— ——t—KÄ—— Skall fast egendom, den man förvärfvat genom testamente, lagfaras? En tvist angående denna fråga har nyligen blifvit i högsta domstolen afgjord och skall, efter hvad man berättar, dessförinnan hafva utgjort ett allmänt samtalsämne för notabiliteterna inom juridiska korpsen. Svaret på densamma är, som hvar man lätteligen inser, af mycken vigt, ty icke nog att det länder till efterrättelse för alla dem, som hädanefter genom testamente bekomma någon fast egendom, kan den äfven verka tillbaka på dem, som för längre tid sedan, genom lagfarna testamenten, kommit i besittning af någon fastighet, men försummat att lagfara den. Allmännast har man antagit att fast egendom, bekommen genom testamente, icke behöfver lagfaras. Allmänna lagen säger, att köp, skifte och gåfva skola lagfaras, men nämner icke testamente, hvilket deremot i särskildta kapitel behandlas såsom en egen art af laga fång, för hvilken ock serskild lagfart blifvit stadgad. Fastigheters lagfart har ursprungligen tillkommit för att bereda slägtingar tillfälle att bevaka sina arfseller bördsanspråk, och samma afsigt ligger till grund för föreskriften om testamente; det är således mycket naturligt, att man ansett lagfarande af testamentet göra serskild lagfart af de testamenterade fastigheterne öfverflödig. Lagkommittn, som betraktade fastighetslagfarten såsom en anstalt för att kungöra alla möjligtvis intresserade personer, således icke blott slägtingarne, om en fastighets öfvergång till annan ägare, antog, att äfven testamenterad fastighet borde lagfaras; men kommitten förklarade ock uttryckligen, att den icke tilltrodde sig antaga, att 4736 års lag ansett testamenterad fastighet böra lagfaras, och till förekommande af ail tvetydighet upptog derföre kommitten testamente bland laga fång, samt gaf i öfrigt sådane föreskrifter om dylik fastighets lagfart, att någon tvekan om hvad testamentarien hade att iakttaga icke kunde uppstå. Lagkommitten tyckes alltså hafva mest lutat till den åsigten, att lagfart a! testamenterad fastighet icke är i vår nu gällande lag föreskrifven. Nerman, en föga skarpsinnig kommentator a! 4736 års lag, bar dock ansett den ifrågavarande lagfarten nödvändig, och det sägs, att denne triviale författare ännu skall stå i mycket anse. ende Hos vissa jurister; det är likväl klart, att en fråga af denna art icke bör afgöras efter kommentatore nas åsigter, utan efter den uppfattning af lagens stadgande, som in praxi varit följd och efter hvilken folket hittills rättat sig. Denna är utan tvifvel den, med lagens ord ötverensstämmande, att köp, skifte och gåfva lagföras, eller som det heter mlagföljase, på ett sätt och testamente på ett annat. Det har derföre förundrat många, att högsta domstolen nu i ett specielt mål bestämt sig för den meningen, att, sedan man lagfarit ett testamente och arfvingarne klåndrat detta på: ett sätt, så äga de, ännu sedan testamentet vunnit Jaga kraft, klandra det om igen. Denna mening, om den allmänt antages, öppnar ett vidt fält för klander å fastigheter; ty icke nog att allt hvad arfvingar och bördemän heter härigenom bekomina fördubblad tid att göra sina anspråk gällande, utan att behöfva bry sig om testameatslagfarten, måste man väl antaga, att alla andra anspråk, som, i händelse af försummad lagfart uppstå, äfven öppnas. En retroaktiv verkan måste dessutom, såsom vi redan anmärkt, uppkomma, och blottställa dem som genom testamente blifvit ägare af fastigheter, men icke serskildt lagfari desamma, för allebanda börds-, lösningsoch fordringsanspråk. Det ser ut, som den nya tolkningen skullt hafva tillkommit genom ett hårklyfveri öfver et! ET Vor rrrrrreeee——— ste