbå!l att vidare förvissa sig om sakens beskaffeahet. Om det likväl någon gång undantagsvis inträffat, att någon kunnat blifva oförtjent mål för klander i följd a ett misstag, så kan dock ännu aldrig något exempel förevisas, att ej all skälig rättelse i sak blifvit vid första påfordran otvunget medde!ad, så snart Reds blifvit underrättad om förhållandet. Men det är en annan omständighet, som synnerJigen förtjenar att tagas noga i betraktande vid fråga om pressens skyldighet att skaffa sig säkra underrättelser. Det är nemligen klart, att så ofta som det är å bane att i hemlighet förbereda någon åtgärd, för hvilken man skulle frukta allmänhetens uppmärksamhet på förhand, vare sig en favorits framdrillande till befordran eller annan intrig, och ett rykte derom sprider Sign tillhör det äfven pressens väktarekaH, av upptaga detta och ropa: wer da? Men vid sådana tillfällen skulle det tjena till intet att söka officiell underrättelse, emedan denna naturligtvis skulle utfalia nekande, liksom det, i fall ryktets tiilkännagifvande skulle föranieda åtgärdens inställande och ändamålet med pressens vaksamhet således den gången vinnes, alltid går an att efteråt: säga att man farit med osanning. Afsådan art äro imedlertid just de flesta berättelser för hvilka pressen fått uppbära det slags förebråelse insändaren i Biet ställt till densamma, och det är ett obehag, som den måste med tålamod underkasta sig. i Det är för öfrigt icke oss sjelive det tillkommer att afgöra, huruvida Aftonbladet till sin allmänna karakter varit utmärkt af öfverdrifven bitterhet och klandersjuka, eller om icke tvertom mycket blifvit förbigånget eller ganska lindrigt vidrördt, som kunde hafva påkallat en långt allvarsammåre granskning. Svenska folkets röst, våra riksdagars förbandlingar och deras machineri, Ständernas önskningar och regeringens preliminäråtgärder, jemiörde med hvad som blifvit slutligen utfördt; de ajournerade organisationsfrågorna,! befordriogsväsendet med mycket mera, torde! bättre än vi kunna lemna svaret på dessa spörs) mål. Hvarpå grunda sig då egentligen alla de skriande anklagelserna öfver Aftonbladets tyranni, orättvisa och onda karakter, af hvilka den besoldade kotteripressen genljuder? Kan nigon ännu vara okunnig om denna hemlighet? Har det icke, allt. sedan en politisk tidningslitteratur uppstod här i Sverige, utgjort de besoldade tidningarnas ej blott hufvudsakliga, utan äfven enda bestämmelse, att snart sagdt per fas et nefas: motarbeta de reformerande idernas och epposi-. tionens framsteg emot det gamla allenastyrandet med dess utgreningar? Detta kunde likväl ej ske med ett direkt försvar för eller utveckling af något-befintligt. system, dels emedan ett sådant, om det: funnits, egentligen icke bestått i! annat än Ett rökxktionärt sträfvånde, dels: ock emedan regeringen sjelf långt för detta gått in på oe medgifvit, att hela samhället behöfver: reorganiseras, ulan medelst anfall, i likt och olikt, just på dem, som ville hafva dessa organisationer verkställda och yrkade på en verklig konstitutidhalitet. Detta system af kalomni, huru har det icke blifvit i tjugu år fullföljdt emot både tidningar och riksdagsmän, soms-ej varit makten behagliga? Finnes det väl knappt någon dålig regenskap, :som ej blifvit dem tillagd, något medel oförsökt för att svärta deras motiver? Och havej taktiken varit precist densamma hos alla de hvarannan påföljande vapendragarne: Granskaren, Objudne gästen, Svenska Minerva, Axplockaren, Argus den IV och nu sednast Svenska Biet, det :sista. endast i något störrev skala och djerfvare i falska citationer och försedt red starkare lungor. (Freja hör till en serskild klass och ah ER ED RT RH fll let ; ; l j ) l Å 4 ; J j ( S : i I J D S l Å : i