— ——t—KÄ- ——
Skall fast egendom, den man förvärfvat genom
testamente, lagfaras?
En tvist angående denna fråga har nyligen
blifvit i högsta domstolen afgjord och skall, ef-
ter hvad man berättar, dessförinnan hafva ut-
gjort ett allmänt samtalsämne för notabiliteter-
na inom juridiska korpsen. Svaret på den-
samma är, som hvar man lätteligen inser, af myc-
ken vigt, ty icke nog att det länder till efter-
rättelse för alla dem, som hädanefter genom te-
stamente bekomma någon fast egendom, kan den
äfven verka tillbaka på dem, som för längre tid
sedan, genom lagfarna testamenten, kommit i be-
sittning af någon fastighet, men försummat att
lagfara den.
Allmännast har man antagit att fast egendom,
bekommen genom testamente, icke behöfver lag-
faras. Allmänna lagen säger, att köp, skifte och
gåfva skola lagfaras, men nämner icke testamen-
te, hvilket deremot i särskildta kapitel behand-
las såsom en egen art af laga fång, för hvilken
ock serskild lagfart blifvit stadgad. Fastigheters
lagfart har ursprungligen tillkommit för att be-
reda slägtingar tillfälle att bevaka sina arfs- eller
bördsanspråk, och samma afsigt ligger till grund
för föreskriften om testamente; det är således
mycket naturligt, att man ansett lagfarande af
testamentet göra serskild lagfart af de testamen-
terade fastigheterne öfverflödig.
Lagkommittn, som betraktade fastighetslag-
farten såsom en anstalt för att kungöra alla möj-
ligtvis intresserade personer, således icke blott
slägtingarne, om en fastighets öfvergång till annan
ägare, antog, att äfven testamenterad fastighet
borde lagfaras; men kommitten förklarade ock
uttryckligen, att den icke tilltrodde sig antaga,
att 4736 års lag ansett testamenterad fastighet
böra lagfaras, och till förekommande af ail tve-
tydighet upptog derföre kommitten testamente
bland laga fång, samt gaf i öfrigt sådane före-
skrifter om dylik fastighets lagfart, att någon tve-
kan om hvad testamentarien hade att iakttaga
icke kunde uppstå. Lagkommitten tyckes alltså
hafva mest lutat till den åsigten, att lagfart a!
testamenterad fastighet icke är i vår nu gällande
lag föreskrifven.
Nerman, en föga skarpsinnig kommentator a!
4736 års lag, bar dock ansett den ifrågavaran-
de lagfarten nödvändig, och det sägs, att denne
triviale författare ännu skall stå i mycket anse.
ende Hos vissa jurister; det är likväl klart, att
en fråga af denna art icke bör afgöras efter
kommentatore nas åsigter, utan efter den upp-
fattning af lagens stadgande, som in praxi varit
följd och efter hvilken folket hittills rättat sig.
Denna är utan tvifvel den, med lagens ord öt-
verensstämmande, att köp, skifte och gåfva lag-
föras, eller som det heter mlagföljase, på ett sätt
och testamente på ett annat.
Det har derföre förundrat många, att högsta
domstolen nu i ett specielt mål bestämt sig för
den meningen, att, sedan man lagfarit ett testa-
mente och arfvingarne klåndrat detta på: ett
sätt, så äga de, ännu sedan testamentet vunnit
Jaga kraft, klandra det om igen. Denna mening,
om den allmänt antages, öppnar ett vidt fält för
klander å fastigheter; ty icke nog att allt hvad arf-
vingar och bördemän heter härigenom bekomina
fördubblad tid att göra sina anspråk gällande, u-
tan att behöfva bry sig om testameatslagfarten,
måste man väl antaga, att alla andra anspråk,
som, i händelse af försummad lagfart uppstå, äf-
ven öppnas. En retroaktiv verkan måste dess-
utom, såsom vi redan anmärkt, uppkomma, och
blottställa dem som genom testamente blifvit ä-
gare af fastigheter, men icke serskildt lagfari
desamma, för allebanda börds-, lösnings- och for-
dringsanspråk.
Det ser ut, som den nya tolkningen skullt
hafva tillkommit genom ett hårklyfveri öfver et!
ET Vor rrrrrreeee——— ste