bannade byggnaden och bad, att den nya ätten
tillika med tornet måtte bli förstörd.
Berättelsen om dödsdomen för trolleri väckte
hos mig litet tvifvel på sanningen af sagan, och
jag ansåg föreställningen om gnomen oändligt
mer sannolik. ,Imedlertid var jag fullkomligen
trygg i afseende på tornets säkerhet, ty Hart-
man byggde upp det såsom om det varit frågan
om att det skulle uthärda en belägring.
Jag blef mer bekymrad i afseende på Adelaide,
hos: hvilken jag märkte en ovanlig oro. Hen-
nes far tycktes märka detsamma, cch han frå-
gade henne flera gånger om orsaken till hennes
ängslan, men fick dock aldrig något tillfredsstöl-
lande svar. Det föreföll mig som on hon i sin
stora bedröfvelse trodde, att någon sorts olycks-
bådande aning var orsaken till hennes melanko!i,
en fallenhet, som han förut märkt hos henue.
Fiera af tjenarne, serdeles de äldre, blefvo tank-
fulla och iakttag samma och sågo ömsom på henne.
ömsom på hvaråndra med betydelsefulla blickar.
Slutligen tilldrog sig en händelse; som alltför
olyckligt bekräftade de dystra aningarne. Man
erhöll underrättelser från armen, att unga Bent-
beim stupat i en batalj. Fadrens och systers
utomordentliga sorg och förtviflan låter icke be-
skrifva big. Genom denne ende sons: död för-
lorade han rättigheten till största delen af si:
egendom, den han nu icke egde att testamen-
sera åt dottren, och sålunda försvann hvarje u:-
sigt att kunna tilldela henne en lysande iott.
Det uppriktiga och varma deltagande jag hyste
för denna familj kom? mig att under dessa me-
lankoliska omständigheter sluta mig förtroligare.
ill Adelaide. Hon: erkände att hon haft för-